Om Putins ifrågasättande av Ukraina, om Jordaniens kung i Vita Huset och om EU:s viktiga eftervård i Georgien.

TABIANO CASTELLO: I veckan som gick publicerades i Moskva en remarkabel längre essä av president Putin som ville demonstrera att Ukraina och Ryssland egentligen är samma nation, och som därmed de facto ifrågasatte Ukraina som en i verklig mening självständig nation.

Och för att understryka hur viktig denna text var följdes den upp med en intervju med Putin i ämnet som publicerades på presidentens webbsida.

Historien är en komplicerad sak som utspelar sig över en lång tid, och inte sällan är det möjligt att ut denna plocka fram delar för att understödja mer aktuella politiska projekt.

I det stora östslaviska området har genom historien kommit att formas dagens ryska, belarusiska, ukrainska, litauiska och polska nationer i processer som förvisso inte alltid varit vare sig rätlinjiga eller okomplicerade.

Men att gripa långt tillbaka i historien, vrida den lite så att den passar, och försöka att ifrågasätta de nationer som historien successivt format är knappast särskilt vare sig hederligt eller konstruktivt.

Allt började en gång i det s k rusiska rike från Novgorod till Kiev som fogades samman av vikingar på sina färder österut, och det moskovitiska väldet är i det perspektivet en betydligt mycket senare skapelse.

Och inflytande utifrån har alltid funnits. Det moskovitiska väldet låg länge under mongolernas yttersta inflytande, och delar av dagens Ukraina var länge delar av det polsk-litauiska samväldet, medan stäpperna i söder dominerades av kosacker och tatarer.

Men ur detta växte såväl ett Ryssland som ett Ukraina successivt fram, och även ett Belarus om än med en svagare självständig identitet.

Men det Putin gör i sin essä är att formulera en storrysk historieskrivning som inte accepterar vare sig Ukraina eller Belarus som genuint självständiga nationer. Utan att säga det explicit är hans mening tydligt att detta är områden som på ett eller annat sätt måste acceptera att den yttersta politiska makten ligger i Kreml-borgen i det gamla moskovitiska väldet.

Att denna historieskrivning inte accepteras i Ukraina, och sannolikt inte heller i betydande delar av Belarus, säger sig självt. Men den avgörande frågan är varför han skrev denna essä och vad den säger om kommande rysk politik.

Det som framträder är ju en storrysk ambition att etablera ett avgörande inflytande över Ukraina, och det har uppenbart bekymmersamma implikationer för den europeiska säkerheten framöver.

Det handlar då inte bara om att annektera Krim och den aggression som lett till konflikten i Donbas, utan det handlar då om en betydligt allvarligare potentiell konflikt i det lite längre perspektivet.

Med all sannolikhet kommer Kreml att försöka att uppnå det som Putin eftersträvar med politiska och ekonomiska medel. Det är ju inte svårt att se att man försökt under ett par decennier, men det är samtidigt lätt att se inte bara att man misslyckats, utan att detta varit från rysk utgångspunkt kontraproduktivt.

Och mönstret har ju dessutom varit att man i vissa lägen dessutom är beredd att till militära medel. Inte först, men ytterst, och det är självfallet illa nog.

När president Jeltsin revolterade mot Sovjetunionen och tog stegen för att upplösa denna handlade det delvis om att frigöra Ryssland från ett imperiearv som begränsade dess möjligheter till självständig och demokratiskt utveckling.

Och vad Putin gör med denna artikeln är att återknyta till en storrysk imperietradition som kommer att försvåra Rysslands framtida möjligheter till demokratiskt utveckling i samklang med det övriga Europa.

Så det var ingen obetydlig essä han publicerade.

På den lite vidare arenan kan noteras att under veckan kommer Jordaniens kung Abdullah att tas emot som den förste arabiske ledare i Vita Huset under Joe Biden.

Det är självfallet ingen tillfällighet. Under Trump hade relationen med Saudiarabien absolut prioritet, och Jordanien prioriterades ned, och nu är det tvärt om.

Besöket har betydelse inte minst mot bakgrund av de något mysteriösa inre förvecklingar som funnits i den jordanska regimen under de senaste åren. Och även om lite är känt finns det nog anledning att anta att dessa hade saudiska kopplingar av olika slag.

Men besöket är också viktigt för att visa USA:s stöd för Jordaniens viktiga roll på de heliga muslimska platserna i Jerusalem, och för den tvåstatslösning som är en så viktig del av den jordanska politiken i regionen.

Till dessa dagars besök bör kanske också räknas att Europeiska Rådets ordförande Charles Michel besöket Batumi i Georgien.

Där blir det samtal om uppföljning av den överenskommelse mellan regering och opposition som Christian Danielson förhandlade fram, och som i enlighet med mönstret för sådana kräver en rätt aktiv eftervård för att fungera.

Men säkert också samtal efter det att en LGBT-aktivist misshandlats till döds i samband med en demonstration i Tbilisi. Ryska hårdföra nationalister har applåderat att i samband med detta EU-flaggan brändes, eftersom denna ju sågs som en symbol för den öppna politik i dessa frågor man försökte att stopp.

Till Batumi kommer också Ukrainas president Volodymyr Zelensky och Moldaviens president Maia Sandu, så jag skulle tro att det blir samtal om den vidare utvecklingen i det Östliga Partnerskapets länder, och med all sannolikhet också om president Putins remarkabla essä.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: