Om också historiens betydelse i dessa dagar.

STOCKHOLM: En vecka som för min del inneburit en dag med WHO i Genève, lite mer än ett dygn i Istanbul och sedan några dagar i Kiev har nu i alla fall fört mig hem till Stockholm igen.

I Genève var det uppdatering med WHO:s och WTO:s respektive generaldirektörer om läget vad gäller samarbete mot pandemin, och dessutom en välbehövlig djupdykning i de epidemiologiska kurvorna för att bättre förstå vad som kan ligga framför oss.

Och mycket återstår.

Officiellt sägs att det är när ca 70% av världens befolkning är vaccinerad som vi kan börja tala om att läget är under kontroll, även om jag hörde röster som sade att med den senaste utvecklingen med ökad smittsamhet är det möjligt att den siffran borde justeras uppåt.

Men hur det än är med det så ligger vi just nu bara någonstans kring 25%, och därmed är riskerna för obehagliga överraskningar fortfarande betydande.

De handelsrestriktioner som bromsar bl a ökningen vaccintillverkningen har minskat, men ett antal mycket besvärande sådana finns fortfarande kvar. Vi försöker öka trycker på att få bort dem.

Dock ser det nu ut som om det kommer att kunna produceras ca 12 miljarder doser vaccin detta år. Prognoserna talar om en betydande ökning i produktionstakten under de närmaste månaderna.

Men sedan handlar det ju inte bara om vaccin. Det måste till testning och analys på betydligt större bredd för att vi inte skall flyga i blindo, och olika typer av hjälp med t ex medicinsk syrgas är också viktig för att hjälpa drabbade människor.

Sedan pågår självfallet också det politiska spelet.

I samband med FN:s generalförsamling i New York har det planerats olika s k högnivåmöten kring frågan, och att få ordning på detta är en utmaning i sig. Just nu verkar det som om USA har en påtaglig ambition att ta ledartröjan när det gäller möten i frågan.

Efter mitt dygn i Genève hade jag ett nedslag i Istanbul som över en lång solig frukost vid Bosporen gav en möjlighet till uppdatering om den politiska utvecklingen i den sydöstra riktningen.

Förr brukade mycket här handla om utvecklingen i och kring Syrien, men nu är det naturligt nog utvecklingen i och kring Afghanistan som står i fokus.

Fortfarande diskuteras förutsättningarna för en turkisk roll när det gäller att hålla Kabuls flygplats i gång. Hur det kommer att gå med det återstår att se.

Däremot är man mycket tydlig med att man inte ännu en gång vill bli en uppsamlingsplats för flyktingar som det övriga Europa inte vill ta emot. Turkiet har redan fler flyktingar än något annat land i världen. Och tvärs över den politiska skalan här markeras det nu mycket tydligt i den frågan.

Men sedan handlar mycket om uppmarschen inför de val som måste hållas senast i juni 2023, och där opinionsundersökningar just nu visar att president Erdogan skulle förlora mot i stort sett samtliga utmanare som nämns i diskussionerna.

Men till valet är det långt, och mycket kommer att hända. Det finns all anledning att återkomma till frågan. Med närmare 90 miljoner invånare och en ung befolkning är utvecklingen här av stor betydelse för den vidare europeiska framtiden.

Att det är ett land där allt bredare kretsar längtar efter förändring är dock alldeles uppenbart.

I Kiev hade vi samlat den traditionella YES-konferensen i mindre format, och det blev intensiva dygn av diskussioner.

Till höjdpunkterna här hörde en diskussion med olika framträdande historiker om hur man skulle tolka den essä om Ryssland och Ukraina som president Putin publicerade för någon månad sedan.

Och det var enighet om att det är en betydelsefull och därtill farlig text.

Dess omedelbara avsikt är att ursäkta en i grunden misslyckad politik mot Ukraina, men dessutom att bygga en tydlig ideologiskt bas för fortsatta ryska ansträngningar att återta kontrollen över landet.

En intressant observation var hur texten riktar sig mot tanken att bygga en stark rysk nationalstat, och i stället argumenterar för ett vidare storryskt imperium. Den kritiserar uttryckligen den sovjetiska linjen, som ju faktiskt erkände att de fanns en ukrainsk nation, och återvänder till teser som stod starka i viss rysk debatt under 1800-talet och som i grunden hävdar att Ryssland, Belarus och Ukraina är ett.

Lite av detta berörde jag ju när jag talade i Tallinn föregående helg, där jag noterade just att Putin i sina försök att bygga en historieberättelse just återvänder till tanken på ett storryskt välde – inte till ett sovjetiskt, och heller inte bara ryskt, utan just storryskt.

I dagarna ser jag att han varit vid Peipus-sjön vid Estland och invigt ett stort nytt monument över Alexander Nevski, som ju här i det berömda slaget på isen slog tillbaka de tyska korsriddarna. Just detta var kanske rätt naturligt – han är ett mycket stort namn i den ryska historien – men det visar ju hur historien blir allt viktigare för Putin.

Vad allt detta innebär för den aktuella ryska politiken återstår att se.

I dagarna har ju den stora militärövningen Zapad-2021 inletts, men om någonting som indikerar förändring kan utläsas ur denna återstår att se. Det mer officiella scenariot för övningen handlar ju om att med en kraftfull motoffensiv slå tillbaka ett västligt försök att gripa makten i Belarus.

I sammanhanget kan det vara värt att notera, att den förändringar som skett i de västliga och sydliga ryska militärdistrikten sedan 2014 tydligt handlar om Ukraina, medan jag inte är medveten om några förändringar av större betydelse i det grannskap som intresserar oss mest.

Historien har betydelse också i andra avseenden.

När den saudiske miljardärssonen Usama bin-Laden byggde upp Al-Qaeda var det med grund i en tydlig historieuppfattning om islams storhet och vikten av att återupprätta denna genom att kasta ut västliga intressen ur vad han ansåg vara dess länder.

Attacken på USA var spektakulär i varje avseende, men trots allt blev den inte upptakten till det mer omfattande krig av den art som hade varit just hans avsikt.

USA, som ju stod på höjden av sin globala makt, kastade sig ut först i ett snabbt krig mot talibanstyret i Afghanistan och därefter mot den gamle fienden Saddam Hussein i Bagdad i akt och mening inte minst att visa den amerikanska maktens överväldigande styrka.

Det blev snabba segrar i bägge fallen, men decennierna sedan dess har snarast kommit att visa den amerikanska maktens begränsningar. Mycket kan åstadkommas med överväldigande militär makt, men långt ifrån allt, vilket ju inte minst den senaste utvecklingen visat.

Åren omedelbart efter 9/11 talades det mycket om det hot som låg i oroliga eller knappt alls styrda områden runt om i världen, och nödvändigheten också för global stabilitet av att bringa någon typ av ordning till dessa. Det s k Global War on Terror hade inga begränsningar vad gällde vare sig geografi eller ambition.

Men nu är det annorlunda. Att tjugoårsminnet av 9/11 nu sammanfaller med att talibanerna åter installerar sitt styre i Kabul är i detta avseende mer än bara symboliskt. Det kommer med all säkerhet att ha också ideologisk betydelse långt utöver Afghanistans gränser.

Nu talar vi snarare om en amerikansk makt i viss reträtt. Ett fokus på en konfrontation med Kina – Great Power Competition – känns för dagens USA mer bekvämt och möjligt. Och i grunden handlar den ju om en defensiv kamp för att förhindra att man en dag blir ersatt i positionen som världens ledande makt.

Det har hänt mycket under de två decennierna sedan 9/11.

Och vi står nu inför nya globala utmaningar.

I veckan som kommer finns det skäl att rikta uppmärksamheten mer mot det västliga Europa.

I morgon är det val till Stortinget i Norge, och alla opinionsundersökningar pekar mot maktskifte efter åtta år av i grunden framgångsrikt styre under statsminister Erna Solberg.

Men hur förutsättningarna för en regering under Jonas Gahr Störe kommer att se ut kommer att avgöras av valresultatet. Norge är ju ett land som det i allt väsentligt går mycket bra för, men framöver tornar den väldiga uppgiften att kliva ut ur den olje – och gasera som under ett halvt århundrade gjort Norge så rikt upp sig.

På onsdag är det dags för Ursula von der Leyen att hålla det årliga linjetal som presenterar Europakommissionen riktlinjer och ambitioner för det kommande året.

Alldeles säkert kommer klimatomställningen att bli ett stort tema, men hon kommer sannolikt också att försöka att inhösta poäng på att EU-länderna efter en lite långsammare start nu tydligt ligger före USA vad gäller vaccinering.

Intressant blir att se om hon kommer att ansluta till de nu allt starkare röster som också i ljuset av debaclet i Afghanistan pratar om en ökad satsning på s k strategisk autonomi för EU. Hon har tidigare undvikit denna terminologi samtidigt som det ju i sak är viktigt med en satsning på ökade europeiska kapaciteter och förmågor i olika avseenden.

Mot slutet av månaden kommer att i Pittsburgh med fanfar att inledas arbetet för ett mer djupgående samarbete mellan USA och EU vad gäller olika handels- och teknikfrågor. Kanske kan man då gå från Trump-erans elände till i alla fall en del av de ambitioner som fanns bakom det tidigare arbetet med det s k TTIP-avtalet.

I bakgrunden finns självfallet också utvecklingen när det gäller Kina.

Själv kommer jag i veckan som kommer att förflytta mig till Seoul i Sydkorea, och det ger en intressant möjlighet att se på världen och den globala utvecklingen ur ett lite vidare perspektiv.

Det var ju ett tag sedan jag senast hade den möjligheten.

I veckan publicerar dessutom EU sitt utkast till strategi för samarbete med den den vidare asiatiska regionen. Också för Europa blir Asien allt viktigare.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: