Svensk kris, EU och Ryssland, pandemin och Kinas firande.

STOCKHOLM: Dagens besked från Stefan Löfven är att man i de olika samtal som förts under den gångna veckan inte hittat någon väg framåt för hur Sverige skall kunna regeras.

Nu återstår således att se om samtal i samma ämne med en lite bredare krets av aktörer under talmannens regi kan leda till ett resultat. Någon omedelbar öppning är dock inte lätt att se, och det samtidigt som vägen till ett möjligt extra val nu blivit mer komplicerad.

Jag hade trott att Stefan Löfven på denna vecka skulle ha kommit fram till antingen en ny formel för att regera Sverige eller till extravalet var den enda möjligheten. Men nu väljer han en annan väg utan mycket av klarhet om vart den kan komma att leda.

Att besluta är svårt.

I det internationella perspektivet innebär veckan som nu inletts ett möte med G20:s utrikesministrar i Matera i södra Italien, ny oro för spridningen av pandemin och det kinesiska kommunistpartiets firande av att det är 100 år sedan man grundades.

Förra veckans EU-toppmöte fick huvudsakligen rubriker därför att ett plötsligt torsdag av Angela Merkel och Francois Macron om att på ett eller annat sätt ordna ett toppmöte med Ryssland inte fick något stöd.

Det var förvisso mindre professionellt att lansera ett förslag som detta på det sätt de gjorde, och inte minst därför blev motståndet påtagligt. Det skapades ett intryck av att Berlin och Paris försökte att diktera den gemensamma utrikespolitiska beslutsprocessen, och det dessutom i en fråga där det finns betydande spänningar.

Intill 2014 fanns ett system med toppmöten två gånger om året mellan EU och Ryssland, men det systemet hade nog alldeles bortsett från Ukraina-krisen överlevt sig själv.

Det sattes upp i ett skede när det handlade om att hantera en process av successivt och brett närmande mellan EU och Ryssland på en rad områden. Men sedan kom ju den ryska utvecklingen att ta en annan vändning, och det system for olika gemensamma möten som satts upp blev svåra att fylla med konkret innehåll.

Däremot finns det skäl till att fortsätta högnivåkontakter med Ryssland i andra former, och det sker ju också. I det s k Normandie-formatet sker ju löpande försök att lösa motsättningen om Ukraina och få Ryssland att respektera sina åtaganden, och jag noterar att EU:s Charles Michel tillhör dem som har mer eller mindre regelbundna samtal med Vladimir Putin.

Men något stort symboliskt toppmöte fanns det i detta läge inte något stöd för, och det kan man tycka att Angela Merkel och Francois Macron skulle ha vetat.

Mötet med G20-kretsens utrikesministrar kommer knappat att producera några revolutionerande resultat. Ofta erbjuder dessa möten ett tillfälle till olika bilaterala kontakter.

Det finns dock viktiga frågor som väntar på avgörande. Förhandlingarna i Wien om en återgång till det nukleära avtalet med Iran har redan pågått oroväckande länge, och till komplikationerna hör ju det nya politiska läget i Iran efter presidentvalet.

Hade Biden-administrationen omedelbart gått in för rak ömsesidig återgång till respekt för avtalet hade vi sannolikt varit i ett betydligt bättre läge i denna fråga.

Möjligen kommer det i denna krets också att finnas anledning att diskutera den kommande utvecklingen i Afghanistan. Det amerikanska och internationella uttåget fortsätter. För några dagar sedan lämnade de sista norska specialsoldaterna landet.

Samtidigt fortsätter talibanerna att flytta fram positioner, även om regeringen fortfarande håller alla städer av någon som helst betydelse. Många med möjlighet håller dock dessvärre på att lämna landet.

Och diskussionerna mellan USA och Turkiet om det fortsatta ansvaret för säkerheten på och kring Kabuls flygplats förefaller ännu inte avskurade. Det arrangemanget blir av mycket stor betydelse.

För egen del fortsätter jag att oroas över pandemins utveckling över världen. Det finns i europeisk debatt en tro att det mesta är över som jag finner oroande.

Som det ser ut i dag är kanske ca 15% av världens befolkning vaccinerad – vilket är imponerande i sig – men det som krävs för att riktigt få utvecklingen under kontrollmärke att ca 70% vaccineras

Under tiden ger nya varianter anledning till fördjupad oro. Den s k Delta-varianten sprids nu mycket snabbt över världen, och det finns redan ytterligare varianten som kan komma att ge anledning till motsvarande oro.

Ingen är riktigt säker förrän alla är säkra. Den sanningen består.

På torsdag kommer så det kinesiska kommunistpartiet med stort buller och bong att fira att 100 år gått sedan man bildades. Det är förvisso en intressant historia, även om den historieskrivning som nu är den officiella allt mer avviker från vad mer oberoende historiker skulle säga.

Alla mörka sidor – och de är många – redigeras bort, och allt framställts i ljusare dagar.

Men det viktiga att lyssna till är vad som möjligen säga om vägen framåt. Kommer landets ledning att vara berett till de reformer som torde vara en förutsättning för fortsatt stark ekonomisk utveckling, eller kommer den kinesiska utvecklingen gradvis att börja att stagnera?

Få frågor är viktigare när det gäller att bedöma den globala framtiden, men om vi får något svar i samband med firandet denna vecka är dock mindre sannolikt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: