Misslyckades rättstaten med mordet på Olof Palme?

STOCKHOLM: Så här några dagar efteråt kan det finnas anledning att reflektera över den presskonferens i onsdags som slutade med beskedet att förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme för 34 år sedan nu lades ner.

Mordet var en nationell tragedi, och har sedan dess utvecklats till ett nationellt trauma. Vem var mördaren? Och varför kunde vi inte få klarhet?

På den första frågan har vi dessvärre fortfarande inget svar. Vi fick reda på att man när man nu åter vänt på alla stenar ”inte kunde komma förbi” den s k Skandia-mannen Stig Engström, och att de frågetecken som fanns skulle ha räckt till att få honom häktad för ytterligare utfrågningar om han fortfarande var i livet.

Men så mycket säkrare än så blev det dessvärre inte.

Vad som dock framgick med stor tydlighet var alla de försumligheten som tydligt karakteriserade brottsutredningen under dess inledande och avgörande fas. Det var då alla de frågor som nu för evigt kommer att bli hängande i luften utan några större svårigheter skulle ha kunnat redas ut, och klarhet om vem som med stor säkerhet var mördaren kunde ha skapats.

Men så blev det inte.

Är detta då ett haveri för den svenska rättsstaten? Eller ligger förklaringen snarare i att man delvis hade satt den svenska rättsstaten ur spel?

Mycket handlar om personen Hans Holmér och de olika personer han hade omkring sig under denna period.

Det var han som med starkt stöd av den dåvarande regeringen tog ett mycket fast grepp om hela utredningen. Han var redan något av socialdemokratins ”favoritpolis” – sådana fanns inte så många – och det gjorde att han också fick möjlighet att ta kommandot på det sätt han gjorde.

Det skedde också i konflikt med betydande delar av den ordinarie rättsapparaten. Konflikten blev snabbt öppen med de erfarna åklagare som borde ha haft ledningen av förundersökningen, och konflikten var knappast dold med den kärna i säkerhetspolisen som alls inte trodde på det PKK-spår som kom att ta den absoluta huvuddelen av all energi under den inledande och avgörande fasen.

Allt kom ju sedan att kulminera i den också i ett längre historiskt perspektiv alldeles unika s k Ebbe Carlsson-affären. Landets justitieminister tvingades att avgå.

Fokuseringen på PKK-spåret hade av allt att döma sin grund i att man började utredningen med att spekulera i vem eller vilka som kunde tänkas ha haft motiv för mordet. Och ett stort mord av en stor man krävde då ett stort motiv av en stor gruppering för att det skulle kännas meningsfullt.

Man började söka efter mördaren inte på brottsplatsen utan i hög grad i sin egen politiska föreställningsvärld.

Och det var då det gick snett. Ordentligt snett.

Så började man jaga kurdiska terrorister i PKK. De var förvisso inte Guds bästa barn, och hade också mord på sina samveten, men det gick inte att hitta någon av dem som varit ens i närheten av mordplatsen. Men eftersom det inte var den som man främst intresserade sig för fortsatte ansträngningarna att sväva ut i allt mer irrelevanta riktningar.

Det är här som misslyckandet ytterst ligger.

Rättsstaten i dess klassiska form misslyckades inte, eftersom den kom att skjutas åt sidan för en mer politiskt inspirerad process som dessutom körde in i direkt kollision med denna rättsstat.

Det är därför vi aldrig kommer att få veta vem som mördade Olof Palme.

Tragedin blev till ett trauma, och ur detta har vi nu fått också denna tragedi.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: