Om den libyska röran.

STOCKHOLM: I morgon samlas en internationell konferens i Berlin för att se om det går att få någon ordning på situationen i Libyen.

Vad gäller själva sakfrågan avstår jag från att göra någon bedömning, och erfarenheten säger dessutom att det när klokt att vänta ett tag innan man gör en bedömning. Jag minns tidigare stora möten om Libyen i bl a Paris och Palermo som ledde först till stora förhoppningar och sedan till så gott som ingenting alls.

Men ett är klart: om vad som hände efter invasionen av Irak 2003 var ett stort amerikanskt misslyckande är vad som hänt i Libyen efter interventionen där 2011 ett stort europeiskt misslyckande.

I Irak förklarade USA ”mission accomplished” efter det att Saddam Hussein störtats, och i Libyen välte Paris och London, som mer än andra hade drivit fram interventionen, efter det att Khaddaffi dödats över allt ansvar på en tunn FN-mission med begränsat mandat.

Så gick det som det gick. I bägge fallen. Med med olika ansvar.

Också Sverige medverkade i interventionen i Libyen 2011. Jag var utrikesminister och minns väl de diskussioner som fördes i EU-kretsen inför och efter denne. Möjligen kan jag säga att jag tillhörde dem som gång på gång frågade vad som skulle komma efteråt och hur vi skulle klara det.

Men intresset för den frågan var dessvärre begränsat.

Sedan dess har EU gjort olika försök att bidra till stabilitet i mer eller mindre nära samverkan ned FN-missionen i Libyen. Men inte minst olika ambitioner i Paris och Rom har lett till att det av detta blivit mer än en pinsam uppvisning av oförmåga.

Och därmed har andra aktörer tagit över.

I östra Libyen – det gamla Cyrenaica – har generalen Haftar etablerat sig med stöd av Egypten och andra stabilitetsorienterade arabiska regimer, senare också med viss rysk hjälp och uppenbarligen också med viss fransk förståelse.

Och han ansåg sig nog också ha stöd i Vita Huset när han gick till stor militär offensiv med avsikt att kasta den internationellt erkända med svaga regeringen i Tripoli i havet. Han kom långt, men körde fast i utkanterna av Tripoli, och sedan dess är det militärt och politiskt ställningskrig.

Delar av detta krig handlar om Libyen, men delar handlar om helt andra saker.

Ryssland ser med tillfredsställelse på att man med tämligen ringa insatser blivit en viktig aktör i frågan.

Och mycket i övrigt är en del av den regionala konflikten mellan Egypten och Emiraten å den ena sidan och Turkiet och Qatar å den andra. För Turkiet handlar det om maktrelationernas i hela östra Medelhavet, och det har medfört att också Grekland under de senaste dagarna med kraft kastat sig in i det politiska spelet.

Men av Bryssel och EU syns nu föga i frågan. EU:s utrikesministrar har frågan på sin dagordning på måndag – dagen efter konferensen i Berlin.

Var det oundvikligt att det skulle gå på detta sätt?

Förmodligen inte, utan det är ett uttryck för hur svagt Bryssel varit i frågor som dessa under de senaste åren. Det har lämnat att utrymme som andra aktörer med stor tillfredställelse kunnat utnyttja.

I morgon kommer man så i Berlin att underteckna en överenskommelse omfattande 55 olika punkter med en vapenvila och vad som förväntas att komma därefter.

Och sedan återstår att se vad som kommer därefter.

One Response to Om den libyska röran.

  1. Jojo p skriver:

    Javisst.Calle var den ende – vad jag vet – som varnade för vad som skulle hända SEN.

%d bloggare gillar detta: