Det mesta har förändrats – och mer blir det.

STOCKHOLM: Den globala pandemin med COVD-19 dominerar självfallet så gott som allting i dessa dagar.

För egen del innebär det stopp för åtskilligt vad gäller uppdrag och möten. Denna helg skulle jag ha varit i Washington och den kommande veckan bl a i Växjö, men allt ställs självfallet in, och så ser det ut att förbli i alla fall någon månad framåt.

Jag avser inte att bidra till det allmänna spekulerandet om de olika medicinska och folkhälsoaspekternba av pandemin. Det finns tillräckligt många som gör det. Ser jag bara på siffrorna visar de en situation i Sverige nu som är ungefär den som rådde i Italien för två veckor sedan.

Och det finns ingenting som tyder på annat än att vi bara är i början av utveckling. Och det gäller också om man ser på den globala situationen.

De ekonomiska konsekvenserna kommer att bli betydande. Nolltillväxt i den globala ekonomin detta år förefaller vara ett rimligt antagande när nu det mesta bromsar in, och sedan innebär det lika olika för olika länder och för olika delar av ekonomin.

Besöksnäringen är den tredje största sektorn i den europeiska ekonomin, och här går ju utvecklingen snabbt mot något som sannolikt bäst kan beskrivas som tvärstopp. Att det handlar om en sektor av våra ekonomin som betyder mycket för sysselsättningen finns anledning att påpeka särskilt.

Flygbolag tillhör de som är i den omedelbara farozonen, men här skulle jag tro att man från EU-kommissionen kommer att tillfälligt lätta upp reglerna för statsstöd för att göra ett sådant nödvändigt för överlevnad. Jag ser att t o m ett stort företag som British Airways nu talar i dessa termer. Det polska flygbolaget LOT har ställt in alla sina flygningar.

Men gradvis kommer detta att beröra så gott som varje del av ekonomin.

När det började i Kina var problemet stundtals att företag inte kunde producerar för att olika delar inte kunde levereras från de värsta drabbade områdena. Gradvis kanske denna situation förbättras, men nu är det efterfrågan i ekonomin som tydligt går ner. Och det slår mycket brett.

Ibland görs jämförelser med den globala finansiella krisen med början tidig höst 2008. Det var ju något av en nära döden-upplevelse för den globala ekonomin.

I jämförelse med då har vi nu en påtagligt mycket mer mångfacetterad kris.

Vi har pandemin i sig, och begränsa den måste självklart ha politisk prioritet, till det kommer så den ekonomiska kris som denna leder till, och till detta skall så läggas effekterna av det oljepriskrig som Moskva och Riyadh har passat på att dra igång. För Europas del kan vi så lägga till den möjliga flyktingkrisen med Idlib-katastrofen och Turkiets agerande.

Var och en för sig är detta en rejäl kris. Tillsammans blir det ett megakrisscenario av sällan skådad dignitet. De politiska krishanteringssystemens bandbredd kommer att utmanas rejält.

I Sverige är jag övertygad om att de åtgärder som redan utannonserats när det gäller ekonomin måste och kommer att följas av flera. Vi har i alla fall en riksbankschef som har betydande erfarenhet av krishantering av snarlikt slag.

Samma sak gäller på EU-nivå.

Finansministrarna har videokonferens i morgon, och just nu förbereds med all sannolikhet en inrikting med mer eller mindre koordinerade finanspolitiska insatser. Vi är ju i en situation där penningpolitikens möjligheter är långt mer begränsade än vid tidigare kriser.

Med en statsskuld kring 33% har Sverige betydande handlingsutrymme, och det gäller generellt i det nordeuropeiska området, med betydande handlingsutrymme också för den stora och viktiga tyska ekonomin.

Det är inga problem att låta statsskulden öka i ett krisläge som detta – det är ju i själva verket för att ha denna möjlighet som vi har haft den inriktning vi haft på statsskuldspolitiken.

Den globala nivån ter sig då i alla fall just nu lite mer bekymmersam.

Vid krisen 2008 hade vi Barack Obama i Vita Huset och en inriktning på samordnade globala insatser från alla ledande ekonomier. G20-toppmötet i Pittsburgh koordinerade agerandet, Obama tog fram åtgärder i samarbete med kongressen, EU och ECB agerade tydligt och Kina bidrog med ett mycket viktigt och stort stimulanspaket.

I dag är Kinas vikt i den globala ekonomin betydligt större, och vad som kommer ut i form av ytterligare åtgärder därifrån blir ty följande viktigt.

Men i övrigt är bilden mer bekymmersam.

Donald Trump företräder en filosofi där globalt samarbete ses som någonting ont och farligt, och ordförandeskapet i G20 ligger detta år i Saudiarabien med dess erratiske kronprins som avgörande beslutsfattare.

Typiskt var ju att Trump i sitt anförande i veckan, som omedelbart ledde till ett historiskt börsfall, talade om ett ”utländskt virus”, och ägnade sig åt att kritisera Europa. Det fanns inte en antydan om att en global utmaning, vilket det ju mycket tydligt är, kräver gemensamma globala ansträngningar.

Hur stor krisen kommer att bli för den globala ekonomin beror i mycket hög utsträckning på om det kommer att bli möjligt att få till stånd sådana samordnade globala insatser.

De populister och provinsialismen av olika schatteringar i olika länder som tidigare hetsat mot allt vad europeiskt och globalt samarbete heter tar förhoppningsvis viss lärdom.

Men världen i övrigt står ju inte still.

I skuggan av allt detta hetsas det nu fram en grundlagsändring i Ryssland som skulle göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar till 2036. Det skall visserligen till en folkomröstning om detta och andra förändringar i slutet av april, men sådana brukar man kunna styra upp.

Uppenbart har den mer hårdföra delen av den ryska regimen blivit allt mer rädd för vad ett maktskifte 2024 skulle komma att innebära. Formuleringar i ett upprop som berett väg för förändringen är talande i denna del. Och i andra sammanhang har det sagts att ett skifte 2024 skulle kunna bereda vägen för en ny perestrojka med alla de faror som de hårdföra tydligen anser ligger i en sådan utveckling.

Man får ett intryck av att de som drivit fram detta kanske inte främst är rädda för omvärlden, utan faktiskt när rädda för sitt eget samhälle.

Och i det har de måhända kortsiktigt rätt, men en förlängd stagnationsperiod för Ryssland borgar icke väl för den långsiktiga politiska stabiliteten i landet.

Vänder vi oss åt väster är det nu uppenbart att föutsättningarna för det amerikanska presidetvalet i november nu förändrats radikalt.

För några veckor sedan var grundantagandet att president Trump skulle kunna surfa på rekordkurser på Wall Street och att demokraterna skulle nominerar en kandidat som talade om socialism. Utgången sågs som tämligen given.

Men nu är det totalt annorlunda.

Hur USA:s ekonomi kommer att se ut i november vet ingen. Och det brukar sägas att det är hur ekonomin upplevs ett eller två kvartal före valet som är avgörande. Och då kommer det med all sannolikhet att se betydligt mindre bra ut än vad man tidigare utgått från.

Och demokraternas kandidat blir med all sannolikhet Joe Biden. Om han kan generera tillräcklig entusiasm, speciellt hos yngre väljare, och undvika för många egna misstag, återstår att se.

Men tveklöst har spelplanen förändrats radikalt.

Också i det avseendet.

One Response to Det mesta har förändrats – och mer blir det.

  1. Winni Fejne skriver:

    Så bra sammanfattat, så,sorgligt

%d bloggare gillar detta: