Grönt ljus i Strasbourg – och intressant i Tallinn.

STOCKHOLM: I dag har Europaparlamentet vid sin session i Strasbourg som väntat gett grönt ljus till den nya kommissionen, och efter motsvarande signal från medlemsstaterna i ministerrådet kan den nu på söndag ta itu med alla arbetsuppgifter.

I sitt anförande i parlamentet i dag gav Ursula van der Leyen som väntat prioritet till klimatfrågan med åtagandet att Europa skulle bli den första klimatneutrala kontinenten genom att netto inte ha några utsläpp 2050.

Och därmed ligger Europa långt före världen i övrigt i detta arbete, men med bara 9% av de samlade globala utsläppen är det ju uppenbart att detta i sig inte kommer att vara tillräckligt.

Detta mål har redan brett stöd inom EU, även om bl a Polen ännu inte accepterat det. Jag skulle dock tro att det kommer att ske. Det är många år till 2050.

Mer intressant är då hennes ambition att skärpa det existerande EU-målet att till 2030 reducera utsläppen med 40%. Här vill hon gå till 50 eller 55% och det är betydligt mer ambitiöst även om det redan nu är tydligt att man kommer att prestera bättre än det uppsatta målet 40%.

För att åstadkomma detta vill hon inom 100 dagar föreslår en ”klimatlag”, men exakt vad detta kommer att innebära återstår nog att se. Hon vill ta fram en stor europeisk investeringsplan i samma syfte, men även här är det den mer konkreta utformningen som kommer att bli avgörande.

Till de medel hon vill använda här en ”carbon border tax”, men det är betydligt enklare sagt än gjort.

Möjligen skulle en sådan kunna fungera inom sektorer som t ex stål, men att mer generellt införa någon form av ”miljötull” mot t ex Kina eller USA riskerar att utsätta ett redan vittrande system för världshandeln för nya påfrestningar

Men frågan ligger på bordet, problemet är uppenbart, och det kommer att krävas en hel del tankeverksamhet för att få detta att fungera på ett bra sätt.

Åtskilligt annat fanns också med i hennes anförande i dag, men i det syntes inte så mycket av den geopolitiska prioritering hon säger att hon vill ge kommissionens arbete under de kommande åren.

En ökning av anslagen till den gemensamma utrikespolitiken med en tredjedel ställs i utsikt, vilket är välkommet, men självfallet är det den konkreta användningen som är avgörande.

Nya tag i migrationspolitiken sattes också på dagordningen. Det är nog så viktigt, men här handlar det ju om att övervinna de skilda meningar som finns i kretsen av medlemsstater sedan åtskilliga år tillbaka.

En mer utförlig programförklaring från den nya kommissionen kommer när den tillträtt, och sedan får vi se hur aptiten är bland medlemsstater när de på toppmötet mot mitten av nästa månad skall tas itu med den viktiga frågan om den nya långtidsbudgeten.

Ett fördrag från kommissionen ligger ju redan på bordet, men om den nya kommissionen vill ändra i detta återstår att se. Hur som helst skulle jag inte tro att dessa frågor löses ut förrän under det tyska ordförandeskapet andra delen av 2020.

Kanske blir det Angela Merkels sista kraftinsats i EU-samarbetet.

Gårdagen tillbringade jag i ett Tallinn som närmast svämmade över av besökare.

På plats i staden under dagen fanns förutom Ukrainas president också utrikesministrar från Sveriges, Litauen och Ukraina.

Men för min del handlade det om ett seminarium på Sveriges ambassad som blinkande tillbaka på våra insatser för att hjälpa Estland när landet åter hade möjlighet att bli självständigt.

Och det blev en intressant återblick på de dramatiska år i början av 1990-talet där inte minst jag kom att samarbeta nära med landets dåvarande premiärminister och reformledare Mart Laar.

Även Mart Laar var på plats på svenska ambassaden i går, och åtskilligt mycket uppskattande kom att sägas om det som vi då hade möjlighet att göra.

Men seminariet handlade också om de lite senare insatser som Sverige gjorde för att hjälpa de tre baltiska staterna att bygga upp sina försvarsmakter.

I samband med de neddragningar som gjordes i Sverige kunde betydande mängder rimligt modern materiel skeppas över till de tre länderna, och för detta fick den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow åtskilligt beröm.

Det var viktiga insatser under år innan länderna hade möjlighet att bli medlemmar av Nato.

På mitt bord har nu hamnat de memoarer om 1990-talets dramatisk år som Rysslands dåvarande utrikesminister Andrej Kozyrev sent omsider författat.

Han var en god samarbetspartner under de åren, vi har fortfarande kontakt, och det är en i mycket hög grad läsvärd bok som han skrivit.

Alltför lätt glömmer vi hur dramatiska dessa år i och för Ryssland faktiskt var.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: