Rödgröna röra, Kinas jubileum, uttåget ur Afghanistan och pandemin.

STOCKHOLM: Som jag tidigare skrivit har den formel för att regera Sverige som formulerades i den s k januariöverenskommelsen 2019 nu havererat och med all sannolikhet förpassats till historien.

Någon alternativ formel för att ge någon typ av stabilitet förefaller de senaste dagarnas manövrerande heller inte att ha producerat.

Januariformeln har nu övergivits först av liberalerna och nu faktiskt också av Centerpartiet.

Ur krisen kommer en försvagad regering, ett centerparti som sitter i en betydligt svagare position och ett vänsterparti som tydligt framstår som krisens vinnare.

Hur detta kommer att gestalta sig längre fram återstår att se.

Det är svårt att undgå slutsatsen att den politiska krisen bara tar sommarledigt för att sedan återkomma under hösten i spelet om valårets budget.

Och hur olika partier kommer att svara på frågor inför valet 2022 om hur landet skall regeras är inte alldeles uppenbart.

Konstellationen med moderaterna och Kristdemokraterna har förvisso utmaningar i relationen till Sverigedemokraterna, men frågan är om inte dessa nu framstår som mindre än den mer fullfjädrade rödgröna röra som nu brutit ut på den andra kanten.

Ute i den vidare världen har det kinesiska kommunistpartiet under storstilat både verbalt och verkligt fyrverkeri firat sin 100-åriga födelsedag, och även om det talas åtskilligt om kommunism är det till betydande del också en uppvisning i en allt mer självmedveten kinesisk nationalism.

Jag såg att Xi Jinping talade om marxism, men enligt min mening har den mer moderna kinesiska utvecklingen föga med marxism att göra. Snarare handlar det om en kombination av en stenhård leninism och en delvis tämligen otyglad kapitalism.

Och hur denna kommer att klara kommande utmaningar förblir en öppen fråga. Jag tror att Xi Jinping bidragit till att långsiktigt försvaga Kina genom att frångå viktiga delar av Deng Xiapings politiska arv om ordnad maktväxlings inom partiet och en försiktig separation mellan statens och partiets funktioner.

Och jag skulle vara rätt övertygad om att det finns många också inom det slutna kommunistpartiet som tycker samma sak. Den s k rättelsekampanj som satts igång inom partiet är ju ett tecken så gott som något på den osäkerhet som finns.

Mycket handlar om upptakten till den partikongress som ju kommer i slutet av nästa år, och där Xi Jinping i brott mot Deng Xiaopings principer skall koras för en tredje period.

Relationer till omvärlden är nog inte det som dominerar tänkandet i maktens boningar i Peking – den interna stabiliteten och säkerheten är med all säkerhet det viktigaste – men utan betydelse är det inte.

Och jag noterar att Angela Merkel och Emmanuel Macron i dagarna skall ha en videokonferens med Xi Jinping om relationen mellan Europa och Kina.

På lite närmare håll fortsätter det amerikanska uttåget ur Afghanistan i allt snabbare takt. För några dagar sedan lämnades den stora flygbasen Bagram som var något av navet i den amerikanska närvaron.

Jag minns hur jag landade där mitt i natten tillsammans med FN :s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon och vi utan mycket av hjälp fick orientera oss mellan förbipasserande drönare och annat innan vi kunde lokalisera några helikoptrar att föra oss vidare.

Men det allvarliga är nu hur talibanerna tydligt flyttar fram sina positioner. Det är mindre en fråga om att de besegrar regeringsstyrkorna, och mer en fråga om att dessa drar sig tillbaka eller i vissa fall t o m upplöses.

Jag läste en detaljerad redogörelse för utvecklingen i norra Afghanistan, som ju var den dåvarande svenska närvarons bas, där just detta var tydligt.

Och jag ser att talibanerna redan förefaller att ha övertagit kontrollen över en betydande del av gränsen till Tajikistan. Jag är övertygad om att det leder till betydande oro i stora delar av Centralasien, och inte minst i Kina.

Jag förvånas över att den amerikanska politiken är så fokuserad på sitt eget tillbakadragande att den bara i mycket begränsad del förefaller att försöka att mobilisera internationellt för den hjälp till politisk och ekonomisk stabilitet som måste till om inte situationen snabbt skall förvärras.

Särskilt ärofyllt kan detta tillbakadragande knappast framställas som.

I veckan möts finansministrarna i G20-länderna för att diskutera läget i den globala ekonomin.

Kommer den globala återhämtning med 6-7% detta år som man räknat med om vi får en ny deltavåg av pandemin som kommer att märkas påtagligt såväl i Europa som i Nordamerika?

Och själv hoppas jag självfallet att mötet skall leda till att man kan sluta det finansieringsgap för de olika insatser mot pandemin som faller under ACT-A och som jag ju ägnar en betydande del av min tid åt.

I morgon har vi stort digitalt möte med den s k Facilitation Council under ordförandeskap av Norge och Sydafrika som kanske kan ge vissa indikationer om detta.

.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: