Det verkligt oroande…

MILANO: Det nya året började med ett brak när en drönare dödade chefen för det iranska revolutionsgardet IRGC när han landade på flygplatsen i Bagdad för att bl a träffa Iraks tjänstgörande premiärminister.

IRGC tillhör den iranska regimens själva kärna, med en bakgrund idet långa och plågsamma kriget mot Irak, men sedan dess både hårdför trupp för att kontrollera den inre situation som ansvarig för olika utrikes operationer främst i regionen.

Hezbollah i Libanon och framför allt dess operativa del för utrikes operationer är mer eller mindre en del av IRGC:s imperium, och har med olika milisförband spelat en viktig roll för regimen Assads överlevnad i Syrien. Också av IRGC rekryterade olika miliser från Iran självt har varit betydelsefulla i det avseendet.

Mindre känt är att IRGC var viktigt för att stoppa ISIS under dess omedelbara framfart sommaren och hösten 2014. Från kurdisk sida framhålls att utan dessa insatser fanns det en risk för att den kurdiska regionen KRG:s huvudstad Erbil hade fallit, och måhända var i detta kritiska läge också Bagdad i farozonen.

Bakgrunden till det är ganska enkel. ISIS dödar shiamuslimer varhelst man ser dem, och var för Iran ett dödligt hot som måste stoppas. Mobiliseringen av shiamuslimer i Irak var också viktig i ett läge där den irakiska armén närmast hade kollapsat.

Från USA:s sida ses IRGC som en farlig del av den iranska regim man ser som sin tydliga fiende. Och förvisso har IRGC i vissa skeden gjort sitt till för att med leveranser av stridsmedel och sprängämnen göra livet svårare för de amerikanska stridskrafterna i främst Irak.

Det vi nu ser är det senaste utslaget för den omorientering av amerikansk politik som skedde när man lämnade det nukleära avtalet med Iran och i stället slog in på en politik av ”maximalt tryck” med oklara målsättningar. Sedan dess har osäkerheten i regionen ökat påtagligt, den hårdföra linjens män i Iran stärkts, landet börjat att aktivera viss nukleär verksamhet igen och stabiliteten i Irak allvarligt hotas.

Jag minns hur jag i ett samtal med en central person i dess frågor i Washington för ett par år sedan gjorde det tämligen enkla påpekandet att en upptrappad konfrontation mellan USA och Iran med största sannolikhet skulle leda till starka spänningar och problem i och för Irak men möttes av förvåning över detta påstående.

Men nu är det där vi är.

Generalen Soleimani var förvisso inte populär överallt, och det finns en växande reaktion i delar av Irak mot en iransk hårdhänthet i olika frågor, men detta kommer nu i bakgrunden i jämförelse med en ilska över att USA anses missbruka sin roll i landet till ett krig som inte ligger i Iraks intresse.

I grunden är landets stabilitet beroende av en stabil region, och inte minst av en viss stabilitet i relationerna med det stora grannlandet Iran. Därför har den irakiska regeringen också varit aktiv i ansträngningarna att minska de farliga spänningar man sett byggas upp under det senaste året. Det har handlat om omsorgen om det egna landets säkerhet.

Att vi nu får en upptrappning mellan Iran och USA är ofrånkomlig.

Hur och när det kommer ett iranskt svar vet ingen, men man nå notera att de amerikanska stridskrafterna i Irak nu inställt all aktivitet mot ISIS och nu fokuserar enbart på att skydda sig själva. Och betydande förstärkningar har skickats till regionen i övrigt.

Iran utannonserade i går ytterligare ett steg när det gäller olika nukleära aktiviteter, vilket självklart inger bekymmer, men i motsats till vad en del rubriker anger har man inte lämnat det nukleära avtalet. Viktigt är att alla de internationella inspektörerna finns kvar och att man ligger kvar i sina olika principiella åtaganden.

Hur situationen i Irak kommer att utvecklas återstår att se, men blir mycket viktigt. Om landet blir ett slagfält mellan Iran och USA kommer det knappast att överleva, samtidigt som långsiktigt Iran sannolikt har de största förutsättningarna att förlora minst i en sådan konfrontation.

Om de amerikanska stridskrafterna kan vara kvar i landet återstår också att se. President Trump notar nu landet med sanktioner än kraftigare än dem mot Iran om deras möjligheter att stanna kvar i landet äventyras, vilket knappast är ett tecken på en förtroendefull och vänskaplig relation.

I en mer normal situation är det ingen tvekan om att en viss amerikansk militär närvaro i landet har betydelse för också den vidare stabiliteten. I en sådan är vi dock dessvärre inte just nu.

Alldeles bortsett från situationen i Irak och vart konfrontationen mellan USA och Iran leder – med en situation där inne vill krig, men ingen förefaller redo att bryta den onda cirkel som för dit – är det djupt oroande att ta del av olika informationer o, hur beslutsfattandet i denna viktiga fråga gått till i Washington.

Tydligt är att det inte längre finns några krafter som kan eller vill hålla emot när den enkelspåriga konfrontationens röster börjar höras i Vita Huset. Ingen tror att en handling som den vi nu sett hade kunnat ske med en stark försvarsminister som t ex Jim Mattis.

Men nu verkar allt vara möjligt och ingenting omöjligt.

Och det är det verkligt oroande i den dramatiska situation som inlett detta det tredje decenniet i det tjugoförsta århundradet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: