Inför den kommande veckan.

STOCKHOLM: Det blev i alla fall en helg när vi fick se lite av sol i Stockholm. Det tillhör som bekant inte vanligheterna under denna tid på året.

När veckan inleds i morgon kommer, så vitt jag förstår, såväl London som Bryssel att mer offentligt markera sina utgångspunkter inför de förhandlingar som skall inledas om relationen mellan EU och Storbritannien efter det att den s k övergångsperioden löpt ut.

Att döma av vad som sägs i media kommer Boris Johnson att vilja ha ett frihandelsavtal som ger så stora möjligheter att avvika från EU-standards och regler som möjligt.

Det förefaller som om hans ambitioner vad gäller de ekonomiska förbindelserna med EU ligger på en lägre nivå än vad som i dag gäller för t ex Ukraina.

Men i rättvisans namn finns det kanske anledning att invänta det tal han förväntas hålla i morgon.

Och i morgon kommer också Michel Barnier från EU:s sida att ange de utgångspunkter som gäller. Vikten av en balans mellan rättigheter och skyldigheter kommer alldeles säkert att betonas från hans sida.

De ekonomiska frågorna är förvisso viktiga, men minst lika viktiga är alla de olika frågorna som har att göra med samarbetet om utrikes- och säkerhetspolitik.

I fokus just nu står inte minst det nukleära avtalet med Iran.

EU:s Joseph Borell landar i morgon i Teheran för att där se på förutsättningarna för att hålla det nukleära avtalet vid liv. Han kommer alldeles säkert att möta en djup besvikelse över att EU hitintills inte förmått att göra särskilt mycket för att åstadkomma detta, och ha att hantera en misstro mot EU:s möjligheter i ljuset av detta.

Men utan någon typ av vilja och medverkan också från Washington är det inte lätt att se att det skall vara möjligt att göra några framsteg. Där finns alldeles uppenbart en betydande grupp som vill köra allt i botten – men vad de tror att detta kommer att leda till är högst oklart.

På tisdag kommer blickar att riktas mot Washington där president Trump håller sitt årliga s k State of the Union-anförande inför kongressen.

Med all sannolikhet blir det ett anförande som kommer att präglas av presidentvalet senare i år – och att riksrättsprocessen mot honom kommer att avslutas med att han inte kommer att fällas.

Processen har med all önskvärd tydlighet visat hur han missbrukade sitt ämbete. Och det är värt att notera att också framträdande republikanska senatorer anser att så var fallet. Men däremot anser de inte att detta bör leda till den yttersta åtgärden att han fråntas sitt ämbete.

Själv har jag en viss motvillig sympati för den slutsatsen.

Vad som skulle hända om han dömdes att frånträda ämbetet är inte alldeles lätt att överblicka. Det har aldrig inträffat i USA:s historia, och skulle rimligen leda till mycket betydande ytterligare motsättningar. Rimligare är måhända att försöka att utkräva ansvar i det demokratiska val som ju i alla händelser ligger bara tio månader bort.

Och den demokratiska valrörelsen drar ju tydligt igång.

Redan i morgon har demokratiska partiet sitt s k caucas i Iowa, och på tisdag i nästa vecka är det dags för det första primärvalet i New Hampshire.

På lite närmare håll är denna vecka upptakten till parlamentsvalet i Irland på lördag.

Utgången är på intet sätt given. Helgens opinionsmätningar visar att de tre partier Fianna Fail, Fine Gael och Sinn Fein ligger mycket nära varandra – med regerande Fine Gael som det som har det minst starka stödet.

Det förefaller upplagt för viss dramatik – och besvärlig regeringsbildning på det sätt som blivit standard runt om i Europa dessa dagar.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det för mig nu en vecka mer på resande fot.

I morgon bär det av till Seoul i Sydkorea – jag skulle ha flugit via Peking, men av lätt insedda skäl blir det inte så – och efter lite mer än ett dygn där och ett nytt flyg landar jag så på torsdag i Sydney i Australien och kommer sedan att vara där under resten av veckan.

Så jag återkommer med lite perspektiv från Ostasien och från andra änden av jordklotet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: