Coronavirus, Iran och Afghanistan.

TABIANO: För att vara säker på att vara där det händer har jag denna vecka utlokaliserats mig själv till norra Italien. Och här har ju coronaviruset slagit till i ett antal orter med starka åtgärder från myndigheternas sida för att begränsa spridningen.

Något, men inte mycket, märker man av det hela.

Vid motorvägen var bensinstationer och vägkrogar stängda nära det aktuella området. Skolor har stängts och större offentliga eller privata möten har ställts in.

Men i övrigt verkar det hela tämligen normalt om man bortser från den ständiga informationen via alla media. I den stora matbutiken i går verkade allt vara ungefär som vanligt.

Men med all sannolikhet tvättas det händer som sällan förr. Och det är förvisso klokt.

Den massiva och omfattande informationen i media förefaller ha effekten att rykten av olika slag inte får fotfäste.

Att det inträffar i landets ekonomiskt starkaste regioner är dock ett bekymmer i sig. Den italienska ekonomin har utvecklats alltför svagt under senare år, och de olika restriktioner som nu blir nödvändiga kommer ofrånkomligen att ha en dämpande effekter,

Men det mest oroande är kanske inte just detta utan den bredare globala bilden i ärendet.

Italien förefaller att ha goda resurser för att hantera situationen, men hur det ser ut i Iran med alla dess övriga problem är en annan sak. Och mardrömmen är att sjukdomen når och biter sig fast i t ex delar av Afrika.

När Europakommissionen på torsdag infinner sig i Addis Abeba för ett toppmöte med den Afrikanska Unionen kommer dessa bekymmer med all sannolikhet att stå på dagordningen.

Jag noterar att den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC – med säte vid Haga Norra i Stockholm – har en mer bekymrad ton i gårdagens bedömning av situationen.

Parlamentsvalet i Iran utmärktes av ett relativt lågt valdeltagande trots ihärdiga uppmaningars från regimen, och i detta ligger säkert en kombination av utmattning över alla problem och en tyst protest mot regionen.

Resultatet blev dock som väntat en betydande seger för de mer konservative krafter som hela tiden motsatt sig president Rouhanis försök att reformera regimen och att öppna upp för samarbete med omvärlden inte minst genom det nukleära avtalet.

Deras argument var från början att man inte kunde lita på Väs t i allmänhet och USA i synnerhet, och i och med president Trumps övergivande av avtalet upplevs det som om de faktiskt fått rätt.

Vad detta kommer att leda till i politik återstår att se. Det nyvalda parlamentet kommer att börja att bli effektivt först efter sommaren, och även om dess inflytande inte är avgörande är det nog då vi kommer att se den iranska politiken svänga in på en delvis annan kurs.

Och skulle vi därefter få en ny period för president Trump måste nog prognosen för hur denna situation kommer att utvecklas bli påtagligt dyster. Så hade det förvisso inte behövt att bli – men så riskerar det nu att bli.

I grannlandet Afghanistan har nu inletts en veckolång period av väpnad återhållsamhet som förväntas leda fram till en formell överenskommelse mellan USA och talibanerna om bl a betydande reduktion av den amerikanska militära närvaron i landet.

Den är dock bara inledningen till den långt mer besvärliga och viktiga förhandlingen mellan de afghanska parterna själva om hur landets framtid skall formas. USA vill dra sig ur det långa kriget, och hast ju faktiskt tvingats att sitta ner och förhandla med sin fiende, men den grundläggande konflikten har inte nödvändigtvis lösts med detta.

Situationen kompliceras dessutom av den öppna konflikten mellan president Ashraf Ghani, som återvalts knappt i ett val med lågt deltagande, och hans formella medregent Abdullah Abdullah.

Den konflikten känner jag mycket väl efter långa samtal med dem bägge efter tidigare komplicerade presidentval i nationens senare historia.

Och den förefaller sedan dess att ha skärpts. Enligt planen skall Ashraf Ghani installeras för en ny presidentperiod på torsdag, men osvuret är nog bäst när det gäller den saken.

Så det handlar nu dels om att hantera denna politiska motsättning och dels om att få igång en meningsfull förhandling mellan de afghanska parterna om landets framtid.

USA må reducera sin militära närvaro, men ett fortsatt aktivt diplomatiskt engagemang från omvärldens sida är en absolut nödvändighet för att detta skall fungera, och olika länder förbereder sig nu också för ett sådant.

Och det ekonomiska stödet till landet kommer fortsatt att vara mycket betydelsefullt. Afghanistan är ju fortsatt det land som bl a får det största svenska bilaterala biståndet, men viktigt är inte minst det stöd som andra länder ger till landets arbete med sin säkerhet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: