Från München till Bryssel.

MÜNCHEN: Den 56:e stora säkerhetskonferensen här i München fick sitt slut i går mitt på dagen, vissa stannade för en avslutande middag i går kväll, och nu är jag på väg till Bryssel för ett antal möten i dag och i morgon.

En gång var fokus för denna konferens exklusivt försvar och förbindelserna mellan främst dåvarande Västtyskland och USA. Under det kalla krigets decennium var München centra för olika aktiviteter relaterade till konfrontationen med det närbelägna sovjetiska blocket.

Men under decennierna sedan dess har konferensens fokus vidgats och storleken också växt högst väsentligt.

På plats i år fanns bl a USA:s, Kinas, Rysslands, Indiens, Japans, Irans, Saudiarabiens och Sydafrikas utrikesministrar för att bara med dessa som exempel ange bredden på diskussionerna.

Och självfallet fanns också EU:s Ursula von der Leyen och Joseph Borell på plats. Det var full uppställning.

Men mycket handlade dock trots allt om relationen över Atlanten.

Skall man summera anförandena av USA:s utrikesminister Pompeo och försvarsminister Esper så är det att man skall vara för suveränitet och mot Kina och få enkannerligen Huawei.

Förutom detta utmärktes utrikesminister Pompeos anförande av att han inte med ett ord nämnde president Trump. För ett år sedan framträdde vicepresident Pence, och när han hälsade från president Trump bemöttes detta med en öronbedövande tystnad.

Man hade uppenbarligen lärt sig av detta. De amerikanska företrädarna undvek så långt det var möjligt att nämna sin president.

Konfrontationen med Kina var tydlig, och styrkan i den amerikanska retoriken kom nog som en överraskning för åtskilliga europeiska deltagare. Men den kinesiske utrikesministern höll huvudet högt och föreföll inte nämnvärt berörd.

Själv hade jag en vad som på diplomatiskt språk skulle kunna betecknas som öppen och rak diskussion med Rysslands utrikesminister Lavrov om Ukraina och den ryska politiken där på en lunch i lite mindre krets. Och deltog dessutom i en mer öppen diskussion med Ukrainas president Zelenskiy.

Därtill blev det ett antal möten kring situationen på Balkan.

Ett försök att nystarta en dialog mellan Pristina och Belgrad kom, lindrigt uttryckt, att köra in i en del svårigheter. Det blixtrade rejält ett tag i den frågan.

Fortsättning kommer att följa.

Men det fanns tydliga tecken från president Macron, som ju också var på plats, om att det franska motståndet mot att inleda EU-medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien och Albanien håller på att luckras upp.

EU:s Joseph Borell återkom i sina inlägg till att EU måste utveckla vad han kallade en aptit för makt. Jag vet att han inspirerats åtskilligt av vad vi från ECFR har skrivit i denna fråga under det gånga året, och också tesen om att kommissionen nu skall vara en geopolitiska kommission reflekterar just detta.

Men att gå från ord till handling är lättare sagt än gjort.

När EU:s utrikesminister träffas i Bryssel i dag handlar det bl a om att sätta upp en marin militär operation för att övervaka vapenembargot mot Libyen. Och mer konkret handlar ju detta om att EU måste etablera sig fysiskt på ett eller annat sätt i denna konflikt för att ha någon möjlighet till påverkan.

Att ett land utan vare sig kust eller flotta – Österrike – försöker stoppa detta ses nog som ett exempel på att den heliga gamla principen om enhällighet i alla frågor måste överges. Det finns ingen skyldighet att delta i alla operationer, men det kanske inte heller kommer att finnas en möjlighet för ett enstaka medlemsland att blockera.

Det skall förvisso bli intressant att se hur den frågan utvecklas. Det handlar om en första försiktig test på de nya geopolitiska ambitionerna i Bryssel.

Kring dessa ambitioner lade i sedvanlig ordning också Emmanuel Macron it texten. Han talade vältaligt om att inom ett decennium bygga ett Europa med betydligt mer av strategisk suveränitet än vad som är fallet i dag.

Den ambitionen delas av många. Hur de konkreta stegen skall se ut är en lite mer komplicerad fråga.

Två av de mer komplicerade frågeställningar antyddes bara i diskussionerna. Den ena var rollen för främst de franska kärnvapnen i detta, och den andra var den nödvändiga rollen också för Storbritannien.

Här kommer det att krävas en del tänkande under det kommande året.

Denna vecka förskjuts så fokus från München till Bryssel.

Mot slutet av veckan sker ett försök att få stats- och regeringscheferna att enas om EU:s långtidsbudget för de kommande sju åren. Rådspresidenten Michel vill inte ha för mycket långbänk i frågan.

Allt handlar om ambitioner.

Det är förvisso sant – som påpekas från de lite snålare länder till vilkas krets Sverige hör – att viktiga områden som den inre marknaden och en fungerande rättsordning inte kostar pengar.

Men det är lika sant att ökade ambitioner om skydd för de yttre gränserna, utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarsindustriellt samarbete, forskning och rymd eller stabilitetsinsatser i omvärlden gör det.

Och det är med dessa som EU ges en möjlighet att undvika att bara bli en bricka i andra makters spel i denna den nya oredans tid.

I slutändan hoppas jag att också våra svenska beslutsfattare skall inse detta.

One Response to Från München till Bryssel.

  1. Lennart Johansson skriver:

    Alla var där och Du men vem representerade Sveriges regering?

%d bloggare gillar detta: