En liten märklig historia – med också Israels ambassadör i fokus.

TABIANO CASTELLO: Mitt i sommaren blev jag i dag indraget i ett litet mediadrev som hade sina rätt märkliga aspekter.

Och till de drivande i detta hörde dessutom, vilket är rätt anmärkningsvärt, Israels ambassadör i Stockholm.

Och jag fick ta till det lite ovanliga steget att med viss skärpa lägga honom tillrätta i en artikel i Expressen.

Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att ambassadörer i Stockholm offentligt angriper enskilda personer. Hans kinesiska kollega är väl egentligen den enda som brukar förfalla till detta.

Fakta är följande: Omedelbart efter den enorma explosionen i Beirut twittrade jag och sade att “det enda uppmuntrande i denna katastrofala situation är att också Israel har varit snabb med att erbjuda humanitär hjälp.”

Bakgrunden var uppenbar.

Israel har två gånger invaderat Libanon. De israeliska bomberna har fallit över landet. Delar av Libanon var länge ockuperat av Israel. Fruktansvärda och väl dokumenterade krigsbrott har begåtts. Frekvent kränks landets luftrum av Israels stridsflyg. Bördan av palestinska flyktingar är sedan decennier tung.

Länderna saknar t o m diplomatiska förbindelser.

I det läget tyckte jag faktiskt att det var positivt att notera att också detta land erbjöd snabb hjälp. I katastrofen förnas även fiender.

Men ambassadören och en härskara av mer eller mindre extrema israeliska propagandister ryckte omedelbart ut för att attacker mig.

Att antyda att det någonsin skulle ha funnits någonting problematiskt i relationen mellan Israel och Libanon, eller att Israel och dess regering kanske inte alltid av alla ses som alla goda gåvors givare i regionen, var tydligen alldeles oacceptabelt.

Ambassadören nedlät sig till ett tweet där jag helt lögnaktigt anklagades för att ha avvisat eller nedvärderat Israels erbjudande om hjälp – ”dismissed” var det ord han använde – och det trots att jag uttryckligen sagt att detta var ett uppmuntrande tecken.

Han hävdade dessutom på grunder som förblir mysteriösa att jag skulle vara ”besatt” av Israel.

Det var omdömeslöst av honom.

Möjligen kan han privat försöka utsäkta sig med att det skedde det på instruktion hemifrån. Jag noterade hur man i ett mönster jag känner alltför väl från andra situationer och andra länder mobiliserade propaganda på olika sätt.

Konstiga tweetkonton utan identifierbara namn dök plötsligt upp i stor mängd och spred galla. Inte minst var det noterbart att åtskilligt av dessa kunde härledes till tämligen militanta kretsar i USA. Jag kallades anti-semit och t o m nazist.

Lögn lades till lögn. Jag har sett det förr. Vi kommer alla att se det igen. Sådan är dessvärre den nya världen.

Och det är viktigt att snabbt bemöta och visa att teknik som denna har ett pris.

Hur det sedan blir med Israels erbjudande om hjälp till Libanon återstår att utreda.

Jag ser att man nu tagit kontakt med FN i denna fråga och bett om hjälp eftersom man ju inte har några förbindelser med Libanons regering, och jag dristar mig till att välkomna även detta.

Men jag kan inte låta bli att notera att den regeringen ambassadören företräder oftast kritiserar FN:s olika hjälpinsatser och FN:s roll i dess egen del av världen. Med ett rejält ekonomiskt bidrag från Israel till FN:s insatser vore i detta läge självfallet mycket bra.

Däremot har ambassadören och hela hans hetsande härskara av propagandister självfallet helt rätt i att jag ofta varit starkt kritisk mot den politik regering Netynyahu i dagens Israel dessvärre företräder när det gäller förutsättningarna för fred .

Och det är väl snarast det som är den yttersta förklaringen till hans märkliga utbrott.

Dess ockupationspolitik strider mot folkrätten, förvägrar andra folk deras rättigheter och underminerar tydligt förutsättningarna för fred i regionen. Det fredsprocess som låg i det Oslo-avtal som en gång ledde till Nobels fredspris har den steg för steg och mycket medvetet skjutit sönder och samman.

Och regeringen Netanyahus avsikt att nu börja att annektera ännu större delar av de områden man sedan 1967 ockuperat har fördömts av en med undantag av Donald Trumps Vita Hus och möjligen Victor Orbáns Ungern så gott som enig värld.

Min åsikt när det gäller förutsättningarna för den fred som denna region så innerligt väl behöver – Israel förvisso inte mindre än dess grannar – är faktiskt den som är EU:s – och den lades faktiskt fast när jag själv i december 2009 höll i ordförandeklubban i Bryssel.

Jag förnekar inte alls att Israel gett katastrofbistånd till Haiti och andra länder.

Det är välkommet, men det är näppeligen sensationellt att ett land gör så.

Och det förändrar faktiskt ingenting av detta. Ingenting alls.

Och nu borde den viktiga frågan vara att hjälpa ett Libanon som var i grundläggande kris redan före den fruktansvärda explosionen.

Frankrikes president och EU:s ordförande har redan varit på plats. EU:s krishjälpsfunktion med också svenska bidrag är i Beirut och hjälper till. I morgon hålls per video från Paris och New York en konferens för att mobilisera internationellt stöd.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: