Ny vecka i den globala karantänens märkliga tid.

STOCKHOLM: Så har då ytterligare en helg under denna minnesvärda vår passerat. Och nyhetsflödet handlar så gott som enbart om COVD19 och den globala megakris vi står mitt uppe i.

Att jämföra hur det går i olika länder – och varför – är en känslig materia. Man märker snabbt att olika ståndpunkter är förknippade med påtagligt starka känslor.

Men när jag ser på det ser sannolikt är lättats att mäta – antalet döda – så är ju skillnaderna mellan olika länder rätt frapperande.

Här uppe i Norden är antalet döda – även om man justerar för skillnaden i storlek mellan länderna – påtagligt mycket högre i Sverige än i våra grannländer. I DN i dag är det nio sidor med dödsannonser.

Och ser man på trenden förefaller det snarast som om skillnaden håller på att öka.

Och vidgar man det europeiska perspektivet finns det också påfallande skillnader. Belgien och Österrike är av ungefär samma storlek som Sverige, men för det förra landet har det hitintills i detta avseende gått betydligt värre och för det senare betydligt bättre.

Och jämför man Tyskland och Storbritannien är skillnaden betydande. I det senare skenade utvecklingen iväg därför att man inledningsvis inte tog den på tillräckligt allvar, medan man i det förra tog till restriktiva åtgärder relativt snabbt. Och skillnaden syns tydligt i människoliv.

I Italien, som ju drabbades först i Europa, sjunker nu de dagliga dödssiffrorna, men från en mycket hög nivå. Och samma tendens finns möjligtvis också i likaledes hårt drabbade Spanien.

På torsdag denna vecka är det så dags för EU:s stats- och regeringschefer att via video ha ett nytt toppmöte.

Och där kommer diskussionen om olika gemensamma stödprogram säkert att bli intensiv.

Åtskilligt har man redan nått enighet om mellan finansministrarna, och därtill kommer de mycket omfattande insatserna från den europeiska centralbanken ECB.

Men nu kommer det att handla om den s k Recovery Fund som man anser dessutom behövs och om hur denna i så fall skall finansieras. Och här är det, som jag skrivit om tidigare, betydande skillnader mellan de olika länderna med en tydlig skillnad mellan EU:s nordliga och sydliga delar.

Hur detta kommer att lösas ut, med begränsad sannolikhet för att det sker redan på torsdag, kan komma att bli av stor betydelse för samarbetets framtid. Antingen kommer det att börja att luckras upp på ett sätt som snabbt kan bli farligt, eller så kommer det att ta ännu ett betydelsefullt steg framåt.

I åtskilliga länder diskuteras detta nu med betydande styrka. Frankrikes Emmanuel Macron framträda med en stor intervju i Financial Times härom dagen. I Italien diskuteras praktiskt taget ingenting annat. Och i Tyskland är frågan av lätt insedda skäl stor.

Men i Sverige har jag knappt sett en rad i ärendet.

Också Sverige måste dock ha beredskap för de ställningstagande som kan komma. Vi står ju fortfarande utanför både bankunionen och den gemensamma valutan, och det är ofrånkomligt att detta också i viss utsträckning begränsar vårt inflytande.

För min del handlar många samtal, videokonferenser och intervjuer i dessa dagar om den vidare globala utvecklingen och dess konsekvenser. Och vart det lider får jag väl samla ihop tankarna tydligare kring hur Den Nya Oredans Tid nu kommer att utvecklas.

Det är inte enkelt att producera några mer optimistiska scenarier för de närmare åren.

Många ekonomer tycks betraktar de ekonomiska prognoser som IMF producerade och som jag kommenterat tidigare som alltför optimistiska när det gäller ekonomiernas återhämtning.

I dagarna återstartar Volvo sin montering av personbilar i Torslanda-verket i Göteborg och annorstädes. Det är förvisso ett gott tecken.

Men finns det köpare till dessa bilar? Det talas om att det finns månader av lager hos europeiska återförsäljare och ytterligt få nya kunder. Och då kommer det ju knappast att gå att fortsätta att producera i snabb takt särskilt länge.

Och detta är nog dessutom situationen också för delar av den kinesiska ekonomi som man nu håller på att återstarta. Den globala efterfrågan kommer mycket tydligt att gå ner. Prognoser talar ju om en dramatisk minskning för de globala handelsflödena i år.

Mycket av diskussioner just nu handlar ju om Kina och vad som kommer att hända med dess makt och våra relationer till dem.

Den kinesiska ledningen har varit tydlig med att den behöver en betydande tillväxt – kring 6% eller däröver per år – för att klara de olika politiska mål man har satt upp, men sannolikheten för att man snabbt och varaktigt kommer att komma upp till detta är sannolikt inte hög.

Och vilka konsekvenser detta möjligen kan få på den interna utvecklingen kan vi än så länge knappt ens spekulera kring.

Det vi vet är att ett antal mot ledningen mycket kritiska texter har börjat att cirkulera – trots censurens idoga arbete. Samt att dess författare i två fall förefaller att ha försvunnit.

Men också landets möjligheter till extern maktutveckling kan komma att påverkas. Tydligt är ju nu hur man försöker att utnyttja den situation som är just nu till att stärka sina internationella position. Ett skäl till detta är sannolikt att man ser framför sig en successivt allt hårdare konfrontation med USA.

Det är inte självklart att detta kommer att lyckas.

När man i Guangzhou i södra Kina börjat att diskriminera och utvisa afrikanska gästarbetare har detta t ex lett till en skarp reaktion tvärs över det Afrika som man ju investerat så påtagligt i.

Och diskussionen om vad som egentligen hände i och kring Wuhan under de kritiska veckorna har vi inte sett slutet av. Den australiska utrikesministern har nu sagt att hon tycker att det behövs en oberoende utredning om vad som egentligen hände. Vi får se hur det kommer att gå med det förslaget.

President Trump har i allmän skepsis mot Kina frusit alla amerikanska bidrag till världshälsoorganisationen WHO, eftersom han anser att de litade för mycket på kineserna i början.

Det kan sägas, men det ligger lite i FN-systemets natur att man är beroende av vad medlemsstaterna bidrar med också i form av information.

Och hur som helst är detta sannerligen inte tidpunkten att försvaga WHO. Dess insatser kommer att bli av mycket stor betydelse inte minst för att hjälpa fattigare länder att klara utmaningen. En utvärdering kan det förvisso finnas skäl för, men den kan komma senare.

Och det är nog inte bara Kina och WHO som kan anses ha fallerat i inledningen till denna pandemi.

President Trump kan med rätta kritiseras för att ha nedvärderat riskerna. I Storbritannien har motsvarande debatt börjat, och går man så småningom igenom vad som sades av olika svenska företrädare i det inledande skedet är det inte säkert att man kommer att bli imponerad av någon klarsyn.

Men mycket framöver kommer alldeles säkert att handla om Kina.

Tidiga tecken tyder på att Trump-lägret kommer att göra Kina till en del av sin kampanj också mot demokraternas Joe Biden. Han har förvisso talat också om vikten av samarbete med Kina i viktiga frågor, men knappast i de kärleksfulla termer som Donald Trump i ett visst skede hade.

Och allt detta kommer att kräva viss eftertanke i hanteringen i Europa.

Hur blir det med det tilltänkta stora toppmötet mellan Kina och EU:s medlemstater i september? Jag skulle inte tro att det finns någon som är beredd till ett bestämt svar på den frågan i dag.

Trots alla svårigheter och frågetecken har vi ett ömsesidigt beroende med vad som är världens näst största ekonomi samtidigt som vi med större tydlighet måste slå vakt om våra direkta intressen.

Så inleds en ny vecka i denna den globala karantänens märkliga tid.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: