En skogsbrand måste släckas överallt. Och så att den inte blossar upp igen.

STOCKHOLM: Sällan förut har så mycket förändrats så snabbt.

Det är lite mer än en månad som COVD-19 krisen började på allvar, och i Europa är det tydligt att vi ännu inte skönjer dess kulmen. I dessa dagar har Italien passerat 10.000 döda och USA med bred marginal passerat Kina som det land där antalet noterade smittade är högst.

Och ser man på de försök till jämförelser som görs mellan utvecklingen i olika länder är det svårt att se några avgörande skillnader i förloppet efter det att epidemin etablerat sig.

De två länder som möjligen än stå länge klarat detta bäst förefaller att vara Taiwan och Sydkorea, och detta utan att säga att krisen är över för dem eller att vi ännu har något facit.

Mycket omfattande testning, betydande restriktioner och aggressiv smittspårning förefaller vara faktorer av betydelse. Jag var ju något dygn i Seoul alldeles i början av denna kris och skrev då också här om en del av de åtgärder som då vidtogs.

Men min avsikt är inte att här försöka vara expert på hur förloppet kommer att utvecklas eller hur olika länders nationella strategier kommer att fungera. Att tidiga och bestämda åtgärder är mycket viktiga är dock en tämligen entydig slutsats av det som vi hitintills sett.

I de olika också globala telefon- och videodiskussioner jag deltagit i under de senaste dagarna har mycket handlat om riskerna för en andra våg av pandemin om man lättar på åtgärderna för tidigt. När det nu i svensk diskussion, liksom i uttalade av president Trump, talas om att relativt snart lätta på olika mer eller mindre restriktiva åtgärder med hänsyn till också de ekonomiska effekterna är detta en faktor som måste finnas med i bedömningen.

Jag skulle tro att inte minst de folkpsyokologiska effekterna av en plötslig andra våg – efter den enorma lättnad som skulle komma med ett besked om att det värsta är över – skulle kunna bli betydande.

Till det som måste diskuteras hör ju hur vi gemensamt kan undvika framtida och kanske än allvarligare utbrott av globala pandemier den dag vi lämnat denna bakom mig, och den artikel med bl a ett förslag om en ”responsibility to report” som jag skrev för Project Syndicate har publicerats i påfallande många tidningar runt om i världen – inklusive Sydsvenskan här på hemmaplan.

Och här tror jag att det längre fram finns ett viktigt område för framåtsyftande global diplomati från europeisk sida.

Det är naturligt att man i olika länder i dessa dagar i huvudsak fokuserar på hur det egna landet klarar av situationen, men det finns anledning att erinra om att problemen i slutändan måste hanteras globalt om det skall kunna hanteras alls. En skogsbrand kan inte släckas om branden plötsligt flammar upp igen i någon annan del av skogen.

Att situationen i Afrika måste oroa är uppenbart. Här är resurserna vad gäller hälsa- och sjukvård oftast långt ifrån tillgängliga. Uganda har fler ministrar i regeringen än man har platser för intensivvård, för att nu bara nämna detta som ett exempel.

I Indien med med än en miljard människor har nu premiärminister Modi beordrat stopp för det allra mesta under en tvåveckorsperiod i syfte att hindra smittspridning. Men bilder visar breda och täta jätteköer av människor som försöker att ha sig hem till sin egen delstat.

Och det finns anledning att känna betydande oro för hela bältet från Indus-floden till tvåflodslandet i Irak med de breda kontaktytor som finns över de nationella gränserna här.

I Pakistan med des 200 miljoner människor är kontakterna med Kina omfattande, i Afghanistan vet nog ingen hur situationen ser ut, och i det Iran där pandemin rasar, och där man ju också kämpar mot de amerikanska sanktioner som försvårar också det medicinska arbetet, finns mycket omfattande afghanska flyktinggrupper som ju dessutom har en tendens att röra sig västerut. Och Irak drabbas dessutom av den dramatiska nedgången i oljepriser i förening med Washingtons avsikt att mitt i allt detta militärt eskalera konfrontationen med olika grupper i landet man ser som allierade med Iran.

Det är svårt att se några ljuspunkter i detta.

I Egypten med dess mer än 100 miljoner invånare är det alldeles uppenbart att man fuskar med siffrorna och försöker att dölja den verkliga situationen. Det var ju också från en turistbåt på Nilen som COVD-19 kom till USA, och även om man sedan dess försökt ge intrycket av att allt är under kontroll har i alla fall två höga generaler dött i pandemin.

Till allt detta i denna region kommer ju effekterna av det kraftiga prisfallet på olja som en följd av kollapsen mellan Moskva och Riyadh.

En konsekvens är massa fall i inkomster för länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, och även om det finns betydande resurser räcker de knappast till för att som tidigare rädda olika regimer och länder i region, främst och dyrast av dessa Egypten. Dubai klarar sig inte utan vare sig turism eller sitt globala nav för flygförbindelser, måste sannolikt räddas av Abu Dhabi och kommer förmodligen tvingas att skjuta upp den stora världsutställningen i höst.

Att fokus nu ligger på de omedelbara insatserna för att begränsa pandemin i våra länder finns det anledning att se vad som möjligen kan göras för att hantera den ökade instabilitet som med all sannolikhet kommer att komma i vårt närområde. För svensk del skulle det kunna handla om en mycket betydande omläggning av vår biståndspolitik, men då företrädesvis i nära samarbete meed andra viktiga aktörer.

För egen del blir det naturligt nog fortsatta dagar i Stockholm.

Men ett förstärkt wifi-system ger bättre möjligheter att delta i olika diskussioner och överläggningar. I går blev det t ex en halvtimmeslång diskussion i Al Jazzera om det bristfälliga globala samarbetet i frågan, och mer också i media ligger i planering för de närmaste dagarna.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: