En annektering är en annektering.

TABIANO: Det ser ut att bli en mer händelserik vecka.

Först har vi i dag att avvakta resultatet av det polska presidentvalet, notera hur det franska lokalvalet utfallit och höra hur situationen i Kosovo utvecklas.

Men det viktigaste denna vecka blir hur regeringen Netanyahu i Israel tänker göra med den utannonserade annekteringar av mer eller mindre delar av Västbanken.

Det handlar om ett avgörande brott mot internationell rätt och också om ett avgörande slag mot en möjlig tvåstatslösning av konflikten i området.

Annektering är annektering, och det alldeles oavsett det handlar om Ryssland när det gäller Krim eller Israel när det gäller Västbanken.

Det innebär att inte minst EU står inför en viktig situation. Den alldeles avgörande majoriteten av medlemstater har en klar linje i frågan, men några enstaka har profilerat sig som mer eller mindre tydliga allierade till Israel.

Och möjligen kommer andra att känna ett tryck också från Vita Huset efter det att man därifrån gett sitt godkännande.

Hur det blir med det i detalj är dock i skrivande stund inte alldeles klart. Netanyahu behöver Vita Husets stöd, som ju dessutom behöver lyssna på Ryiadh och Abu Dhani, och hans allierade i regeringen Gantz är dessutom angelägen om att inte alltför mycket alienera Jordanien i processen.

Därför har man nu under veckor sysselsatt sig med att rita kartor och diskutera olika alternativ som sträcker sig från ett mer maximalistiskt med annektering av ca en tredjedel av Västbanken inklusive hela Jordan-dalen till ett mera minimalistiskt som främst omfattar några av de större bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem.

Från den internationella rättens utgångspunkt gör det ingen skillnad – varje annektering är en illegal åtgärd. Och det var värt att notera att alla de europeiska länder som sitter i FN:s säkerhetsråd gjorde det klart i ett gemensamt uttalande alldeles nyligen.

Det s k Oslo-avtalet 1993 ledde till Nobels fredspris och förhoppningen om att en väg till en slutgiltig fred baserad på två stater som levde i fred sida vid sida med varandra hade funnits.

Men så har det inte blivit. Benjamin Netanyahu tillhörde de israeliska politiker som var emot från första början, och han har sedan steg för steg tolererat expansionen av de bosättningar på Västbanken som lett till en situation där en tvåstatslösning blivit allt svårare.

I dag finns det ca 430.000 bosättare i olika delar av Västbanken, med skydd och stöd av en omfattande israelisk infrastruktur som till avgörande delar utesluter områdets ca tre miljoner palestinska invånare.

Obama-administrationen gjorde under sin andra mandatperiod ett aktningsvärt försök att få parterna till förhandlingsbordet. Dåvarande utrikesministern John Kerry gjorde ingen större hemlighet av att han såg den israeliska politiken under Netanyahu som det största – om än inte enda – skälet till att det misslyckades.

Den s k fredsplanen som Trumps Vita Hus presenterar är ingenting annat än ett försök att legitimera långtgående anspråk från mer extrema israeliska annekteringsförespråkare. Och Netanyahu är nu mycket angelägen om att med en annektering försöka cementera denna innan det möjligen blir ett skifte i Vita Huset.

Den 1 juli har satts som det datum då någon form av annektering skall inledas. Nu ägnar man sig mellan Vita Huset och Tel Aviv om att finslipa planer samtidigt som man försöker att lugna främst Jordanien men också andra arabstater vad gäller konsekvenserna. Med palestinierna finns av allt att döma ingen kontakt längre.

Och jag utgår från att det inom EU diskuteras flitigt om vad som kan göras. Luxembourg med dess utrikesminister Jean Asselborn – som är nestorn i kretsen – driver på också för sanktioner mot Israel, men inte minst Wien tillhör de länder som försöker hålla mot. För Berlin är politik vad gäller Israel alltid ett särskilt svårt kapitel.

Så vi får se vad som händer i denna fråga.

I veckan slutförs också folkomröstningen i Ryssland om de författningsändringar som bl a kan göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar som president till en bra bit in på 2030-talet – till 2036 för att vara exakt.

En viss apati verkar prägla stämningen i Ryssland, men utgången. Av folkomröstningen är trots detta inte svår att lista ut.

Den 1 juli skiftar också ordförandeskapet inom EU från Kroatien till Tyskland.

Angela Merkel tar över för en period som kommer att bli mycket betydelsefull – men låt mig återkomma till detta.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: