Dagar i Zoomland.

STOCKHOLM: Dagarna rullar på i denna märkliga tid, men man rusar från det ena mötet efter det andra i Zoomland för att hålla kontakt med en global utveckling som blir allt mer komplicerad.

De olika organisationer jag är aktiv i har alla flyttat till Zoomland och ställt om på ett remarkabelt sätt.

I ECFR har vi t ex härom dagen utförliga diskussioner först med EU-kommissionens vice ordförande Margarethe Vestager och därefter med den spanske utrikesministern Arancha Gonzales.

Och till detta kommer självfallet alla de öppna s k webinarer som nu blir allt vanligare från tankesmedjor runt om i världen. Lowy Institute i Sydney, Observer Research Foundation i New Delhi och Atlantic Council i Washington är tre jag har nära kontakter med och som också utmärker sig för en god omställning till dessa nya tider.

Men på helgen är dock lite lugnare. Denna helg har jag inskränkt mig till att i går vara gäst i P4 Extra när de sände från Stockholm. Och det var – som alltid – en trevlig stund.

Det som nu pågår är ju lite av en global dialog om hur världen efter COVID19 kommer att gestalta sig – och om hur vi på ett ordnat sätt skall försöka att ta oss dit.

Och i den diskussionen finns det fler osäkra än säkra faktorer.

Det är fortfarande mycket vi inte vet om hur COVID19 själv kommer att utvecklas. Kommer det ett vaccin – eller gör det inte det? Finns det tillförlitlig immunitet – eller gör det inte det? Kommer viruset att mutera och blir ännu värre – eller kommer det inte att göra det? Får vi en än allvarligare andra våg – eller blir det bara en svag och obetydlig sådan?

Frågetecknen är många – och svaren på dessa frågor dessutom av mycket stor vikt för fortsättningen.

En ny stor studie med ursprung i University of Minnesota i USA skisserar olika scenarier för de kommande åren utan att dra någon slutsats om dessa. I ett scenario återkommer successiva vågor, i ett annat kommer den verkliga utmaningen under andra halvåret i år och i ett tredje får vi leva med mindre vågor under ett antal år framöver.

Något snabbt slut och någon snabb återgång till någonting som påminner om den värld vi levde i för bara några månader ställs inte i utsikt.

Då talade inte minst jag själv – ”Den Nya Oredans Tid” – om ett sviktande multilateralt samarbete och om ökade internationella spänningar. Det var illa nog.

Ser vi utvecklingen nu är det en högst påtaglig risk för att dessa tendenser kommer att förstärkas.

Objektivt sett bord det självklart vara tvärt om. En global kris borde kräva ett globalt svar i form av ett starkare globalt samarbete. Vi kan inte ha en värld där bara viruset är globalt.

Men det är dessvärre inte den utveckling vi ser, och grunden för detta ligger allra främst i Trump-administrationens politik nä den kämpar mot sin virusutmaning samtidigt som presidentvalet i november rycker allt närmare.

Jag skrev redan tidigare om tendenserna till att kampanjen inför denna kommer att handla också om en upptrappad konfrontation med Kina, och det har vi sedan dess sett ytterligare tidiga tecken på de senaste dagarna. Att det kommer att få konsekvenser långt fram i tiden är uppenbart.

Om den kinesiska kommunistiska regimen kan åtskilligt sägas – min bok innehåller åtskilligt på den punkten – men i en situation som denna krävs det ett globalt samarbete även med regimer som vilar på helt andra värderingar.

Under det kalla krigets decennium var det t ex fortfarande viktigt att USA och Sovjetunionen talade med varandra och ingick överenskommelser med varandra inte minst för att minska riskerna för en nukleär konfrontation.

De global hälsofrågorna borde i dag vara en sådan fråga.

I morgon måndag samlas i Bryssel på inbjudan av EU en bred global koalition för att diskutera den nödvändiga finansieringen av de globala satsningarna på ett vaccin mot COVID19. Det handlar inte bara om forskning och försök nu, utan kommer förhoppningsvis också att handla om tillverkningar och bred användning av ett sådant, och det belopp som kommer att krävas för detta är mycket betydande.

Målet är att mobilisera över sju miljarder Euro för att snabbstarta detta samarbete.

Men hitintills finns – trots försök, har jag förstått – inga tecken på att USA kommer att närvara och bidra till det globala mötet.

Och dispyten om världshälsoorganisationen WHO fortsätter som bekant. Europeiska länder ökar sina bidrag, medan USA fryser sina.

Den diskussionen – och den om vad som hände i pandemins gryende början i Wuhan – kommer alldeles säkert att fortsätta.

Det var den australiska regeringen som lanserade tanken på någon form av internationell undersökningskommission i den senare frågan, vilket ledde till en påtagligt hotfull reaktion från Pekings sida. En politisering av den frågan ör måhända inte så ändamålsenlig, men det finns ju ett mycket starkt vetenskapligt behov av att verkligen klarlägga hur pandemin började, och det inte minst för att bättre kunna bygga beredskap för framtiden. Detta ligger rimligen också i Pekings intresse.

Där motsättningen nu tydligt håller på att skärpas är i frågan om Taiwans deltagande i WHO:s arbete, och det är ju ett högst rimligt krav att de ges möjlighet till detta. De tillhör ju de i världen som faktiskt lyckats bäst i denna situation, och rent principiellt är ju detta den typ av frågor där det inte bör finnas någon politiska skrankor över huvud taget. Nästa virus kan komma var som helst.

Men här sätter sig Peking mycket bestämt mot. På samma sätt som USA nu försöker bromsa allt samarbete med och stöd till Iran i dessa frågor. Orimligt i bägge fallen.

Den kommande veckan förväntas EU-kommissionen bli lite tydliga om hur stora s k Recovery Fund kan tänkas bli utformad – det talas ju om en storleksordning på 15.000 miljarder kronor, även om det nog ligger åtskilligt av vad man skulle kunna kalla finansiell alkemi bakom den siffran.

Därmed tar den europeiska diskussionen kring detta alldeles säkert ny fart. Den har varit anmärkningsvärt frånvarande i Sverige, men att bidra till denna måste självfallet också Sverige göra, även om vi förefaller att ligga påtagligt utanför diskussionen om detta i EU-kretsen i övrigt.

På onsdag är det så dags för det toppmöte mellan EU-länderna och länderna på Västra Balkan som väl var tänkt att vara höjdpunkten på det kroatiska ordförandeskapet.

Nu äger det rum som en videokonferens i stället, vilket väl innebär att det blir en lång serie av anföranden som de som har förmågan att hålla intresset uppe kommer att kunna lyssna på.

Idealiskt är det inte, men det ger dock en möjlighet till viss politisk avstämning med en region som ju är en del av vårt Europa och vars utveckling vi har ett påtagligt intresse av.

Ett halvgrönt ljus gavs ju tidigare till anslutningsförhandlingar med också Norra Makedonien och Albanien, och viktigt är också att EU utsetts den f d slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak till s k särskild representant med uppgift att försöka få till stånd en ny dialog mellan Belgrad och Pristina.

Lätt kommer detta inte att bli.

Just nu råder regeringskris i Kosovo sedan USA-representanten Grenell satt sig före att manövrera bort den sittande regeringen. Och i Serbien är det fortfarande oklart när de planerade valen kan äga rum. President Vucic förefaller dock sitta tämligen säkert i sadeln.

Dagen därefter, på torsdag, är sista dagen för Israel att få en ny regering, och det förväntas ju en koalition mellan den nuvarande regeringen och den nuvarande utmanaren med vänlig på premiärministerposten lite senare i processen.

Det som är alarmerende är att denna regering sannolikt – men under förutsättning av uttalat stöd av USA – kommer att gå vidare med att formellt göra större delen av Västbanken till en del av Israel även om man kanske försöker att finessa processen något i marginalen.

Detta strider tydligt mot internationell rätt, och det skjuter dessutom varje möjlighet till en framtida tvåstatslösning i sank. I det mer omedelbara perspektivet är det svårt att se annat än att det dessutom försvårar vare mer utvecklat samarbete mellan Israel och arabvärlden, och det kommer dessutom att försvåra relationerna mellan Israel och EU.

EU har ju uttryckligt fördömt Rysslands annektering av Krim, och har därmed tydligt markerat hur man ser på försök från den ena eller andra att på detta sätt välta den internationella rätten över ända.

Men om EU lyckas att upprätthålla enighet i denna fråga är långt ifrån säkert. Hårda påtryckningar från såväl Tel Aviv som Washington är att vänta, och alla klarar inte alltid av att stå pall i den blåsten.

Denna månad har Estland övertagit ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, och det kommer nog i olika frågor att bli en icke alldeles enkel balansgång.

Försvar för internationell legalitet och rättsordning är alltid centralt för det lilla landet i den stora maktens närhet, och därtill kommer dessa principers betydelse för EU, men samtidigt känner man ett starkt beroende av säkerhetsrelationen till den amerikanska makten.

Och mellan dessa två strävanden uppkommer det i tider som dessa inte sällan konflikter.

För min del randas nu åter en vecka i Zoomland.

Dock börjar jag hos SVT i morgon bitti.

Sedan blir det ekonomiska diskussioner om återstart för Sverige och Europa, följt av Zoom-dialog med bl a EU:s f d Höge Representant Cathy Ashton och Italiens f d utrikesminister Franco Frattini.

På tisdag blir det sedan i Zoomland styrelsesammanträde i den svensk-litauiska samarbetsfonden, och därefter anförande via Zoom eller motsvarande på en stor konferens i Norge med anledning av att den europeiska människorättskonventionen firar 70 år i år.

Och det är förvisso värt att uppmärksamma i dessa tider.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: