Om Quad-mötet, vaccinnationalism, Kina, Afghanistan, Tyskland och Syrien.

STOCKHOLM: På den vidare scenen är det tydligt frågeställningar om Asien och Kina som är i fokus dessa dagar.

I fredags hade president Biden videotoppmöte med ledarna för Indien, Japan och Australien i Quad-gruppen, och viktigt där var inte minst att man skisserade ett kommande djupare samarbete med ett verkligt toppmöte mot slutet av året.

I sak och mer omedelbart viktigt var ansträngningarna att få fram ytterligare en miljard doser vaccin under året. I allt väsentligt handlar detta om att öka produktionen i Indien, men hur detta förhåller sig till den tidigare målsättningen i det internationella samarbetet om två miljarder doser, och åtskilligt från Indien, är i alla fall för mig inte alldeles klart.

Oroande är dock de växande teserna till vaccinnationalism i ett läge då det är viktigt att så stora delar av världens samlade befolkning som möjligt kan vaccineras så snabbt som möjligt.

Varje form av restriktion leder i slutändan till en reduktion av det som gemensamt kan uppnås.

Produktionen är ju i mycket hög grad beroende av ett värdekedjorna för allt det som krävs i dessa komplicerad processer fungerar smidigt över nations- och regiongränser.

Jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återkomma till detta i mer detalj längre fram.

USA:s utrikes- och försvarsministrar landar i morgon i Tokyo och fortsätter sedan till Seoul för konsultationer om gemensamma utmaningar, och efter detta åker utrikesminister Blinken till Anchorage medan försvarsminister Austin fortsätter till New Delhi.

I Anchorage i Alaska träffas så på torsdag USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare med Kina:s nationella säkerhetsrådgivare och utrikesminister i en vad jag kan påminna mig alldeles unik konstellation. Det visar om inte annat den prioritet som denna relation har i såväl Washington som Peking.

Det kommer med all sannolikhet att bli tydliga tongångar från amerikansk sida i samtalen, men det kommer att bli intressant att se hur de bägge sidorna formulerar saken offentligt efteråt. USA vill säkert signalera en skarp inställning om det mesta, medan Kina samtidigt som man kommer att markera hårt i sina kärnfrågor snarare vill signalera en öppenhet också för samarbete.

Men detta är ju världens i dessa tider viktigaste relation.

Huruvida situationen med Afghanistan kommer upp i dessa samtal återstår att se. Det borde den göra. Kina och Afghanistan har ju faktiskt en gräns gemensam.

I ett kärvt formulerat brev till president Ghani har utrikesminister Blinken signalerat att man vill ha en snabb politisk uppgörelse med talibanerna för att sedan kunna dra sig ur.

Men det man skisserat är nog inte alldeles lätt för åtskilliga att svälja.

President Ghani skulle oceremoniellt närmast avsättas och utan någon konstitutionell process ersättas av en person som man skulle komma överens med talibanerna om.

Dessa skulle dessutom få hälften av platserna i den övergångsregering man skisserar samt i en rad andra institutioner. Ett råd enligt närmast iransk modell för att övervaka att alla håller sig till islam skulle också tillsättas.

Mycket om hur detta egentligen skall gå till är oklart. I Blinkens brev talas dels om en FN-ledd konferens med de olika regionala intressenterna och dels ett möte mer konkret om fredsavtalet med talibanerna och andra under turkisk ledning i Istanbul i april.

Till detta kommer dock ett möte som det kallats till i Moskva i början av den kommande veckan. Dit kommer som det nu ser ut såväl talibanerna som f d presidenten Karzai.

Den amerikanska planen leder till många frågetecken. Efter två decennier av omfattande engagemang i Afghanistan, efter det att taliban-regimen där drivits på flykten, är det en minst sagt klen utdelning för alla utom möjligen talibanerna.

Men USA vill ut. Och president Biden har ju tidigare tillhört dem som varit skeptiska till ett omfattande engagemang i landet.

På närmare håll har det i dag varit delstatsval i Rheinland-Pfalz och Baden-Württemberg i Tyskland, och de har allmänt setts som viktiga i upptakten till förbundsvalet i september.

Resultatet blev ett tydligt bakslag för CDU, och även om detta var regionala val med regionala frågor anses det att ett stigande missnöje med hanteringen i Berlin av pandemin spelat en betydande roll.

Och resultatet ledde redan i kväll till en intensiv diskussion om olika regeringsalternativ som inte inkluderade CDU efter höstens val. Sådana hade tidigare setts som mindre sannolika, men nu öppnades plötsligt nya möjligheter upp.

Vi får se hur det går med den saken. Det är långt till september.

Noteras bör att högerpopulistiska AfD gick påtagligt dåligt i bägge valen. Liksom att lilla liberala FDP möjligen har fått lite ny luft under vingarna.

På onsdag är det så val i Nederländerna. Där ser premiärminister Ruttes högerliberala VVD ut att bli klar vinnarna i ett i övrigt utomordentligt splittrat politiskt landskap.

Men på onsdag kväll vet vi bättre.

Till det som kommer att uppmärksammas under veckan hör också att det är tio år sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut.

Sedan dess har ca 600.000 – eller kanske ännu fler – människor förlorat livet och ca hälften av landets befolkning tvingats att fly, varav mer än fem miljoner till andra länder.

Kunde detta ha förhindrats? Och vad kan vi göra nu?

Säkert – och på plågsamt goda grunder – kommer det att skrivas och sägas en del kring dessa tema under de kommande dagarna.

One Response to Om Quad-mötet, vaccinnationalism, Kina, Afghanistan, Tyskland och Syrien.

  1. Jojo p skriver:

    USA – Blinken, vill ha med talibanerna i regeringen. Nu har man hört det också.
    Ser inte att svenska medier talar om detta…
    Extrem realpolitik.

%d bloggare gillar detta: