Om JCPOA-problem, Saudi och USA, upptrappning i Jemen, allvarligt i Etiopien och lite Kina och kol.

STOCKHOLM: Medan administrationen Biden borta i Washington kämpar med att få sitt stora stimulanspaket genom kongressen tornar det upp sig på den utrikespolitiska horisonten för USA.

Att återgå till det nukleära avtalet JCPOA med Iran har tydligt varit Bidéns avsikt, men även om Teheran och Washington i denna del således vill samma sak ser det nu ut att ha blivit riktigt besvärligt med frågan hur man skall nå dit.

Teheran – med ett presidentval om några månader – tar nya steg genom att införa vissa begränsningar av de internationella inspektionerna. Detta är steg som beslutats av det iranska parlamentet efter det att detta vid valet förra året fick en avsevärt mer konservativ sammansättning.

Och det kan i alla fall till viss del i din tur föras tillbaka på den amerikanska politiken.

Washington å sin sida förefaller ovillig att lyfta några av Trump-erans sanktioner innan Teheran demonstrerat att de är beredda att ta steg tillbaka. Och det finns steg vad gäller Teherans tillgång till vissa begränsade finansiella medel som skulle kunna tas relativt enkelt. Varför man inte gjort det är en relevant fråga.

I detta läge inbjöd EU till informella samtal mellan alla inblandade. Washington tackade efter viss fördröjning ja, men i dag har Teheran sagt att så länge den amerikanska påtryckningspolitiken inte ändras i sak är man inte beredda till samtal.

Det har i och för sig varit den iranska linjen hela tiden och är måhända därmed mindre förvånande.

Nu återstår att se om processen går att rädda, och en väg till samtal och konkreta steg från bägge sidor kan finnas, eller om nya steg kanske i anslutning till atomenergiorganet IAEA:s styrelsemöte de närmaste dagarna leder till att skyttegravarna grävs än djupare.

Jag får hoppas att det utvecklas viss energi inte minst i Bryssel och övriga berörda europeiska huvudstäder i den frågan.

Under tiden har ju Washingtons relation också med Riyadh förändrats när nu kronprinsen MBS i den offentliggjorda amerikanska underrättelsebedömningen officiellt pekas ut som ansvarig för det brutala mordet på Jamal Khashoggi.

Att det var så kanske inte kommer som en överraskning – men när USA sätter svart på vitt på saken får det ju en annan dimension.

Det är tydligt att man i Washington ni försöker att gå en balansgång mellan det tydliga utpekandet och bevarandet av den grundläggande relationen med Saudiarabien.

Men i grunden är regimen i Riyadh som få andra beroende av det politiska stöd de har i USA. Så har det varit under mycket lång tid. De kan kaxigt säga att de blankt avvisar påståendet, men att detta kommer att sätta djupa spår är ofrånkomligt.

Tidigt satte Biden frågan om konflikten med Jemen högt upp på dagordningen, och det gjordes ett antal diplomatiska drag för att öka möjligheten av mer substantiella fredssamtal.

Detta har nu lett till att striderna i Jemen intensifieras. Det är Houti-rebellerna som går till attack i norra Jemen.

Sannolikt vill man förbättra positionerna inför de möjliga kommande samtalen – så brukar det vara i situationer som denna – men möjligen fruktar man också vad som kan komma ut av eventuella samtal mellan USA och Iran i frågan.

Även detta bidrar dock till den mer komplicerade bilden i den samlade regionen.

Jag skulle tro att det blir många möten mellan de olika delarna av den fortfarande glest bemannade amerikanska administrationen för att försöka att manövrera de olika situationerna.

På den afrikanska kontinenten finns det all anledning att känna allt större oro för situationen i Etiopien och framför allt i provinsen Tigray uppe mot gränsen till Eritrea.

Den politiska bakgrunden till denna konflikt är inte okomplicerad. Men fokus nu borde ligga på vad som håller på att utvecklas till en humanitärt mycket allvarlig situation, och där ju dessutom risken för att krisen och konflikten sprida är påtaglig.

Etiopien med lite mer än 110 miljoner invånare är den afrikanska kontinentens näst folkrikaste land, har haft en bra ekonomisk utveckling under de senaste decennierna och är ju dessutom säte för den Afrikanska Unionen.

Och det var ju inte så länge sedan olika ledare åkte skytteltrafik till Addis Abeba för att tala om alla möjliga former av samarbete. När marken nu gungar under fötterna på detta viktiga land är det viktigt att det engagemanget inte upphör.

Längre bort i världen dras tumskruvarna åt ytterligare på dem som arbetar för demokrati i Kina, och i Peking möts i veckan den s k folkkongressen och får lyssna till hur detaljerna i den nya femårsplanen ser ut.

Det har också sitt intresse inför det stora klimatmötet COP26 mot slutet av året. Skall Kina ha någon möjlighet att nå de mål de själva satt upp måste det till konkreta och synliga steg vad gäller t ex kolkraften redan i denna femårsplan.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: