Rysslandsbesök, Trumprättegång, Burmasanktioner och Romregering.

STOCKHOLM: Det är svårt att säga att EU:s Joseph Borell hade någon större framgång med sitt besök i Moskva i veckan som gick.

De varnande rösterna hade förvisso funnits, men Borell och andra ansåg att tiden nu var mogen för att se om det inte skulle kunna ske någon form av i alla fall begränsad islossning i relationen till Ryssland.

Det finns förvisso starka skäl för att en sådan vore mycket välkommen, men problemet är att den isen i så fall måste brytas i Moskva snarare än i Bryssel. Det är ju knappast steg som tagits av E.U. som lett till att relationen successivt blivit allt mer komplicerad.

Och innan sin resa fick nog Borell höra av åtskilliga att några tecken på att Kreml var redo till att bryta upp sin is knappast var möjliga att skönja.

Den bilden bekräftades tydligt inte minst av den gemensamma presskonferens som Joseph Borell och Sergey Lavrov hade efter deras överläggningar.

Borell tog förvisso upp Alexei Navalny och klargjorde E.U.:s position, men från hans sida var det i övrigt mest olika förhoppningar om samarbete på olika mer eller mindre realistiska områden. Orden Ukraina, Krim eller Donbas nämndes över huvud taget inte.

Lavrov var däremot tydlig i sina budskapen om att nya sanktioner från E.U. skulle få allvarliga konsekvenser, att vi skulle vara försiktiga i vårt intresse för Rysslands grannländer och att man absolut inte kunde tolerera att vi hade synpunkter på deras inre förhållande. Som för att ytterligare understryka detta budskap utvisades tre diplomater från Sverige, Tyskland och Polen.

För de som följt den ryska utrikespolitiken var varken budskapet eller det sätt det framfördes på någon överraskning eller nyhet, men för åtskilliga andra verkar det ha kommit som lite av en kalldusch.

Nu återstår att se hur detta kommer att följas upp. I ett blogginlägg och em tweet i kväll säger Joseph Borell i alla fall att besöket visade att Moskva inte förefaller inriktat på att mjuka upp relationerna.

Utrikesministrarna skall reflektera över saken i slutet av februari, och relationerna med Ryssland står på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte i mars.

Det kommer att rinna åtskilligt vatten under broarna i frågan innan dess.

Vänder vi blicken åt andra hållet kommer på tisdag riksrätten mot Donald Trump att inledas i den amerikanska senaten med början klockan tolv varje dag för att sedan pågå en obestämd tid. Först skall anklagelsen klaras av, och sedan återser att se hur mycket försvaret vill skall presenteras.

Det förefaller som om få i dag har ett intresse av att detta pågår särskilt länge. President Biden har åtskilligt av vikt som han nog skulle föredra att senaten ägnade sin begränsade tid åt, och nu är det dessutom allt tydligare att Donald Trump kommer att frikännas.

Om det är rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Jag skulle tro att en svensk domstol också skulle ha svårt att avgöra om det var möjligt att fälla honom för uppvigling i meningen uppmuntran till lagbrott.

Med kuppen i Burma har president Biden fått en knepig utrikespolitisk situation att ta ställning till.

Att fördöma kuppen är självklart. Men den svåra frågan är om det sedan är rätt eller fel att ta till olika sanktioner mot landet och dess kuppmakare. Samma frågan kommer med all säkerhet snart att hamna på bordet i Bryssel.

Rimligt är måhända att lite lyssna in vad länderna i det mer omedelbara närområdet anser. Att Vietnam eller Kambodja eller Thailand inte har så mycket att erinra mot kuppen är knappast förvånande, men demokratiska Indonesien har betydligt större tyngd, och röster som Singapores är alltid klokt att lyssna på.

Peking kommer förvisso inte att gå i härnadståg för demokrati i Burma, men tydligen gick man till slut i alla fall med på ett uttalande som kom ut från de informella konsultationerna i frågan i FN:s säkerhetsråd.

Biden framträdde ju under veckan med sitt första utrikespolitiska anföranden med en del tydliga markeringar.

Tonen var tydlig mot Ryssland, och han har ju begärt en genomlysning av ett antal frågor innan politiken läggs fast. Att avtalet om begränsningar av de strategiska kärnvapnen nu förlängs med fem år påverkas dock inte av detta

Den tydligaste omläggningen av politik gällde annars Jemen, där man kommer att upphöra med stöd till Saudiarabien vad gäller offensiva operationer – hur de sedan definieras – och där man tillsatte en erfaren diplomat för att stärka fredsansträngningarna.

I dag noterade jag att FN:s Jemen- sändebud Martin Griffiths för första gången är i Teheran för samtal. Jag gissar att Trump-administrationen satte stopp för sådana besöka tidigare men att de nu ses som nödvändiga.

På närmare håll har den europeiska centralbankens respekterade f d chef Mario Draghi nu accepterat att bilda ny italiensk regering, och också säkrat ett brett parlamentariskt stöd för att i alla fall bilda den.

Han har nu sannolikt en ganska kort tid på sig, efter det att regeringen bildats och tillträtt, att lägga fram ett solitt reformprogram i samband med planen för fördelningen av bidragen från EU:s räddningsfordon. Och det är ju dessutom viktigt att utnyttja det momentum som han i alla fall inledningsvis alldeles säkert kommer att ha.

Och det är viktigt inte bara för Italien, utan för hela Europa, att han lyckas.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: