En tragedi och ett avgörande historiskt felsteg.

STOCKHOLM: I dag är så dagen när Storbritannien efter 47 år tar det formella steget och lämnar den Europeiska Unionen.

Konkret innebär det nu dock bara att brittiska representanter lämnar EU:s alla institutioner och förlorar rätten att vara med i dess diskussioner och beslut. Den brittiska flaggan halas utanför EU:s olika institutioner.

Men man fortsätter att i alla fall under hela detta år vara fullt ut medlem i tullunionen och den inre marknaden, och har att följa de beslut som fattas och omfattas också av EU-domstolens jurisdiktion. Förhoppningen är att man under denna tid skall kunna förhandla fram ett avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien.

Att det skulle gå fullt ut är det utomordentligt få som tror. Inriktningen nu är ett mer begränsat avtal med den fria handeln av varor i centrum, och sedan fortsatta förhandlingar på en rad olika områden. Och sådana finns det många. Fullt ut kommer denna process med all sannolikhet att ta ett antal år, och hur den slutgiltiga relation kommer att se ut i detalj är det få som vågar ha en bestämd uppfattning om.

Detta innebär en osäkerhet som självfallet inte är bra för det samarbete vi så väl behöver.

Vilken väg Storbritannien sedan kommer att välja återstår att se. Delvis kommer det att bestämmas av den formella relation mellan EU och Storbritannien som man kommer att inleda förhandlingar om sannolikt i mars.

På sina håll finns det en vision av ett Storbritannien än mer än EU inriktat på fri handel över världen, men hur detta skulle kunna realiseras är inte lätt att se. Redan att ersätta de olika frihandelsavtal som EU slutit med olika delar av världen och som man nu lämnar kommer att ta åtskilliga år av förhandlingar.

Och även om vi har all anledning att eftersträva sett så omfattande frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien som möjligt kommer det aldrig att kunna bli lika förmånligt som dagens situation är. Med sin särklassigt viktigaste handelspartner kommer landet därmed ofrånkomligen att få något sämre villkor.

Så det torde vara ofrånkomligt att förutsättningarna för landets utrikeshandel under de närmaste åren kommer att försämras. Vad som möjligen kan uppnås i det längre perspektivet återstår att utreda.

Därmed försämras också förutsättningarna för den brittiska ekonomin under de närmaste åren, och det finns olika och med nödvändighet osäkra uppskattningar om vad detta kommer att betyda.

Men en förlust kommer det ofrånkomligen att bli.

Och att detta skulle kunna uppvägas av ökad handlingsfrihet i några andra frågor har i alla fall jag mycket svårt att se.

Inte minst gäller detta utrikespolitiskt.

Tveklöst har Storbritannien haft ett betydande inflytande runt rådsborden i Bryssel i olika frågor. Det kan jag intyga efter att själv ha varit med om en bit fler än hundra ministermöten runt dessa genom åren. Den brittiska rösten har så gott som alltid haft tyngd, och det även om det under vissa perioder funnits en tendens till solospel i olika frågor.

Nu kommer man att stå utanför alla dessa möten där mer eller mindre viktiga beslut ständigt fattas.

Jag noterar att landet nu kommer att utöka storleken på sin representation i Bryssel, vilket kan ses som något ironiskt men är fullt logiskt. Om man står utanför alla möten är det lite svårare att få reda på vad som händer, och eftersom man på ett eller annat sätt kommer att påverkas i alla fall, är det logiskt att man måste förstärka sin närvaro i Bryssel.

Vad som sedan i det längre perspektivet kommer att hända med Storbritannien självt kan man bara spekulera om.

Och till det får jag återkomma.

När jag varit på såväl CNN som Al Jazeera i dag för att kommenterar har jag understrukit just osäkerheten.

Vi vet inte hur den kommande relationen kommer att se ut, och därmed inte heller hur stor den ekonomiska kostnaden för Storbritannien kan komma att bli. Vi vet inte vilka konsekvenser detta steg kommer att få för sammanhållningen av Storbritannien självt i ett lite längre perspektiv.

I 47 år har Storbritannien varit med och format denna avgörande del av det europeiska samarbetet. Det är nästan dubbelt så länge som Sverige har varit med.

När man gick med sökte man en ny roll efter det att man förlorat sitt imperium och sin forna styrka. Och man fick den också. Få nationer hade sådant inflytande inom EU som Storbritannien hade.

Men till slut besegrades man av sin egen nostalgi. Man vill tillbaka till någonting som hade försvunnit redan för ett halvt sekel sedan och ännu mera nu. Småaktigt politiskt spel har drivit landet in i en situation som så gott som alla av dess mer framtidsinriktade politiker fruktat.

Nu måste vi alla trots allt försöka att begränsa skadeverkningarna, och göra det bästa möjliga, av vad som är en tragedi ochett avgörande historiskt felsteg.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: