Osäkerheten i och kring Afghanistan.

STOCKHOLM: Så har jag då återkommit till Stockholm efter ett antal veckor i mer sydliga nejder av vårt Europa. Sakta närmar sig en ny höst.

Det omedelbara utrymningsdramat i Kabul går mot sitt slut. På tisdag lämnar de sista amerikanska soldaterna över till talibanernas soldater, och det sista flygplanet lyfter. Redan kan man se bilder på hur talibanernas specialtrupper börjar att överta kontrollen över vissa delar av flygplatsen som tidigare exklusivt var Nato:s.

Vad som händer därefter är ovisst.

Talibanerna säger att alla som har sina papper i ordning även i fortsättningen får lämna landet. Och det skall också gälla afghaner. Vi får se. Övertagandet av flygplatsen, och etableringen av nya procedurer för allt, blir ingen enkel process.

I FN:s säkerhetsråd vill Frankrike och Storbritannien få ett beslut om någon typ av ”säker zon” kring flygplatsen som FN skulle ha ansvaret för. Hur det i praktiken skulle gå till har jag inte alldeles lätt att se. Den tidigare inriktningen på att Turkiet skulle ha detta ansvar har uppenbarligen fallit.

Men med all säkerhet vill talibanerna ha en viss internationell närvaro.

När CIA-chefen Burns var i Kabul för överläggningar med dem handlade det bl a om säkerheten för en fortsatt amerikansk ambassad, och jag skulle tro att USA förr eller senare har ett intresse av att komma tillbaka med en sådan.

Men frågeställningar kring s k erkännande av regimen är lite komplicerade i olika länder. I Sverige är principen att erkänna den som de facto kontrollerar landet, även om det funnits och finns undantag från den regeln. I USA har man ibland sett annorlunda på den saken.

Sverige erkände t ex omedelbart det kommunistiska maktövertagandet i det kinesiska inbördeskriget, medan det dröjde decennier innan USA flyttade sitt erkännande från Taipei till Peking.

Viktig tycker jag är att FN får möjlighet att vara kvar och verka i landet. Inte minst handlar det om de humanitära insatser som nu kommer att bli ännu viktigare. De har ju också sin betydelse när det gäller att dämpa förutsättningarna för alltför massiva vågor av flyktingar ut ur landet och regionen.

När jag på twitter gjorde denna observation ledde det omedelbart till att FN-missionen UNAMA kommenterade att detta också var deras avsikt. Men allt förutsätter beslut i New York och stöd från engagerade länder. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att tillhöra denna krets.

Debatten om hur det blev som det blev kommer att fortsätta i såväl USA som Europa. Jag skrev en betraktelse som publicerades av ECFR tillsammans med bidrag från några andra personer med erfarenhet av landet och insatsen, och länkar till den finns på min twitter.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur Afghanistan kommer att styras under det nya talibanväldet.

Minst tre olika grupperingar med förankring i den tidigare regeringen söker nu någon typ av förhandlingslösning med talibanerna, men om det kommer att lyckas med någon av dem, eller samtliga, är höggradigt oklart.

Och dessutom kan det ju inte uteslutas att det finns spänningar hos talibanerna. Ytterligt förenklat kan man kanske säga att frågan är om den yttersta makten kommer att ligga i Kabul eller Kandahar. Under det tidigare talibanstyret var det ju hos den skygge ledaren i Kandahar den yttersta makten låg med alla de konsekvenser detta hade.

Men om det blir så nu återstår att se. Sannolikt strävar talibanerna att ge någon typ av besked på onsdag efter det slutgiltiga amerikanska tillbakadragandet.

Men även i vår del av världen händer saker.

På tisdag denna vecka besöker Ukrainas president Zelensky Vita Huset, och det blir ett viktigt besök. Jag kommer med en kolumn i Washington Post om olika aspekter på den relationen och det besöket.

Och i de baltiska huvudstäderna har man firat att det är 30 år sedan de kunde återupprätta sin självständighet och erkännas av bl a Sverige. Till helgen är jag i Tallinn och kommer att tala där om bland annat detta.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: