Mycket oroande i USA.

STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord utfört av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens står sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktning vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare. Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina.

Jag kan väl föreställa mig vad som skulle bli reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande. Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: