Och här handlar allt om coronavirus.

SEOUL: Det är alltid imponerande att efter timmarna över Sibirien landa på den stora Incheon-flygplatsen här.

Det var där i området som generalen MacArthur 1953 gjorde sin landstigning i ryggen på de nordkoreanska trupperna och därmed vände den omedelbara utvecklingen i Korea-kriget.

Det var nu något år sedan jag senast var här i den pulserande sydkoreanska huvudstaden, och något längre besök blir det dessvärre inte denna gång heller.

Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.

Inresande från Hubei-provinsen i Kina har satts i karantän, och strax över 700 koreanska medborgare flugits ut från staden, men frågan är om det kommer att räcka. Ett snabbt växande upprop som redan undertecknats av närmare 670.000 personer kräver att all inresa från Kina skall stoppas.

Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan så sker.

Det som nu sker kommer självklart att få såväl politiska som ekonomiska konsekvenser, och det är uppenbart inte minst från perspektivet härifrån.

Frågetecken kommer att resas internt i Kina om partiledningen hanterade detta med den öppenhet och ärlighet som krävs.

Redan publiceras intressanta redogörelser hur man länge försökte att redigera all information i ärendet på sociala media. Och partisekreteraren i Wuhan har varit tämligen tydlig med att man inledningsvis försökte lägga locket på.

Om detta innebar att värdefull tid förlorats i det viktiga inledande skedet kommer säkert att diskuteras. Att man sedan dess accelererat ordentligt i insatserna förefaller dock uppenbart.

På det bredare politiska planet finns ju anledning att notera att det finns tydliga tendenser till anti-kinesiska stämningar inte minst i länder i det omedelbara närområdet. De engelskspråkiga tidningar jag har tillgång till här har åtskilligt att rapportera i den frågan.

Och med all sannolikhet är vi bara i början av utvecklingen. Smittspridningen är uppenbart inte under kontroll i Kina, och frågan om den är det i andra länder inte minst i regionen förblir öppen.

Här dominerar frågan över allt annat. Landet går till viktigt val den 15 april, och det spekuleras redan i om krishanteringen kommer att leda till minskat stöd för president Moons parti DPK.

Relationerna till Kina är för Korea alltid en lika viktig som känslig fråga, och den påverkar säkert hanteringen av frågan. Man väntar besök av Xi Jinping under våren, och det är viktigt mot bakgrund att det var sex år sedan man hade ett sådant besök.

Inte minst ekonomiskt är relationen viktig.

Den koreanska börsen har backat kraftigt, och redan rapporteras om att vissa koreanska industrier fått minska på takten eftersom viktiga leveranser av delar från Kina försenats eller uteblivit.

Wuhan är en viktig ort för den kinesiska fordonsindustrin – årligen produceras där ca 1,6 miljoner fordon – och delar därifrån har betydelse också för den viktiga motsvarande koreanska fordonsindustrin.

Hyundai Motors drar redan ner produktionstakten. Ett fordon innehåller 30.000 olika delar, och saknas eller försenas bara några av dem påverkar det självfallet hela processen.

Det kommer nog att bli åtskilliga fler värdekedjor inte minst i denna del av den globala ekonomin som kommer att påverkas under de kommande veckorna.

Hur stor effekten blir på den kinesiska ekonomin återstår att se – men när den svarar för nästan en tredjedel av den totala tillväxten i den globala ekonomin är det ingen oväsentlig fråga – men bara snabba intryck från en resa som denna under det senaste dygnet tyder på att effekterna på omvärlden kan bli icke obetydliga.

Resandet minskar. Värdekedjor försenas. Turismen bromsas kraftigt. Biografer ställer in. Skolor stänger.

Och Korea känner sin utsatthet. Tillväxten här ligger kring 2,5%, och man bekymrar sig för negativ demografisk utveckling och dålig produktivitet, och det trots att landet ju har imponerande satsningar på forskning och utveckling. Och inte minst på den digitala sidan ligger man långt framme.

Norr om den s k demarkationslinjen inte så långt härifrån verkar dock oron för den aktuella utvecklingen vara ännu större.

Ledningen i Pyongyang har beslutat att totalt stänga gränsen till Kina, och de som kommit från landet skall nu isoleras i en hel månad. Det är mer drastiskt än något annat land.

Och det har sannolikt sin bakgrund i att landet i mycket hög utsträckning saknar de sjuk- och hälsovårdsresurser som skulle krävas för att klara en epidemi.

Regimen fruktar sannolikt – på goda grunder – att den helt enkelt inte skulle klara en epidemi.

Annars – när man kommer hit – är det anmärkningsvärt hur den koreanska frågan nästan försvunnit från den globala agendan. Och det redan innan viruset tog över allt annat.

När Obama-administrationen gav plats för Trump- administrationen skrev jag här om hur den skulle bli central, och president Trump började ju också i stor stil med sin sedermera kända kombination av extrema hot och plötslig kärlek för att försöka att få den nordkoreanska ledningen att avstå från sina kärnvapen.

Av detta har blivit ingenting alls.

Ett toppmöte med hjärtlig omfamning i Singapore följdes av ett kallt möte utan några resultat i Hanoi.

Nordkorea har förvisso avstått från nya kärnvapenprov och nya prov med interkontinentala robotar, även om all information tyder på att arbetet fortsätter i bägge dessa avseenden.

Med all sannolikhet har man svårigheter med de omfattande internationella ekonomiska sanktionerna, men något omedelbart sammanbrott finns det knappast några tecken på.

Tydligt är dock att olika robotskjutningar försiktigt håller på att testa gränsen för det amerikanska tålamodet.

Kring årsskiftet hotades med någon typ av demonstration av någonting, och den amerikanska nervositeten var påtaglig, men av detta har hitintills inte blivit någonting alls.

Just nu spekuleras det dock om aktiviteter kring av av robotuppskjutningsplatserna i Nordkorea. Möjligen kan man förbereda ett försök att skjuta upp en satellit.

För den sydkoreanska ledningen har utvecklingen blivit en stor besvikelse. President Moon satsat stort på samarbetet med Nordkorea, och gjorde allt vad han kunde för att driva på USA.

Nu har han i stället att brottas med att USA begärt dramatiskt mycket mer i ersättning för de trupper som man har här i landet, och som är av stor betydelse för trovärdigheten i landets försvar.

Förra året begärde USA plötsligt en femdubbling (!) av vad Sydkorea betalar som bidrag till denna närvaro, och det var en kraftig dos. Man fick backa ner lite efter den sydkoreanska reaktionen, slöt ett ettårigt avtal i stället för det femåriga som var avsikten, och samtalen lär fortsätta. Men frågan är inte avförd.

Allt detta är dock i dessa dagar helt och hållit i skuggan av virusrisken.

Själv är jag här för en stor konferens med olika mer eller mindre prominenta personligheter som ger sin syn på förutsättningarna för den internationella utvecklingen.

Och till någon av dessa kategorier hör tydligen även jag.

Alltid lär man sig något. Men redan i morgon kväll bär det vidare till Sydney.

Från det ena krisområdet till det andra, skulle man kunna säga.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: