När kommer hjulen igång igen?

STOCKHOLM: Så är då denna något annorlunda påskhelg slut, och i morgon återgår livet till vad det var före påskhelgen, d v s inte så värst annorlunda alls.

Pandemin fortsätter att öka i huvuddelen av Europa, även om Italien och Spanien möjligen lyckats att ”platta kurvan” om än på en förfärande högt nivå. I Storbritannien förefaller det fortfarande att gå brant uppåt, medan Tyskland möjligen har en något mindre alarmerande utveckling.

Och i Norden fortsätter talen att vara värre för Sverige än för våra grannländer.

Jag hör att dessa kanske kommer att tvingas att lätta på sina hårdare restriktioner och närma sig den mjukare svenska linjen, och att deras relativa dödstal då skulle börja att komma ikapp våra. Kanske – men kanske inte.

I Tyskland har man på onsdag stort möte om att lätta på vissa restriktioner, och i USA vill president Trump att saker och ring skall börja att normaliseras kring det kommande månadsskiftet, men hans sakkunniga och vetenskapliga rådgivare håller emot. Mycket av avgörandet ligger i det amerikanska systemet dessutom på delstaterna, så det kan komma att se lite olika ut. Precis som det ju alldeles säkert kommer att göra inom EU.

Men under tiden fortsätter pandemin att härja. Också på ställen som man skulle kunna tro var relativt isolerade.

På det amerikanska hangarfartyget Franklin Roosevelt, som ligger stilla vid Guam, är det nu mer än 500 smittade och dödsfall har börjat registreras. Det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle fick återvända till sin hamn i Toulouse sedan man konstaterat smitta ombord. Och jag såg att till Murmansk anlände flygplan med specialutrustning för att försöka hantera smittan på stödbasen för de stora gasprojekten uppe i Sibirien.

Den kommande veckan blir intressant när det gäller utvecklingen av den globala ekonomin.

I morgon publicerar IMF sin årliga World Economic Outlook, och även om mycket är högst osäkert är det den mest auktoritativa bedömningen av vart den globala ekonomin kan vara på väg. Och på onsdag möts G20-gruppens finsnsministrar i ett videomöte som ju bl a skall försöka dra mer operativa slutsatser av denna bedömning.

Att den globala ekonomin nu går ner snabbare och djupare än under den globala finanskrisen 2008-2009 förefaller de flesta nu eniga om, men den avgörande frågan är vad som inträffar därefter.

Och den diskussionen förs ofta i termer av om uppgången kommer att likna ett V, om det snarare blir ett U eller kanske ett W med lite upp och ner under ett längre skede. Och i värsta fall blir det ett L – inte mycket till uppgång alls.

Massiva stödprogram finns nu på plats – starkast sannolikt i USA, med mer varierande styra i de olika europeiska länderna och något svagare i Kina. Det är nog så att det massiva stödprogram man satte in där – mer än 10% av BNP – i samband med den globala finanskrisen har skapat skuldproblem som något minskar handlingsfriheten.

Hur mycket dessa massiva stödprogram kommer att hjälpa återstår att se. USA ser nu en dramatisk ökning av arbetslösheten, med den starka uppgången dämpas något i Europa genom olika korttidsarbetsprogram. Fortfarande, och det gäller inte minst Sverige, förefaller det mig som om programmen inte når fram med tillräcklig kraft till de små och medelstora företag som kanske behöver detta allra mest.

Om vi får en V-liknande uppgång som börjar att skönjas mot slutet av detta år kanske de underskott och skulder som alla dessa program resulterar i kan hanteras rimligt under de kommande åren. I de andra scenarierna kan det bli en betydligt mer problematisk utveckling med finansiella kriser och spänningar som också får påtagliga politiska konsekvenser.

Inte minst riskerar detta att bli fallet inom EU, som jag ju redan delvis skrivit om. Den politiska situationen i Italien är uppenbart besvärlig, och även om de EU-program för stöd som finansministrarna kom fram till förra veckan var utomordentligt både stora och generösa finns det i Italien en tendens att säga att allting som inte innebär att andra länder på ett eller annat sätt garanterar Italiens upplåning inte är acceptabelt.

Och här går EU en besvärlig balansgång. Italien har, nu tillsammans med Spanien, hitintills drabbats väsentligt hårdare av COVD19 än andra EU-länder och man har berättigade krav på stöd och hjälp. Italien sände sina flygplan för att bekämpa skogsbränder i Sverige när vi inte fullt ut klarade det själva, och på motsvarande sätt vill man nu att EU och dess länder ställer upp.

Blir intrycket att så inte sker kan de politiska konsekvenserna också för EU-samarbetet blir besvärliga.

Det är först i slutet av nästa vecka som stats- och regeringscheferna åter sätter sig framför sina skärmar, och då kommer mycket att handla om dessa olika hjälpprogram också mot bakgrund av de olika diskussionerna under denna vecka.

Det förslag till ny långtidsbudget för EU som man hade delade meningar om innan denna kris bröt ut kommer nu att arbetas om. Allt talar för att det då också kommer att handla om en högre utgiftsnivå, och i rådande läge har jag svårt att se att de s k snåla staterna skulle ha några möjligheter att på ett avgörande sätt motsätta sig detta.

Stöd genom den gemensamma EU-budgeten är ju ett konkret sätt att visa solidaritet.

Längre fram kommer i såväl detta som andra hänseenden att infinna sig frågan hur vi återgår till en normal ordning där det är rimligt att snarare minska skulder, hålla igen på utgifter och förhindra att såväl skatter som underskott skenar iväg med alla de negativa konsekvenser detta ju kommer att föra med sig.

Och den återgången kommer nog inte att bli politiskt okomplicerad, men den kommer att bli avgörande för hur vi klarar tillväxt, sysselsättning och välfärd i det lite längre perspektivet.

Det är genom att få hjulen att snurra igen, och inte lägga för många hinder i vägen för dem, som vi klarar framtiden.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: