Är fred nu möjligt?

STOCKHOLM: Så lyckades Moskva få till stånd ett vapenstillestånd och ett preliminärt avtal i det brutala kriget mellan Armenien och Azerbadjan.

I grunden gjordes det möjligt genom de azeriska militära framgångarna. När man intog den viktiga staden Susha/Sushi i Nagorno Karabach var det uppenbart att det samlade armeniska försvaret stod inför kollaps. Fortsatta strider hade säkert lett till att den större staden Stepanakert hade fallit inom något dygn.

Ledningen i Yerevan hade att välja mellan denna förlust och en ännu större förlust.

Tre faktorer har bidragit till de azeriska militära framgångarna.

Den första är alldeles självklart att Azerbadjan är ett större och rikare land som därmed har haft möjlighet att investera mer i militära resurser under det senaste decenniet.

Det andra är alldeles uppenbart de framgångar man haft med de beväpnade drönare av olika slag som levererats av såväl Turkiet som Israel, och som effektivt slog ut stora delar av den materiel som det armenska försvaret var beroende av.

Och en tredje faktor som flämtar fram är att de armenska styrkorna var hårt drabbade också av COVID-19 med den nedsättande effekt på deras förmåga som de hade.

Ser man saken i ett lite längre perspektiv kan man självfallet sätta ett frågetecken kring varför Armenien inte tidigare varit berett till en politisk lösning enligt de s k Madrid-principer som situationen nu efter detta krig i alla fall rör sig mot.

De innebar ju att man skulle lämna tillbaka till Azerbadjan de tämligen stora områden man ockuperat, och att Nagorno Karabach skulle ha någon form av självstyre inom Azerbadjan som skulle definieras närmare längre fram.

Nu rycker ryska soldater in i Nagorno Karabach och tar över kontrollera över området liksom den korridor som förbinder den med egentliga Armenien. Därmed ter sig ett nytt utbrott av strider under de kommande fem eller tio åren som mycket osannolikt.

Tveklöst har Moskva fått en fjäder i hatten av det som skett. Man marginaliserade såväl Paris som Washington som ju också är delordföranden i den s k Minsk-grupp inom OSCE vars framtid nu måste vara mycket oviss. Och Ankaras roll att få en stark roll i den kommande processen har det hitintills inte heller blivit så mycket med.

Omedelbart återstår att se de politiska konsekvenserna för den sköra demokratin och ekonomin i Armenien. Bakslaget upplevs säkert som mycket bittert, och säkert upplever man att man svikits av traditionella vänner i såväl Moskva som Paris.

Sedan återstår att se om det under kommande år går att få fram ett genuint fredsavtal. Den faktiska situationen på marken ligger ju nu betydligt närmare den situation som ett sådant kan tänkas föra fram mot.

Jag skulle hoppas att ambitiös europeisk diplomati då skulle våga att ta upp möjligheten för att parallellt få ett fredsavtal också mellan Armenien och Turkiet. Här är svårigheterna egentligen hur stora som helst, men när det en gång var mycket nära ett sådant avtal stupade det i grunden på motsättningen om Nagorno Karabach.

Men om den konflikten när allt kring detta krig har falnat kan lösas ut borde det logiskt finnas skäl att göra ett försök också med relationen mellan Armenien och Turkiet.

Det skulle vara ett alldeles avgörande steg mot stabilitet och bättre möjligheter i hela denna av konflikter och krig så hårt sargade region.

Men dit är det långt – mycket långt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: