Dialog i Visby, växande spänningar på Balkan och regeringsbildning i Berlin.

VISBY: Efter en paus av uppenbara skäl kunde Jarl Hjalmarson-stiftelsen denna helg återuppta sitt traditionella seminarium här i Visby, som sedan 25 år samlat ledande tänkare för diskussioner kring främst de olika politiska utmaningarna i de mer östliga delarna av vårt Europa.

Under de första åren handlade det främst om stärkande av de tre baltiska staterna och att försöka bereda vägen för deras integration med EU och Nato, men med den uppgiften fullbordad har det under senare år varit det Östliga Partnerskapets länder och Ryssland som varit diskussionernas fokus.

Och så var det även i år.

Till deltagarna denna gång hörde såväl Ukrainas f d president Porosjenko som nyckelpersoner i Alekej Navalnys organisation i Ryssland, även om åtskilliga av dem på grund av den tilltagande repressionen tvingats omlokalisera till andra länder.

Valet till duman i Ryssland var förvisso vare sig fritt eller rättvist, men tittar man i detalj på resultatet är det ju tydligt att maktpartiet förlorat sin majoritet. Landet har långsamt börjat övergången till den tid som kommer efter regimen Putin, och naturligt nog ägnade vi en del tid till att diskutera detta.

Men också utvecklingen i Belarus stod på dagordningen. Här är repressionen nu markant hårdare än i Ryssland, med fängelserna fyllda med unga människor som inte ville annat än ett fritt och rättvist val.

Hur länge den regimen kommer att vara vet ingen, men ju hårdare den ser ut att vara desto skörare är den med betydande sannolikhet.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna först till middag på tisdag kväll och därefter till ett toppmöte med ledarna för de olika länderna på Västra Balkan. Slovenien står värd.

Anmärkningsvärt är att EU-rådets ordförande Michel i sitt sedvanliga inbjudningsbrev när det gäller Balkan-politiken inte nämner vare sig utvidgningsförhandlingarna eller det s k europeiska perspektivet för dessa länder.

Vi får se hur det kommer att se ut när toppmötet avslutas, men risk finns att detta kommer att spä på misstankarna om att EU under trycket från några skeptiska medlemsstater kommer att backa i dessa viktiga avseenden.

EU har redan förlorat åtskilligt av kraften i sin politik i regionen genom att denna process blivit långt mer utdragen än vad man inledningsvis föreställt sig, och jag har ju i andra sammanhang förordat att det är dags att aktualisera någon typ av mellanliggande arrangemang för att ge politiken större kraft.

Där är vi dock ännu inte, och i ett sådant läge vore en urvattning av utvidgningsperspektivet mycket skadligt för EU:s trovärdighet i regionen.

Realiteten är att spänningarna stiger på flera olika punkter i regionen.

En kris mellan Kosovo och Serbien har just i alla fall tillfälligt hanteras genom brådskande medling i Bryssel, i Montenegro är det inrikespolitiska läget spänt, i Serbien har förhandlingar om att minska den inrikespolitiska spänningen just havererat igen och i Bosnien har jag dessvärre inte svårt att se risken för en mycket allvarlig kris under det kommande året.

Till detta kommer den bulgariska blockeringen av att öppna medlemskapsförhandlingar med både Norra Makedonien och Albanien, vilket självfallet bidrar till att ytterligare försvaga EU-perspektivets trovärdighet.

Om EU-ledarna kommer att ta tag i dessa frågor eller ej under toppmötet återstår att se, men dessvärre tror jag att det är klokt att ha förväntningarna relativt lågt ställda.

Politiken i regionen Västra Balkan har fått något tilltagande rituellt över sig, och genuin politisk vilja att ta itu med de utmaningar som finns är inte alltid lätt att se.

Middagen på tisdagskvällen skall tydligen ägnas främst åt EU:s roll på den globala scenen efter utvecklingen i Afghanistan och i ljuset såväl av utvecklingen med Kina som det omtalade ubåtsavtalet med Australien.

Att Frankrike är upprört över det sätt på vilket Australien har brutit det kontrakt med franska ubåtar man hade är högst förståeligt, men att detta skulle vara en fråga för EU är inte alldeles lätt att se. Och direkt anmärkningsvärt tycker jag det är när EU med hänvisning till detta skjuter upp en förhandlingsomgång med Australien om det viktiga frihandelsavtalet.

Från olika håll talar man nu om att stärka EU:s förmåga på försvarsområdet, men vad som kan komma ut ur detta återstår att se. Det är i så fall inte första gången EU beslutar om att sätta upp militära styrkor för olika mer eller mindre begränsade insatser, men den brutala realiteten är ju att ingen av dessa någonsin har använts.

Det är enligt min mening mer i den politiska viljan än i dem faktiska förmågan som de avgörande bristerna ligger, vilket i och för sig inte hindrar att det kan finnas skäl till förstärkningar också i det senare hänseendet.

I Berlin har sonderingar om en ny regering så sakteliga tagit sin början.

Som det nu ser ut avser De Gröna och liberala FDP att se om den lösa ut de olika frågor som skiljer dem åt, och lyckas de med detta kommer de i avgörande hänseende att bestämma den politiska agendan för den regering de sedan kommer att bilda med sannolikt SPD, även om optionen med CDU/CSU i alla fall teoretiskt fortfarande finns kvar.

Där är ett milt sagt originellt sätt att bilda regering, och det skall bli spännande att se hur samtalen kommer att utvecklas.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: