Med Seoul som utsiktspunkt.

SEOUL: Det var de första dagarna i februari förra året som jag när jag landade på Incheon-flygplatsen här först konkret såg att pandemin skulle bli en global fråga av dignitet. Ditintills hade den mest setts som en kinesisk fråga.

”Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.”

Så skrev jag på denna blogg då.

Det blev min sista resa utanför Europa innan allt stängdes ner. Och nu blev Seoul av en tillfällighet min första destination utanför Europa när åtminstone vissa delar av världen börjar ana att det kanske finns ljus i ändan av tunneln.

Men covid är fortfarande ett akut hot här.

Det var omfattande kontroller och tillstånd som krävdes för att komma in. Även om man hade undantag från hårdare karantän, som i mitt fall, var det krav på isolering på hotellrummet innan resultatet av nya tester blivit klart, och därefter måste man rapportera sitt hälsotillstånd på en app två gånger om dagen.

Många länder i Ostasien klarade den första vågen relativt väl genom omfattande restriktioner, och Sydkorea tillhörde dem. Ser vi på antalet döda så har vi registrerat närmste 15.000 i Sverige, medan Sydkorea med en befolkning som är fem gånger större registrerat färre än 3.000.

Men trots denna framgång har man sedan kommit lite på efterkälken med vaccineringar, och därmed finns med nya mer smittsamma delta hela tiden risken för nya utbrott.

Det har också sina ekonomiska effekter. I t ex Kina stänger man ner områden och hamnar så fort minsta utbrott visar sig. Att det hackar lite i den globala ekonomiska återhämtningen har i alla fall en av sina förklaringar i detta.

Men den koreanska ekonomin pekar nu uppåt. En tillväxt detta år kring 4% är alltid något, men exporten visar rekordsiffror med en ökningstakt kring 30% månad efter månad i detta världens åttonde ledande exportland.

Det är halvledare och elektronik av olika slag som numera dominerar den koreanska exporten, och detta är som bekant högt efterfrågade produkter.

Halvledare har ju kommit att komma i fokus för diskussionen också i Europa på grund av leveransstörningar och oro för långsiktigt beroende. De mest avancerade halvledarna i världen tillverkad just nu uteslutande i Taiwan och Sydkorea, men även produkten av de mindre avancerade domineras mycket tydligt av denna region.

I USA satsas nu väldiga belopp på att få fabriker för avancerade halvledare. Med enorma subventioner har man fått taiwanesiska TSMC att byggs en fabrik för 12 miljarder dollar i Arizona och koreanska Samsung en liknande för 17 miljarder dollar i Texas.

Efterfrågan finns. Jag läser om sammanlagda planer för ett tjugotal nya havledarfabriker runt om i världen för ca 140 miljarder dollar, med tyngdpunkten i Kina och Taiwan, men nu också USA.

Och hemma i Europa talas det i Bryssel om motsvarande ambitioner. Det skulle sannolikt kräva än större subventioner, och frågan är om det är rimligt eller inte. Ett beroende av fungerande globala värdekedjor kan ju balanseras med beredskapslagring.

Också när det gäller batterier för elbilar och annat är det denna del av världen som dominerar.

Hälften av alla elbilar som rullar på gatorna rullar nu i Kina, och vad det gäller batteriproduktionen är det en handfull företag med hemort i Japan, Kina och Sydkorea som svarar för ca 90% av den globala produktionen just nu.

Nyfikenheten på det nya är påtaglig i det koreanska samhället. Under dygnen här har jag sett avancerade robotar traska omkring på golvet, lyssnat på föredragningar om ytterligt avancerade planer när det gäller AI och hälsovård och imponerats av målmedvetenheten när det gäller också den gröna omställningen.

Man är fast besluten att tillhöra den internationella spjutspetsen i alla avseenden, och har nog bortsett från en i likhet med åtskilliga andra länder sviktande demografi goda förutsättningar. Landet har ju gjort en mycket imponerande resa från fattigdom och förstörelse efter Korea-kriget till global industriell styrka.

Relationerna med Europa på det ekonomiska området är starka. Det frihandelsavtal som slöts för lite mer än ett decennium sedan mellan Sydkorea och EU har lett till att handelsutbytet fördubblats, och EU-länderna är i dag den största internationella investeraren i den koreanska ekonomin.

Frihandel fungerar – och bygger välstånd.

Men säkerhetspolitiska dominerar självklart USA. Söder om Seoul finns den amerikanska arméns andra infanteridivision, och det är numera det enda förband av denna storlek som man har stationerat utanför USA:s gränser. Kvarvarande förband i Europa är avsevärt mindre.

Den nordkoreanska diktaturen lever nu under mycket hårda internationella sanktioner, men fortsätter ändå sin kurs. Under dygnen jag var där testades nya avancerade robotsystem med ny intensitet i såväl Nord- som Sydkorea, och internationella inspektörer kom med bekymrade rapporter om utökad produktion av anrikat uran i Nordkorea.

Sydkoreas president Moon Jae-in har bara månader kvar på sin mandatperiod – det blir presidentval i mars – men man hör ofta att hans mjukare linje mot diktatorn i norr knappast har gett någon utdelning. En hårdare linje i politiken från det s k Blå Huset i Seoul är nog att vänta efter presidentskiftet i stort sett oavsett vem som väljs.

För den amerikanska politiken är det uppenbart att det är denna del av världen som är i centrum.

Utrikesminister Blinken och försvarsminister Austin gjorde sin första utlandsresa till Tokyo och Seoul, dessa länders ledare var de första som togs emot i Vita Huset och betydande kraft har lagts i att bygga det s k Quad-samarbetet mellan USA, Australien, Japan och Indien.

Det blir toppmöte i den konstellationen i Vita Huset helgen efter den kommande.

Än står Sydkorea utanför detta samarbete. Relationen med Kina måste hanteras med försiktighet, inte främst av ekonomiska skäl, utan främst för den roll som Peking möjligen kan spela när det gäller att påverka den märkliga regimen Pyongyang.

Den kinesiska utrikesministern Wang Yi var i Seoul dessa dagar, och ur detta kom balanserade och i huvudsak vänliga uttalanden, även om där fanns ett och annat kinesiskt påpekande om att Sydkorea inte borde dras in i alltför många amerikanska planer.

I går presenterades i Bryssel den nya strategi för det s k indo-pacifistiska området som arbetats fram, och som skall ge kraft åt EU:s förnyade ambitioner i denna allt viktigare del av världen.

Det var ett viktigt steg.

Lite kom det att överskuggas av beskedet om att Australien hoppar av ett jättekontrakt med Frankrike om nya ubåtar, och i stället inriktar sig på att tillsammans med USA och Storbritannien skaffa sig atomdrivna sådana.

Reaktionen i Paris, där det hela jämfördes med nederlaget vid Trafalgar under Napoleon-kriget, var minst sagt upprörd, och det sades att detta gör det än viktigare att satsa på EU:s strategiska autonomi.

Upprördheten är förståelig, men just den kopplingen är möjligen mindre klar. Skulle Australien köpa franskt i stället för amerikanskt om EU hade lite mer av denna s k strategiska autonomi? Uttalandet skall nog ses som ett utryck för att man i Paris nu fått ännu en dramatisk bekräftelse på sin åsikt att USA inte är riktigt att lita på.

Och efter debaclet i Kabul kommer denna reaktion i Paris att ha sin betydelse.

I sak kommer det att dröja till början av 2040-talet innan dessa nya ubåtar börjar bli operativt relevanta i området. Men de politiska svallvågorna av den dramatiska U-svängen kommer vi att se redan nu.

Och förvisso visar U-svängen att man i Washington nu ger absolut prioritet åt utvecklingen i den delen av världen – också på bekostnad av tidigare viktiga relationer med europeiska länder. Det förtjänar att något reflekteras över.

Nu återvänder jag till Stockholm efter några dygn med en annan utsiktspunkt mot världen.

Det är alltid nyttigt. Åtskilligt kan i den moderna världen ske med zoom och annat – men långt ifrån allt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: