Toppmöten i mängder med möjligheter såväl som begränsningar.

STOCKHOLM: Dessa dagar är det toppmöten på rad som sällan förr.

I Cornwall avslutades G7-ländernas toppmöte på söndagseftermiddagen, måndag blir det toppmöte med Nato i Bryssel och på tisdag följer så toppmöte mellan USA och EU i samma stad.

Till detta skall så läggas olika mer eller mindre tunga bilaterala möten, med det mellan USA och Ryssland i Genève på onsdag som det viktigaste.

Men det skall inte glömmas bort att EU och Canada möts på måndag, att Turkiet och USA gör samma sak samma dag, och att det på tisdag dessutom blir möte i Bryssel mellan Serbien och Kosovo.

G7-mötet beskrevs som de västliga demokratiernas återkomst i ledningen för den globala politiken, och förvisso var det en befrielse med en ny amerikansk administration inriktad på globalt samarbete, men fullt så enkelt är det inte i dessa dagar.

När det som först var G6 sattes upp 1975 – det blev sedan G7 när Canada tillkom, G8 när Ryssland inbjöds och G7 när Ryssland sparkades ur – representerade de deltagande länderna ca 70% av den globala ekonomin, men utvecklingen sedan dess har gjort att de i dag bara representerar kring 40%.

Och det var ju också detta som medförde att det var den bredare G20-kretsen som kallades in i samband med den globala finanskrisen 2008. Det fanns då de som ifrågasatte om G7 egentligen hade något berättigande som effektiv samarbetsform längre.

Men det har den säkert. Det handlar dock om länder som förenas av det öppna samhällets grundläggande värderingar.

Dess dilemma, väl illustrerat i Cornwall, är dock att de två största globala utmaningarna – pandemin och klimatfrågan – är inte möjliga att möta utan ett djupt samarbete även med Kina och andra länder med en annan värderingsgrund.

Kanske var det därför förhoppningar om att Cornwall skulle bilda någon front mot Kina föreföll att rinna ut i sanden. Den långa avslutande kommunikén kritiserar förvisso Kina för dess flagranta brott mot mänskliga rättigheter, men några mera konkreta steg tas knappast.

Viktigt var självfallet den tyngd man gav arbetet mot pandemin, och det utlovades också ett mycket stort antal vaccindoser. Det finns det all anledning att välkomna.

Problemet är att huvuddelen av dessa kommer att komma sent detta år eller först under 2022.

Det som WHO satt upp som mål for att kunna bromsa pandemin är att kunna vaccinera 10% av alla länder före september, och minst 40% innan årsskiftet, och det kräver minst 100 miljoner doser nu och 250 miljoner doser ytterligare till september.

Och för att verkligen få slut på pandemin krävs att 70% av världens befolkning är vaccinerad före nästa G7-toppmöte i Tyskland om ett år. Vid det laget borde dock – om inte en ny variant välter allt över ända – tillgången på vaccin vara relativt god.

I morgon är det så Nato, där vissa säkert kommer att vilja tala en del om Kina, men där åtskilliga kommer att påminna om att det ju är Ryssland det handlar om i en organisation som har territoriellt försvar som sin huvuduppgift.

På tisdag blir agendan betydligt bredare på toppmötet med EU.

Möjligen kommer man att kunna välta ur vägen några av de handelspolitiska stenar som Trump-administrationen kastade ut, och ett nytt samordningsorgan för handel och teknologi kommer att tillsättas, men hur långt man kommer att klara av att nu gå i dessa frågor återstår att se.

Här står EU inför ett genuint strategiskt vägval.

Vill man i de digitala frågorna satsa på någon typ av autonomi eller suveränitet, oavsett vad detta egentligen är, eller vill man försöka att bygga en tydlig gemenskap i de digitala frågorna över Atlanten?

Ena stunden låter som om det är den ena vägen som gäller, medan det en annan stund kan luta lite mer åt den andra. Vägen har inte valts.

För mig är det uppenbart att det är den senare vägen som måste väljas om vi skall ha så goda möjligheter som möjligt att forma den digitala världen efter det öppna samhällets värderingar.

Att bygga Europa som en digital ö är i det långa loppet dömt att misslyckas.

Med Ryssland är det tydligt att Biden-administrationen strävar efter en stabilare relation. Språkbruket är tydligt inför mötet, men det är samtidigt uppenbart att det är stabilitet och dialog som man ytterst strävar efter.

Inte minst gäller nog detta alla frågor kring strategisk stabilitet. Man har nu fem år med det förlängda New START-avtalet att försöka att förhandla fram ett nytt strategiskt rustningskomtrollavtal, och det kommer att bli påtagligt utövande.

Den teknologiska utvecklingen vad gäller inte minst rymd och cyber har skapat nya utmaningar som gör att man nog måste gå utanför de äldre ramarna att mest räkna nukleära stridsspetsar och vapenbärare.

För min del innebär morgondagen att jag flyger till Bratislava för att där delta i den traditionella Globsec-konferensen där i hybridversion med visst fysiskt deltagande och betydande virtuellt. Arrangemangen för att kunna genomföra det corona-säkert är rätt omfattande.

Men det är det första arrangemang av detta slag jag deltar i utanför landets gränser på ett bra tag.

Vi får se om fortsättning följer. Med de nya variationer av viruset vi ser skall jag vilja höja ett varningens finger för dem som tror att allt snart är över.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: