Kommer Putin att rycka in i Belarus?

STOCKHOLM: Kommer Putin att ingripa militärt i Belarus? Den frågan återkommer ständigt. Och på åskilliga ställen vill man dra paralleller till utvecklingen i Ukraina 2014.

Men Belarus är inte Ukraina. Och denna utveckling är annorlunda.

I min bok Den Nya Oredans Tid beskriver jag uppmarschen till konflikten med Ukraina ganska noggrant.

Det handlade om landets politiska orientering – in i ett nära avtal med EU eller in i den euroasiatiska ekonomiska union som var Putins viktiga projekt.

Det var när Yanukovich under hårt tryck från Putin började att avvika från den europeiska vägen som de stora protesterna bröt ut. Och det var en revolution där EU-flaggan var den kanske enstaka viktigaste symbolen.

Så är det inte alls i Belarus.

Här handlar det inte om landets externa orientering, utan om dess interna situation med en repressiv ledare som efter 26 år vid makten förlorat kontakten med det mesta.

Det är en revolution där den klassiska vit-röd-vita flagga som under Lukashenko-tiden är förbjuden är helt dominerande. Och inga andra flaggor har faktiskt synts till.

I Kreml skyr man förvisso s k färgade revolutioner. Men det är inte så att man regelmässigt sänt stridsvagnar för att krossa dem.

Jag har på twitter sagt att vi kanske skulle se på mönstret från Armenien snarare än på mönstret från Ukraina.

Den demokratiska revolutionen i Armenien våren 2018 tvingade bort en president som länge varit en nära partner också till Moskva. Men landets utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ifrågasattes inte. Armenien stannade kvar i Putins euroasiatiska union, och den ryska militära närvaron alldeles i utkanten av huvudstaden Yerevan ifrågasattes inte heller.

Och Moskva accepterade med en viss grymtning det som skedde.

För Moskva är det av avgörande betydelse att Belarus förblir i den euroasiatiska union och att de band man har på det militära området, med gemensamt luftförsvar som är uppenbart ryskt intresse, inte rubbas. Förhandlingar om ett nytt avtal för den ryska militära närvaron skall inom kort inledas.

Därtill kommer att man försöker att åstadkomma en betydligt närmare integration av de bägge länderna, vilket dock Lukashenko hitintills med viss framgång motsatt sig.

I Kreml fälls säkert inga tårar över Lukashenko. Han ses som besvärlig, otillförlitlig och allmänt hopplös. Man skulle alldeles säkert gärna se en ordnad övergång till ett styre i Belarus som var mer rationellt och modernt, om än inte alltför demokratiskt.

Det skulle inte förvåna mig om det i Kreml smids planer på att uppmuntra andra krafter i regimen i Minsk att nu ta över, inleda någon typ av kontrollerad politisk dialog och på det sättet få situationen under kontroll. Lukashenko har all anledning att vara aktsam på vad som kan pågå bakom hans rygg.

Men Lukashenko förefaller inställd på att hålla sig kvar. Sannolikheten för att det kommer att lyckas förefaller dock liten.

Inledningsvis efter det förfuskade valet sökte han kontrollera protesterna genom att stänga ner internet och sända ut säkerhetsstyrkor för att med betydande våld stoppa demonstrationer.

Men det misslyckades. Och ledde i stället till att protesterna blev allt mer omfattande och allt mer orädda.

Avgörande var att till de främst ungdomar som i snabbt rörliga demonstrationer, koordinerade genom Telegram-kommunikation på mobiltelefoner, anslöt sig strejkande arbetare på de stora statliga fabriker som dominerar landets ekonomi.

För regimen att få stopp på detta är inte enkelt.

Att kommendera ut armén är en riskabel strategi. Soldaterna är värnpliktiga, och att de skulle vända sina vapen mot kvinnor och ungdomar är långt ifrån säkert. Möjligheten att de i stället anslöt sig till demonstrationerna är nog betydande.

Säkert finns det mer hårdföra styrkor tillgängliga som skulle kunna ta till hårt våld. Men jag skulle tro att det då krävs en mycket omfattande våldsanvändning för att skrämma landet till tystnad. Den kinesiska arméns framfart i Peking 1989 eller den egyptiska arméns brutalitet 2013 – cirka tusen dödade på bara en dag – är historiska exempel.

Att kalla in ryska styrkor skulle inte nödvändigtvis göra saken bättre från regimens utgångspunkt. Allt fler skulle då sannolikt vända sig mot den. Och jag skulle tro att man i Kreml skulle tveka åtskilliga gånger innan man gav sig in på det äventyret.

Ungern 1956 krävde mycket omfattande våld med hårda strider i Budapest. I Tjeckoslovakien 1968 möttes man med ett civilt motstånd som man hade svårt att hantera, men kunde tvinga en kommunistledning att under en process som varade åtskilliga år successivt ”normalisera” landet. I Polen 1980 vågade man helt enkelt inte gå in trots att man mobiliserat sina stridskrafter runt landets gränser.

Men i ett yttersta läge, där utvecklingen i Belarus helt verkar skena ur kontroll, och där man kan trumma upp ett avgörande västligt hot för sin egen opinion, kan det självfallet inte uteslutas att man ser sig tvingad till detta steg. Dit tror jag dock att det är en bra bit.

Och det var värt att notera att när Lukashenko i går utmålade ett telefonsamtal med Putin som om att denna möjlighet plötsligt fanns var den version av samtalet som kablades ut från Kreml betydligt mer nedtonad.

Finns det då en rimligt fredlig väg framåt?

Avgörande är om det sker en intern omvälvning inom regimen som för fram en gestalt som kan börja att etablera någon form av nationell dialog. Det skulle kunna leda till ett nyval där också de kandidater som Lukashenko förbjöds kunde delta.

Och det kan ju noteras att den mest populära av dessa under lång tid hade varit chef för den av Gazprom ägda stora banken i Belarus. Han anklagas nu för penningtvätt, men det är en synd som man i Kreml säkert ser mycket lätt på. Och en annan av dem har ju under den senaste tiden sökt säkerhet i Moskva.

Det kan alls inte uteslutas att man i Moskva skulle kunna acceptera någon av dessa under förutsättning att landets avgörande säkerhetspolitiska orientering inte förändrades. Detta skulle vara vad som kan beskrivas som den armenska optionen.

Den västliga diplomatin är nu viktig.

Inom EU förbereds nu riktade sanktioner mot personer som ansvarar för den våldsamma repressionen och valfusket. Och de listorna bör vara omfattande. Det kan ta sin tid – det viktiga är att hotet är tydligt, och att man i vida kretsar kring regimen fruktar att man skall drabbas.

Belarus är det land som i förhållande till sin storlek har flesta viseringen till Schengen-området i EU. Många sätter stort värde på att kunna göra den korta resan från Minsk till Vilnius för att shoppa.

Och sanktionshotet kan förhoppningsvis driva på interna förändringar i regimen i syfte att tvinga Lukashenko att avgå.

Samtidigt med detta bör man sända signalen att framtiden för Belarus avgörs av Belarus självt. Och att om landet väljer att göra som Armenien är det alldeles självklart ett val som kommer att respekteras.

Det gäller att minimera den geopolitiska komponenten i det som nu pågår. Det finns tillräckligt många hysterisk paranoida individer längre österut.

Och i Nato gör man klokt med att ta det försiktigt med manövrer och annat i det omedelbara närområdet. Allt riskerar att missbrukas.

Men i grunden handlar det om en högst osäker utveckling. Dagens försök av Lukashenko att mobilisera stöd kom ju att ge ett lätt patetiskt intryck i jämförelse med oppositionens enorma manifestation. I morgon är en ny dag.

2 Responses to Kommer Putin att rycka in i Belarus?

  1. Anders Aslund skriver:

    Carl,

    Jag håller helt med: Armenien 2018 är den troligast ryska modellen för Belarus.

    https://www.atlanticcouncil.org/blogs/ukrainealert/why-vladimir-putin-is-unlikely-to-invade-belarus/ [https://www.atlanticcouncil.org/wp-content/uploads/2020/08/2020-08-16T151017Z_508257151_RC23FI9QG9RY_RTRMADP_3_BELARUS-ELECTION-PROTESTS-scaled-e1597594941887.jpg] Why Vladimir Putin is unlikely to invade Belarus – Atlantic Council On a personal level, Putin cannot stand Lukashenka, and Putin is a very emotional man. Throughout the past few years, Putin has reduced the previously large Russian subsidies to Belarus and clearly no longer wants to subsidize an obsolete Soviet-type economy. http://www.atlanticcouncil.org

    Men EU borde engagera sig i medlingsarbete mellan det vitryska folket och Lukashenko nu för att få honom ut, som Solana och Kwasniewski gjorde i Ukraina 2004.

    Bästa hälsningar

    Anders

    ________________________________

  2. Nils-Gunnar Sundell skriver:

    Tycker Du att det går att dra paralleller mellan Vitryssland och Ukraina. Du säger som mitt befäl gjorde när jag gjorde över sexhundra dagars militärtjänstgöring ”fienden kommer från öst” I det Du skrev om Vitryssland kom det pliktskyldigast några rader om att Nato skulle gå försiktigt fram. Vitryssland ligger inte vid Atlanten så Nato och för all del USA skall hålla sig borta från Vitryssland. / EU kan naturligtvis agera, men kanske också EU har andra saker att ta itu med som ligger högre upp på dagordningen

%d bloggare gillar detta: