Ännu en vecka.

STOCKHOLM: Sakta går livet vidare i denna så annorlunda tid.

Mötena på Zoom och andra motsvarande plattformar avlöser varandra.

Före helgens inträde hade jag i fredags ett långt möte i den rådgivande gruppen för den stora tankesmedjan Observer Research Foundation i New Delhi, och gick igenom den globala utvecklingen med det perspektiv som Indien erbjuder.

Alla stora planerade arrangemang för hösten – i Mumbai, Dacca, Kigali, Delhi och Tanger – är inställda, men det innebär att de ca 150 anställda kan ägna mer tid åt olika former av digital produktion, och det har man också gjort med betydande framgång.

Ser vi på digital besök tillhör ORF under denna period den absoluta toppen av globala tankesmedjor.

I morgon är det så dags för en global genomgång med Henry Kissinger i en grupp som han kallat ihop för att vi alla skall kunna bredda våra perspektiv.

Och så går det vidare under veckan.

Till den kommande veckans händelser på den globala arenan är att det på torsdag måste vara klart med regeringsbildning i Israel, och vid samma tidpunkt har USA:s utrikesminister Pompeo aviserat sin ankomst till Tel Aviv och Jerusalem.

Då kommer det med all sannolikhet att handla om planerna på att låta Israel annektera betydande delen av den s k Västbank som ju administrerats under israelisk ockupation sedan 1967.

Sprängkraften i den frågan är betydande.

USA har tidigare strävat efter att bilda en i alla fall informell allians mellan främst Israel och Saudiarabien och med udden riktad mot Iran, men frågan är hur långt den saudiska följsamheten med Vita Huset kan sträcka sig när det handlar om att ge avkall på vad många ser som fundamentala gemensamma arabiska intressen.

Landet talar ju fortfarande om det s k arabiska fredsinitiativ som utgått från just Riyadh, och som säger att alla arabiska länder är beredda till fred med Israel om Israel avstår från de områden man ockuperar. Och mottagandet av den s k fredsplan som Trump-administrationen tidigare presenterat har ju varit milt sagt svalt.

För Mike Pompeo förefaller det mesta nu att handla om Iran och Kina. Och tonläget är i bägge fallen mycket högt.

Att USA lämnat det nukleära avtalet med Iran tycks nu inte hindra att man vill hävda att man fortfarande är en del av detta och därmed kan åberopa vissa av dess möjligheter för att ingripa mot Iran. Det handlar om halsbrytande övningar i inverterad logik som torde ha fått många att ta sig för pannan.

Alldeles säkert kommer man att få med sig premiärminister Netanyahu på detta, men det betyder i dessa sammanhang dock mindre. Frågan är hur reaktionen blir hos främst de övriga fyra permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.

I den övriga regionen har man förvisso sina bekymmer med Iran, men huvudinriktningen i dessa länder förefaller just nu snarast vara att tona ner motsättningarna. Icke minst gäller detta i mycket utsatta Irak som ju befinner sig i en mycket besvärlig situation såväl politiskt som finansiellt, och där man nu äntligen lyckats att få till en ny regering.

På mer näraliggande håll finns anledning att noterar att planerna på att under närmast kuppartade former genomföra presidentvalet i Polen misslyckades, och detta har nu kommit att skjutas upp.

Förhoppningsvis kommer det nu att kunna genomföras vid en tidpunkt då även oppositionen har möjlighet att bedriva någon form av kampanj.

Mer bekymmersamt är då utslaget i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe med anledning av klagomål om hur den Europeiska Centralbanken skötte sina uppgifter under Euro-krisen för ett antal år sedan.

Själva sakfrågan kan vi lämna därhän, men det blir ju högst tveksamt om en domstol i det ena eller det andra landet kan börja sätta sig till doms över oberoende europeiska institutioner. Centralbanken lyder under lagar och bestämmelser den också, men de övervakas av Europadomstolen, och denna har redan tillbakavisat just dessa klagomål.

Det finns, om inte detta på ett eller annat sätt rätas ut, en betydande risk för att domstolar i t ex Polen och Ungern börjar att underkänna EU-beslut och dessa eller andra länder därmed skaffar sig en förevändning för att dra sig ur förpliktelser de har.

Under veckan som kommer antar jag att vi – jag hade trott det skulle skett redan under veckan som gått – kommer att få höra mera om de planerade gemensamma ekonomiska räddningsinsatserna för EU-ländernas ekonomier.

De ekonomiska bedömningar som publicerats under veckan – EU-kommissionens liksom SEB:s Nordic Outlook – tecknar ju alla en påtagligt dyster bild. Det är den kraftigaste ekonomiska inbromsningen av våra ekonomier i modern tid, och med utsikterna för en snabb återhämtning synnerligen osäkra.

I USA närmar sig nu den öppna arbetslösheten 15%, och den klättrar snabbt i våra länder också.

Så gemensamma insatser kommer att krävas, och därmed får vi en ny start på en diskussion inom EU som säkert inte kommer att bli enkel.

Så det kommer att finnas åtskilligt att återvända till under de närmaste dagarna.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: