Blickar mot Balkan denna valdag.

TABIANO: Italien badar i sol på det sätt man kan förvänta sig vid denna tid på året, och jag antar att samma sak också gäller på Balkan på andra sidan Adriatiska Havet.

Där är det i dag parlaments- och lokalval i Serbien. Och eftersom det handlar om regionens dominerande land finns kan det finnas anledning att notera saken.

Några förändringar är inte att vänta. Regerande presidenten Alexander Vucics parti SNS har ett fast grepp inte minst om media i landet, och det ledande oppositionspartiet har därför beslutat att bojkotta valet eftersom man inte ser några förutsättningar för att det skall bli fritt och förvist.

Och som det nu ser ut kommer SNS sannolikt att få ca 60% av de avgivna rösterna – men det ser samtidigt ut som om omkring två tredjedelar av valmanskåren väljer att stanna hemma.

Serbiens väg mot en allt mer styrd demokrati fortsätter därmed. Att man under COVID-19-pandemin flörtar häftigt med Kina, och verkar se Ungern som sin viktigaste partner, gör inte den bilden mindre komplicerad från ett vidare europeiskt perspektiv.

Det var under de sista dagarna 2009 som vi tog emot Serbiens dåvarande president Boris Tadic i Stockholm och han lämnade in landets ansökan om medlemskap i EU. Sverige var EU-ordförande detta halvår, och jag hade all anledning att välkomna detta steg.

För stabiliteten på Balkan på sikt är regionens gradvisa integrering i EU av allra största betydelse.

Men sedan dess har det gått långsamt. Det tog tid att komma igång med förhandlingar, och av de 35 kapitel i EU-fördragen som en sådan förhandling omfattar har man sedan dess bara klarat av att fullfölja två, och därtill två tämligen enkla sådana.

Detta finns det all anledning att beklaga.

Det går alltid att säga att EU släpar fötterna efter sig när det gäller utvidgning, och jag har inte varit sen att säga just detta, men här ligger det huvudsakliga skälet i en reformprocess i Serbien som i viktiga avseenden stagnerat.

Och med en allt mer halvauktoritär inriktning av politiken i landet är det kanske inte så konstigt att entusiasmen i EU något falnar. Den kinesiska flörten har nog under senare tid dragit ytterligare i den riktningen.

Serbien har tveklöst en betydande potential om man får politiken på rätt köl igen. Det finns en imponerande scen av nyföretagande inte minst inom IT-sektorn i Belgrad, och landet har en central position i hela regionen. Man borde klara en tillväxt en bra bit bättre än hitintills.

Och det skulle vara mycket bra för regionen i dess helhet.

Men till de olika utmaningarna kommer självfallet den olösta frågan om relationen till Kosovo. Serbien vägrar envist att erkänna Kosovo som ett självständigt land.

Här är syndarna många. Västvärlden har tagit det ena steget efter det andra utan att kunna komma till ett avslut. Mycket har blivit hängande. Hastverken har varit många.

EU under dåvarande Höge Representanten Cathy Ashton förhandlade trots detta fram viktiga steg mot en normalisering i det s k Belgrad-avtalet 2015. Men sådana avtal kräver ihållig och envis uppföljning uppföljning, och hennes efterträdare Frederica Mogherini släppte tidigt greppet, för att sedan i lätt desperation när hennes tid började att rinna ut förveckla sig in i farliga tankar om att flytta gränser på Balkan

Det slutade i ingenting alls.

För att komma upp på banan igen har EU dock nu utsett Slovakiens f d utrikesminister Miroslav Lajcak för att föra dessa frågor vidare, och han är tveklöst mycket kvalificerad för uppdraget. Han tillhör bl a mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien, men har även i övrigt ett gediget förflutet med regionen.

Men samtidigt har president Trumps f d ambassadör i Berlin Richard Grenell kastat sig in i det hela. Han har en obefintlig bakgrund i dess frågor, och att döma av hans tid i Berlin motiveras det mesta av att ställa till det för EU och hylla sina arbetsgivare i Vita Huset.

Nu har han inbjudit Serbiens och Kosovos presidenter till ett möte i Vita Huset på lördag – dagen före den sedvanliga och för serber viktiga årsdagen av slaget på de s k Trastfälten i Kosovo 1389 – och vi får se vad som kommer ut ur detta.

Han har försökt att något dämpa förväntningarna genom att säga att det främst är ekonomiska frågor som skall diskuterats. Men det är svårt att föreställa sig annat än att president Trump kommer att utannonsera ett ”historiskt avtal”. Det brukar ju vara så.

Alexander Vucic har gång på gång antytt att han nog möjligen kan tänkas erkänna Kosovo som självständigt stat, men att han då måste ha något riktigt rejält i utbyte. EU-medlemskapet vid slutet av förhandlingarna hade uppenbart passat den kostymen, men den pusselbiten ligger knappast i Vita Husets händer och är ju dessutom knappast tillgänglig i närtid.

Att ge Serbien rejäl bit av Kosovos territorium var den möjlighet man lekte med tidigare, men jag tror att de flesta nu tvingats inse att det är betydligt mycket lättare sagt än gjort.

Så vi får vänta och se.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov passerade Belgrad i veckan och sade att varje lösning måste godkännas av FN:s säkerhetsråd. Det är väl korrekt i åtminstone den meningen att ett möjligt medlemskap av Kosovo i FN måste godkännas där. Ryssland vill ha sitt ord med i laget – och Serbien ser självfallet det som ett stöd.

Om den politiska situationen i Serbien således är osunt stabil, och den i Kosovo i genflöde osunt instabil just nu.

Sagde Grenell pressade med olika tämligen dramatiska hot fram ett regeringsskifte i Pristina, men den regering som tillkom sitter på skakigast tänkbara mandat. Det är presidenten Hashmi Thaci som driver tanken att Grenell skall fixa allt, men huruvida han har möjlighet att leverera i det kosovariska politiska landskapet råder det högst delade meningar om.

Den som lever får se.

Balkan tilldrar sig mera sällan de stora rubrikerna numera, och lika väl är väl det. Men denna valdag i Serbien kan det i alla fall finnas anledning att rikta blickarna ditåt.

Självfallet finns det mycket annat som händer i regionen.

En uppgörelse i Bosnien som efter tolv år möjliggör lokalval i den i många avseende starkt delade staden Mostar var ett påtagligt viktigt steg. Och snart förestår viktiga val i såväl Nordmakedonien som det Kroatien som ju inom kort avslutar sitt EU-ordförandeskap.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: