Om val i Bulgarien och Moldavien, EU:s nya klimatpaket, Angela Merkel i Vita Huset och allt allvarligare pandemin.

STOCKHOLM: Nu drar det ihop sig till sommar på allvar, men fortfarande finns jag kvar något dygn i den sommardagar och angenäma huvudstaden.

Denna söndag innebär viktiga val i såväl Moldova som Bulgarien, även om det näppeligen uppmärksammas på dessa breddgrader.

I Bulgarien innebär det sannolikt slutet på en lång period dominerad av nuvarande premiärminister Borisovs parti, men opinionsmätningarna säger att han främst utmanad av ett nytt parti av någon typ av artist efter mönster som vi sett i annorlunda länder.

Om detta är vad Bulgarien behöver kan det säkert råda delade meningar om. Landet har ett mindre bra rykte när det gäller korruption, och det vi på siffror om hur unga människor lämnar landet har Bulgarien en mer besvärlig situation än t ex Bosnien och Kosovo.

Dess position inom EU saknar inte betydelse, även om landet nu sedan en tid blockerat öppnande av medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien. Bakgrunden är tolkningar av historien som ger sig tämligen perifera för de flesta andra, men på Balkan saknar frågor som dessa inte laddning.

Men dessvärre tror jag inte dagens val kommer att innebära någon omedelbar ändring i den delen, vilket är påtagligt bekymmersam.

Moldavien innebär då bättre möjligheter. Här är det ett tydligt val mellan en mer EU-orienterad linje under ledning av president Maia Sandu, och en mer Moskva-orienterad linje under Igor Dodon .

Landet med knappt tre miljoner invånare tillhör ju de relativt sett framgångsrika i EU:s Östliga Partnerskap, men har haft att kämpa med massiv korruption, en mycket nedgången ekonomi och sedan den separatistiska Ryssland-stödda enklaven Transnistrien.

Den uppdelningen i de två olika lägren är förvisso inte ny, men nu förefaller de mer Europa-orienterade inte minst genom presidentens insatser ha ett övertag. Det kan nog ta sitt tag att få ett resultat mot bakgrund av att en betydande del av valmanskårens befinner sig utanför landets gränser.

I veckan kommer EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt stora paket med förslag på hur de 27 medlemsländerna skall förverkliga sitt mål om att reducera klimatutsläppen med 55% till 2030.

Och förmer inleds den verkliga bataljen om den europeiska klimatpolitiken. Det är lättare att tala om mer avlägsna mål, men 2030 är bara nio år bort, och 55% är ett påtagligt ambitiöst mål.

Två större åtgärder kommer att stå i centrum. Dels att utvidga och skärpa systemet med handel med utsläppsrätter – Emission Trading Scheme ETS – och dels att införa ett system med vad som på svenska ofta kallas klimattullar – Carbon Border Adjustment Mechanism CBAM.

Bägge har betydande effekter, lite beroende på hur de införs i detalj, och det som förestår efter det att förslagen lagts på bordet är en längre process för att nå fram till beslut först i ministerrådet och därefter mellan ministerrådet och parlamentet.

Här finns också betydande utrikespolitiska effekter. CBAM skall utformas då att det är förenligt med det globala regelverket för handel inom WTO, och inte leder till anklagelser för protektionism, men effekterna för olika länder kan dock bli betydande.

I det omedelbara närområdet kan det handla om Ryssland, Ukraina och Turkiet som ju samtliga har ett betydande beroende av att exportera till just EU. Och inte heller i USA är förtjusningen över detta förslag odelad.

Det är således både besvärliga och viktiga diskussioner som förestår, men först får vi avvakta att förslagen läggs på bordet nu på onsdag.

Men att vidta trovärdiga åtgärder för att nå målet 55% är självfallet avgörande för EU:s trovärdighet i den globala klimatpolitiken.

Samma dag tar president Biden emot Angela Merkel som den första europé som kommer till Vita Huset under hans period.

Säkert kommer detta att beskrivas som lite av ett avskedsbrev eftersom hon ju kommer att lämna efter valet till den tyska förbundsdagen i september. Hon har varit en stabiliserande och drivande kraft runt rådsbordet i EU under en unikt lång period, och dessutom självklart viktig också för samarbetet över Atlanten.

Trots Joe Biden är det inte bara harmoni i relationen. I Berlin uppskattade man inte beskedet utan någon som helst förvarning om ett snabbt uttåg ur Afghanistan, där Tyskland haft en betydande kontingenten intill för någon vecka sedan, och jag hör det också sägas att kontakterna har varit mindre frekventa än t o m under Trumps period.

Men detta hindrar inte att det med all säkerhet blir många varma ord vid mötet, där annars med stor sannolikhet också relationerna med såväl Ryssland som Kina kommer att diskuteras.

Angela Merkel har ju varit en tydlig förespråkare för fortsatt dialog med bägge dessa länder trots de uppenbara svårigheterna.

Klokt vore om man också ägnade situationen med pandemin lite uppmärksamhet. Jag tror att vi är i en farlig situation.

I såväl USA som Europa finns det nu en risk för att uppmärksamheten släpper, och det samtidigt som kurvorna för infektionen med framförallt delta-varianten börjar att vända påtagligt uppåt i olika länder.

Och globalt håller situationen på att förvärras.

Efter sju veckor av vikande siffror visar de siffror som inrapporteras till WHO nu att antalet fall ökar, och att det gäller i nästan samtliga av de regioner som WHO har indelat världen i.

Deltavarianten är nu bekräftad i mer än hundra länder runt om i världen, och i mer än tjugo länder rapporteras nu en exponentiell ökning av antalet konstaterade fall.

Också länder som trodde att allt var under kontroll – som Australien och Sydkorea – tvingas nu konstatera starka ökningar av antalet fall.

Det är uppenbart att det inte är tid att släppa uppmärksamheten – snarare att öka de gemensamma insatserna.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: