Om Balkan och lite strategisk autonomi.

STOCKHOLM: I går var det 25 år sedan fredsavtalet om Bosnien och Hercegovina efter det grymma kriget förseddes med signaturer efter tre veckor av förhandlingar på den stora amerikanska flygbasen utanför Dayton i Ohio i USA.

Då hade jag varit EU:s sändebud i alla de frågor som hade med konflikterna att göra sedan lite mer än ett halvt år tillbaka, men kommit att ägna nästan all min tid åt det som skulle komma att bli det dramatiska slutskedet i försluten att få ett slut på kriget i Bosnien.

Och föga anade jag då att jag skulle hamna några år i svårt krigshärjade Sarajevo med en nyckelfunktion i det begynnande arbetet för att av ett avslutat krig göra en fungerande fred.

För min del blev det ju boken ”Uppdrag Fred” om dessa år när jag så småningom kom hem. Och den kom ju sedan ut också på engelska, bosniska och serbiska.

Men det var som bekant ett kvartssekel sedan.

Freden har bestått. Den enorma Nato-styrka som ryckte in i landet efter kriget har för länge sedan lämnat, men kvar finns fortfarande en liten EU-styrka som ett utryck för omvärldens beslutsamhet att förhindra att våldet och kriget kommer tillbaka.

Men landets spänningar har mildrats endast mycket långsamt. Alltför länge har alltför många av dess ledare sett freden mest som en fortsättning av kriget men med andra medel.

På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.

Ser man på överenskommelser efter långa inbördeskrig i t ex Nordirland eller Libanon ser det inte så annorlunda ut. I Cypern har man inte ens kommit så långt. I Belgien är det tämligen komplicerat trots att djup fred alltid rått i landet.

Och i andra länder ser vi hur krav på lokal autonomi växer. Det räcker med att peka på diskussionerna kring såväl Skottland som Katalonien.

Förr eller senare är det den bredare europeiska ramen som kommer att sluta stabilitet och integration i såväl Bosnien som i den vidare regionen. Men än är vi inte där.

I dessa dagar har Bulgarien stoppat inledandet av medlemskapsförhandlingar mellan Norra Makedonien och EU eftersom man inte är överens om tolkningen av vissa historiska skeenden.

Den minnesgode erinrar sig möjligen att den s k makedoneska frågan under många decennier stod på den europeiska politikens dagordning till följd av komplexiteten av intressen och folkgrupper i området. Och det är delar av dessa spänningar som fortfarande lever kvar.

Och skulle man vänta med varje steg framåt mot EU innan alla på Balkan har samma tolkning av varje historiskt skeende så kan vi nog glömma den saken för ett betydande antal generationer framöver.

Stockholms blodbad var ett tag sedan – men synen på saken är fortfarande lite annorlunda i Sverige och i Danmark. Vi hankar oss fram inom EU i alla fall – dock utan att i onödan ta upp saken.

På den lite mer aktuella europeiska scenen fortsätter de utdragna Brexit-förhandlingarna efter det att alla utsatta slutpunkter passerats, Berlin försöker att brotta ner Ungerns och Polens hot att lägga en veto mot hela budgeten med återstartspaketet och det har utbrutit en inte ointressant diskussion mellan Berlin och Paris om vad egentligen begreppet strategisk autonomi innebär.

I grunden säger Paris att det där med Biden är nog bra, men man vet aldrig vad som kommer längre fram, och därför måste vi fortsätta arbetet för att stå mer på egna ben i EU.

Jovisst, säger Berlin, men låt oss nu utnyttja den möjlighet som skiftet i Washington faktiskt kommer att innebära på viktiga områden för att förnya den gamla och sluta nya allianser, och trots allt är det ju så att vi militärt för stora uppgifter är påtagligt beroende av USA.

I grunden ligger det självfallet en del i bägge argumenten. Vi måste kunna stå på bättre egna ben, men vi måste samtidigt utnyttja den nya möjligheten med USA och när det gäller att balansera Ryssland kommer vi inte inom överskådlig framtid att kunna klara av detta själva.

Sedan finns det självfallet mer näraliggande intressen. Paris ser inte med blida ögon på hur det ena landet efter det andra köper amerikanska F35-flygplan när de anser att deras Rafale är mycket bra och hur som helst europeiskt.

Att Sverige köpte amerikanska Patriot-robotar i stället för ett franskt system som nog även objektivt var minst lika bra har satt inte obetydliga spår. Det försöker nu vår regeringen kompensera på andra sätt i relationen med Paris.

Och denna debatt har också andra inslag av intresse

I Bryssel talar Europeiska Rådets ordförande Charles Michel om strategisk autonomi som Alfa och Omega, medan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen knappt ens tar begreppet i sin mun.

Och jag har en känsla av att vi mer lutheranskt präglade länder uppe i norr också har lite svårt med de latinska verbala utflykterna, och tenderar att fråga vad de egentligen betyder omsatta i faktiska och konkreta beslut.

Fortsättning följer, som det brukar heta.

One Response to Om Balkan och lite strategisk autonomi.

  1. Jörgen Hansson skriver:

    Så är det som Du brukar säga.
    Vill komma i kontakt med Dig angående Cypern och det nya läget med anledning av Ersin Tatar´s nya hållning, och ovanstående resonemang.
    Tacksam för återkoppling via jorgenhansson@hotmail.com

    Allt gott
    J

%d bloggare gillar detta: