Skiften i mångfald i Europa och i tiden.

TABIANO: För min del innebär helgerna en tid under Italiens värmande sol, också med lite utflykter till några av de kulturella och historiska juveler som denna europeiska halvö är så unikt rik på.

Landets politik i dessa dagar är dock en lite annan historia.

En stapplande koalition mellan det något mer vänsterinriktade PD och populistiska 5Stelle har möjligen gett kortsiktig stabilitet, men knappast så mycket mer än så. Av reformer värda namnet, vilket detta lands ekonomi desperat behöver, syns inte ett spår.

Och i slutet av januari är det regionalval här i Emilia-Romagna.

Denna rika och i grunden framgångsrika del av Italien har traditionellt dominerats av den politiska vänstern – en gång styrdes regionen faktiskt av kommunistpartiet PCI – men nu finns det en tydlig risk för att högerpopulistiska Lega under dess karismatiske ledare Matteo Salvini kommer att ta över.

I avvaktan på det valet händer ingenting alls i landets politik. Och beroende på dess utfall kan i stort sett allting hända.

Och det är förvisso brytningstid i politiken i åtskilliga europeiska länder.

Frankrike lamslås fortfarande av de stora strejkerna riktade mot president Macrons alldeles nödvändiga föreslå att reformera landets mångfasetterade pensionssystem. I viss utsträckning handlar de protesterna också om de gamla fackföreningarnas försök att ta tillbaka initiativet från det förflutna årets s k gula västar och deras protest.

Om Macron lyckas eller ej blir av mycket stor betydelse.

Och det skall noteras att de reformer han hitintills gjort börjat att ge positiva effekter på den franska ekonomin och dess konkurrenskraft.

Mycket återstår dock, men Macron verkar inte vara mannen som kastar in handduken i första taget.

I Storbritannien återstår att se hur Boris Johnson kommer att hantera det mandat han nu fått av väljarna. Utträde ur EU, ja, men vad händer sedan?

Det skall noteras att han fört kampanj med en retorik som lovar mycket av offentliga utgifter, och hur detta kan förenas med en EU-politik som ju försämrar förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling framöver är inte alldeles lätt att se.

Uppgiften att forma en ny relation till EU i olika avseende kommer dock att bli den som dominerar det kommande året från brittisk horisont. Det kommer säkert att talas vitt och brett om alla möjliga andra handelsavtal, men det är ju detta handelsavtal som är det alldeles avgörande för framtiden.

Och kommer detta att klaras av inom ett år eller tvingas han fram mot sommaren att begära ett år till? Han säger det förra och många tror det senare.

Men med det starka valresultat han fick sitter han säkert under de kommande åren. Och med det elände som Labour försänkt sig självt i genom sin vänstersväng och oförmåga att formulera en tydlig EU-politik kan han t o m börja att tänka i termer av mer än en mandatperiod.

Den skotska frågan kommer att fortsätta att finnas, men sannolikt blir den akut först efter de skotska regionalvalen 2021.

Tyskland har tydligt kommit in i ett övergångsskede som handlar om vem och vilka som kommer att regera landet efter eran Angela Merkel. Och osäkerheten på den punkten är så betydande att det nog är sannolikt att eran Merkel kommer att förlängds till att omfatta i alla fall hela det kommande året.

Men därefter?

Just nu spekuleras det i en möjlig kommande koalitionsregering mellan CDU och det det framgångsrika Gröna partiet som ju utvecklats i påtagligt mer pragmatisk riktning.

Det finns t o m de som tar spekulationerna så långt att de säger att det kan bli en grön förbundskansler i Tyskland i den kommande perioden.

Socialdemokraterna SPD har efter sitt allra senaste skifte mer eller mindre uteslutit sig själva från seriösa spekulationer om de närmaste åren. Och det hänger fortfarande en viss osäkerhet om vem som CDU kommer att föra fram som sin kanslerkandidat i det valet.

I Österrike kommer de senaste årens tumult nu att resultera i vad som kallas en blåsvart koalition, d v s mellan breda borgerliga ÖVP och det Gröna partiet.

Och många blickar kommer att riktas mot Wien för att se hur man i de regeringsförhandlingar som kommer att avslutas strax efter årsskiftet har löst ut kontroversiella frågor som migrations- och klimatpolitiken där avståndet mellan partierna tidigare varit betydande.

Många kommer säkert i utvecklingen i Wien att se en föraning om vad som skulle kunna komma att inträffa också i Berlin längre fram.

I Bryssel börjar de nya personerna nu att få fotfäste, och man ser fram mot först ett kroatiskt och sedan ett tyskt ordförandeskap under det kommande året, med Balkan mycket i fokus för det första halvåret och Kina för det andra.

Utrikespolitiken kommer att tränga sig på.

Angela Merkel planerar att åka till Ankara tidigt på det nya året. Flyktingavtalet med Turkiet knakar i fogarna, spänningarna ökar i östra Medelhavet och Libyen ser ut att bli en än mer komplicera konfliktzon med EU mest på åskådarläktaren.

Österut har det dock kommit till en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina, och därtill ett avtal om ny rysk gastransit samtidigt som Gazprom mot alla odds gått med på att betala de miljardskadestånd de ådömts i olika skiljedomsförfarande.

Alltid något. Om USA:s beslut att i sista stund rikta sanktioner mot NordStream 2 påverkat den utvecklingen är dock en öppen fråga.

Nu lämnar det tjugoförsta århundradets andra decennium plats för dess tredje.

För min del har jag sammanfattat en del av vad som hänt under det decennium som gått i en artikel i Dagens Industri i dag för den som möjligen kan vara intresserad.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: