Viktiga möten i FN – och besvärligare säkerhetsarkitektur i Europa.

TABIANO CASTELLO: Det blev ett kort uppehåll hemma denna gång, och nu inleds en vecka som för min del kommer att tillbringas här i Italien, i Danmark och i Belgien med olika engagemang.

Annars är detta veckan som åtminstone i vissa avseenden kommer att domineras av den traditionella paraden av anföranden i samband med den nya sessionen av FN:s generalförsamling i New York.

Och detta år infinner sig de olika representanterna för världens länder fysiskt – om än med kraftigt begränsade delegationer.

På tisdag står så president Biden för första gången i FN:s talarstol, och det bör bli ett mer programmatiskt anförande. Tre tyngdpunkter blir alldeles säkert pandemin, klimatfrågan och demokratins ställning i världen, men det blir knappast möjligt att förbigå situationen i Afghanistan med tystnad.

Vilka i övrigt som kommer att göra avtryck i debatten återstår att se. Vare sig Xi Jinping eller Vladimir Putin kommer att finnas på plats.

På onsdag har president Biden sammankallat ett s k högnivåmöte om nya insatser för att bekämpa pandemin, och det har varit åtskillig koordinering med WHO och andra intressenter under de senaste dagarna för att se till att det blir starka och koordinerade budskap som kommer ut ur det mötet.

Målet att få 70% av alla i alla inkomstkategorier vaccinerade inom ett år är självfallet av avgörande betydelse, men det krävs också ökade insatser för testning och analys av prover, liksom det krävs hjälp till de länder som brottas med ett stort antal insjuknande.

Och sedan krävs det att länder faktiskt lever upp till sina åtaganden. Det har lovats friskt när det gäller att dela med sig av överskott av vacciner, men det har än så länge levererats avsevärt mindre.

Därtill kommer självfallet behovet av ekonomiska resurser. Argumentet för detta borde vara tydligt när vi ju ser hur den globala ekonomiska uppgången hackar när den nya delta-varianten slår till på olika ställen. Ingenting säger heller att detta är den sista mer allvarliga variant vi kommer att drabbas av.

Vid sidan av detta möte kommer Storbritanniens Boris Johnson att ha ett högnivåmöte om klimatfrågan. Han står ju värd för COP26 i Glasgow i November, och som det nu ser ut är det långt ifrån säkert att det mötet kommer att bli en framgång.

Dagarna i New York är en viktig möjlighet att öka det internationella trycket på substantiella nationella åtaganden vid mötet i Glasgow.

Dilemmat i den globala situationen just nu är att samtidigt som de geopolitiska spänningarna ökar – inte minst mellan USA och Kina – krävs det ett mer långt gående internationellt samarbete än kanske någonsin tidigare för att hantera såväl den globala hälsa- som den globala klimatutmaningen.

Kommer detta att vara möjligt?

USA:s John Kerry fick tydligen ett lite strävt mottagande i Peking när han var där, och när president Biden ringde Xi Jinping för att möjligen också diskutera visst samarbete ledde det tydligen inte till så mycket.

Det kinesiska budskapet är att det är USA som trappat upp konfrontationen, och att det är upp till USA att trappa ner den för att möjliggöra mer av samarbete.

Det skall bli intressant att se hur president Biden hanterar den balansgången i sitt anförande.

Huruvida Frankrikes president Macro kommer att dyka upp på president Bidens möte återstår att se. Frankrike har ju tagit det exceptionella steget att kalla hem sin ambassadör från Washington i indignation över det man betecknat som ett knivhugg i ryggen genom det nya avtalet om atomdrivna ubåtar med Australien.

I sak kan jag väl se skälen till varför Australien väljer denna typ av ubåtar, men formerna för hur denna svängning skett, och man plötsligt lämnar ett omfattande samarbete med Frankrike, lämnade synnerligen mycket i övrigt att önska.

Hanteringen var – lindrigt uttryckt – inte imponerande. Den franska reaktionen är bitter och djup, och kommer knappast att gå över särskilt snart.

Där ser man detta som ännu ett exempel på att USA inte är att lita på, och att EU nu självständigt måste bygga sina egna kapaciteter. Strategisk autonomi rycker än högre upp på den franska agendan i EU.

För Sverige är detta inte problemfritt. Vi har betydande svårigheter med begreppet, och har lagt många ägg i den transatlantiska korgen. Men vi kan heller inte blunda för nya strategiska realiteter.

I sak innebär det omdebatterade avtalet att Australien kommer att få livstidsförlänga de i grunden svenskkonstruerade ubåtar man i dag har eftersom de nya atomdrivna ubåtar man nu talar om knappast kommer att komma i tjänst förrän in på 2040-talet.

Den brittiska delen av avtalet är mindre klar, men det är oroande om Storbritannien i ökad utsträckning riktar sina försvarssamarbeten bort från Europa. Och ökade motsättningar mellan London och Paris i frågor som dessa stärker inte heller den europeiska situationen.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen har plötsligt blivit ett snäpp mer besvärlig.

Och det franska ordförandeskapet i EU första halvåret 2022, samtidigt med den egna valrörelsen, kommer att bli en alldeles särskild historia. Ett toppmöte om att etablera vad man kallar en europeisk försvarsunion har redan aviserats.

Det måste nog tänkas till lite också i Stockholm.

Annars är nog den gångna veckans viktigaste nyhet i Asien att Kina officiellt ansökt att få komma med i det stora handelsavtalet CPTPP. Storbritannien har f ö redan gjort samma sak.

Några snabba framsteg i dem frågan blir det knappast. Det är intill ytterlighet tveksamt om Kina kan leva upp till de olika kraven i avtalet, och därtill kommer att det finns de som alldeles säkert vill rida spärr i frågan. M

I veckan som gick presenterade EU sin strategi för samarbete med den asiatiska regionen. Den är ’inklusiv”, förklarade man, och ville inte se den som primärt riktad mot Kina.

Säkert kommer CPTPP-länderna att behandla frågan formellt – alla är inte avvisande – och mer långsiktigt kan framsteg alls inte uteslutas. Hur som helst blir det avslut i denna fråga långt före någon ny australisk ubåt ens har hamnat på stapelbädden.

Men hur det kommer att gå, och hur EU kommer att regera, återstår att se.

Paris kommer kanske att nu försöka hindra slutförhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, och i Bryssel förefaller man inte att de den strategiska betydelse som en ansökan till CPTPP skulle innebära.

Under de kommande åren är det geoekonomin, snarare än ubåtsoperationer , som kommer att vara det viktigaste för regionens utveckling. Och där borde EU tydligare kunna visa framfötterna.

I morgon är ser så val i Canada med osäker utgång. Premiärminister Trudeau upplöste plötsligt parlamentet i förhoppningen om att kunna skaffa sig en majoritet, men så ser det inte ut att bli.

Och det är nu bara en vecka kvar till valet i Tyskland. Om kvällens sista TV-duell mellan de tre kandidaterna att efterträda Angela Merkel kommer att förändra så mycket återstår att se. Det finns dock fortfarande ett stort antal väljare som ännu inte bestämt sig.

Annars är det ju SPD:s Olaf Scholtz som dominerar. Inte för att han är SPD, utan därför han är den av de tre som inte gjort några misstag, och som i sin föga karismatiska utstrålning framstår som mest pålitlig.

Men hur den kommande koalitionen kommer att se ut bestäms inte av detta, utan av mandatfördelningen i förbundsdagen.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: