Om pandemin, klimatet, Cypern och folkmord.

STOCKHOLM: Just nu tillhör Indien tveklöst de länder som kämpar allra hårdast med pandemin. En ny s k dubbel mutation av viruset har lett till en mycket kraftig ny våg av infektioner.

Sjukhusen har inte tillräckligt med syre för att hjälpa sjuka patienter att överleva, och landets i och för sig imponerande vaccinproduktion bromsas av amerikanska exportrestriktioner på vissa ingredienser.

Och i min nya funktion inom ACT-Accelerator och WHO har detta lett till åtskilliga samtal under helgen. Jag hoppas att olika insatser försatt hjälpa Indien kommer att börja att ha effekt under de kommande dygnen.

Men Indien är inte unikt. Det vi ser för nu kommer vi nog dessvärre att se på fler platser längre fram. Även våra möjligheter till återhämtning påverkad ju av möjligheten av att nya varianter av viruset kan komma fram i dessa områden.

Ingen är säker förrän alla är säkra.

Den gångna veckans virtuella klimattoppmöte måste nog anses ha fört frågorna framåt. President Biden har ett starkt engagemang, och amerikanskt ledarskap är viktigt.

Sedan är det ett faktum att medan Europa kanske mer satsar på regleringar och prismekanismer har USA en starkare betoning på teknik och innovationer. Och huruvida USA kommer att klara sina nya och ambitiösa klimatmål utan att på ett eller annat sätt få ett pris på utsläpp som EU gjort återstår att utreda.

Mötet var också tydligt med den starka roll som man ser för den privata sektorn i detta arbete.

Under veckan som kommer avser FN:s generalsekreterare att föra samtal i Genève för att se om det finns förutsättningar för ett nytt allvarligt försök att lösa Cypern-frågan.

Försök har ju gjorts förr.

Det första var ju den författning och de traktater som tillkom i samband med att Cypern fick sin självständighet 1963. Men det rasade ju samman snabbt, och sedan 1964 har FN haft fredsbevarande trupper stationerade på ön .

Situationen förvärrades ju sedan ytterligare efter det greknationalistiska kuppförsöket och den turkiska invasion detta ledde till 1974.

Det andra ambitiösa försöket var den s k Annan-planen, men den lösning som man där kom fram till röstades ju ner i en folkomröstning på den grekcypriotiska delen av ön 2004.

Och det tredje ambitiösa försöket havererade så sent som 2007 i de FN-ledda samtalen i Crans Montana i Schweiz.

Finns det nu nya och bättre förutsättningar?

Man skulle vilja hoppas det, men lätt kommer det inte att bli. Den turkcypriotiska delen av ön säger nu, med stöd i Ankara, att nu kan bara någon form av tvåstatslösning bli aktuell, samtidigt som det är svårt att se att den grekcypriotiska delen skulle vara beredd att röra sig ur sina tidigare positioner.

Problemet tidigare har varit att medan grekcyprioterna förvisso är beredda att acceptera turkcyprioterna som en minoritet med olika typer av skydd, vill dessa bli accepterade som ett av de två folken med rätt och möjlighet till full delaktighet i öns styrelse.

Olika konstitutionella försök att komma ur detta dilemma har gjorts, men i slutändan har det varit svårt att vinna accept.

Till detta kommer så frågan om garantimakterna. Enligt det avtal som ledde till Cyperns självständighet är Storbritannien, Grekland och Turkiet garantimakter med också rätten att intervenera om de principer som lades fast i detta avtal hotad.

Det var med stöd av detta som Turkiet intervenerade 1974.

Tidigare var tanken att denna möjlighet skulle fasas ut för att helt försvinna när såväl Grekland som Cypern och Turkiet var medlemmar av EU, men med det turkiska EU-perspektivet nu påtagligt avlägset finns knappast denna formel längre för att lösa ut den frågan.

Men förr eller senare måste frågan lösas. Den har ju en tendens att förgifta också andra viktiga frågor i samarbetet såväl inom EU som Nato, och det alldeles bortsett från den betydelse det skulle vara för Cypern själv med en lösning.

Inte minst de ekonomiska möjligheterna skulle förbättras påtagligt.

Så vi får se vad som kommer ut ur samtalen i Genève. Inledningsvis med all sannolikhet ingenting alls, men i bästa fall ett försök att i alla fall göra ett försök till att få till stånd en lösning.

De senaste dagarna har vi också fått en förnyad diskussion om de hemska händelserna under det första världskriget i det osmanska riket skall betecknas som folkmord eller inte.

Den diskussionen handlar knappt alls om vad som faktiskt hände – där råder betydande enighet bland historiker – men mer om hur det skall betecknas. Och den frågan har ju dessutom kommit att politiserande på ett beklagligt sätt.

Under Balkan-krigen var anklagelserna om folkmord frekventa, men här fanns ju så småningom internationella juridiska instanser som kunde pröva anklagelsens och med undantag av Srebrenica tillbakavisades alla anklagelser om folkmord.

Själv tyckte jag den diskussionen var lite beklaglig, för den riskerade ju att leda till att man tog mindre allvarligt på allt det hemska som inträffade men som inte levde upp till de med rätta höga krav som finns på att använda begreppet folkmord.

Som utrikesminister mötte jag en rad krav på att ”erkänna” olika händelser som folkmord.

Det var då inte bara 1915 med armeniernas och olika kristna gruppers djupt tragiska öden, utan också bl a den organiserade massvälten i Ukraina på 1930-talet eller Stalins försök att utplåna den krimtatariska historien på Krim genom också massfördrivning och massdöd.

Men jag gjorde inte detta, dels därför att det kändes lite konstigt att ”erkänna” historien , dels därför att jag kände en olust för att skriva historien med politiska beslut. Och i bakgrunden låg självfallet också att börjar man att göra det är det inte alldeles lätt att se var man skall sluta.

Det är ju inte alldeles säkert att en riksdag eller en regering är rätt instans att officiellt avgöra historiens tvistefrågor eller att på något sätt ”erkänna” historiens olika delar. H

Historien hanteras nog i grunden bättre av historiker.

I andra sammanhang har man försökt att hantera situationer som denna genom en fördjupad debatt mellan historiker. På Balkan har det gjorts ett antal sådana försök med lite blandad framgång, och i fallet 1915 var det för några år sedan nära att få tillstånd en internationella historikerkommission med godkännande av också Yerevan och Ankara.

Men tyvärr misslyckades detta.

Framtiden är en besvärlig fråga, men historien är inte sällan än mer utmanande.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: