En förtitt på USA:s nya säkerhetsstrategi.

STOCKHOLM: I veckan som gick offentliggjorde Vita Huset i Washington ett dokument som betecknades som en intremistisk nationell säkerhetsstrategi.

Varje amerikansk administration brukar formulera vad som kallas en NSS, men det sker normalt efter en process som brukar ta ett år eller så. Och med basen i detta dokument brukar sedan följa bl a en nationell försvarsstrategi.

Så kommer det med all sannolikhet att ske även nu, men greppet att snabbt publicera ett dokument som anger huvuddragen i den politik man vill föra är nytt.

Kontrasten med den NSS som administrationen Trump publicerade i december 2017 kunde knappast vara större.

Det dokumentet sade farväl till tanken på en fungerande internationell ordning, vände i allt väsentligt multilateralt samarbete ryggen, förklarade suveränitet vara det viktigaste begreppet och sade att det är allas kamp mot alla som gäller och att USA:s styrka är det avgörande.

Och det var ju också den grundläggande filosofi som vägledde den administrationens insatser.

Det nya dokumentet tecknar en bild av världens utmaningar som förvisso målar upp delvis samma bild, med det viktiga tillägget att omsorgen om demokrati lyfts fram, men anger ett helt annat sätt att angripa dem.

Nu är det inte USA ensamt, utan USA tillsammans med allierade och andra nära partners som ses som den enda möjliga vägen att klara de utmaningar man står inför. Den tesen upprepas gång efter annan i dokumentet.

Och skillnaden kunde knappast vara större.

Vissa av dessa utmaningar är det ju alldeles uppenbart att det krävs samarbete för att möta. Just nu ställer COVID-19 helt nya krav på internationellt samarbete, och de globala hälsofrågorna kommer i en rad avseenden att vara viktiga på dem globala agendan detta år.

I maj skall ju hållas ett globalt toppmöte om hälsofrågorna i Rom.

Och samma sak gäller alldeles självklart klimatutmaningen. Den kan alldeles uppenbart inte klaras av någon enstaka nation ensamt. Den kräver ett samarbete där ingen lämnas utanför eller tillåts ställa sig vid sidan.

I november är det ju det viktiga COP26-mötet i Glasgow.

Men det är inte bara denna typ av utmaningar som kräver samarbete.

Den kinesiska maktutvecklingen i olika avseenden finns självklart med.

Man vill konkurrera med Kina från en stark position, samarbete där detta är möjligt och konfrontera Kina där detta blir nödvändigt.

Och den starka positionen handlar då inte bara om att stärka USA inte minst när det gäller forskning och utveckling, utan också om samarbete med allierade och andra partners. Det förblir ju en alldeles avgörande skillnad mellan USA och Kina att medan USA har allierade har Kina inte alls samma möjlighet.

I dokumentet nämns genomgående samarbete med det som numera kallas ”Indo-Pacific” före samarbete med Europa, och det markera tydligt det skifte mot Asien som ju tydligt inleddes redan under Obama-administration.

I dag har också meddelats att det kommer att ordnas ett virtuellt toppmöte med den s k Quad-gruppen – USA, Japan, Indien och Australien. Det är en gruppering som såg dagens ljus 2007 och som sedan dess växt fram gradvis och med lite varierande entusiasm från de olika länderna under olika skeden.

Det intressanta är nu att Indien tydligen fullt ut är med. Delhi har tidigare haft en del reservationer mot att vara med i ett sammanhang som kan uppfattas som riktat mot Kina, men tydligen har de skärmytslingar man haft uppe i Himalaya under det gångna året nu lett till en förändring i inställningen.

I dokumentet träder också teknologifrågorna fram med kraft. De ses som alldeles avförande i kraftmätningen med ett Kina som ju storsatsar på en rad olika avancerade områden. Just nu är det ju halvledare som är föremål för en betydande konfrontation.

Och alldeles självklart återkommer dokumentet till frågan om ett toppmöte för demokratier. Detta har ju Biden talat om under sin kampanj, även om det är lättare sagt än gjort att sortera ut detaljerna kring ett sådant möte.

Det är inte alldeles lätt att exakt avgöra vilka länder som kan betecknas som demokratier och vilka som inte kan beskrivas som sådana. Jag skulle tro att det funderas en hel del på den frågan.