Ett Berlin i glädje – och känsla av ansvar.

BERLIN: I går kväll var det fest som dominerade här när kring 100.000 människor samlades kring Brandenburger Tor och festligheterna med anledning av natten för 30 år sedan när den förhatliga muren i Berlin föll.

Kvällen svängde mellan hänförande klassisk musik, lätt provocerande hårdrock, tystnad till minne av de som aldrig överlevde den östtyska diktaturen och allvarsfyllda tal om ansvaret för den demokrati och den frihet som bröt fram för Tyskland i dess helhet den natten.

Och avslutades, som sig bör, med fyrverkeri.

Tyskland är ett land som lever med sin historia, och det ger en viss tyngd också åt landets politiska samtal. I går var också minnet av kristallnatten, och bara ett hundratal meter från gårdagkvällens fyrverkeri ligger de söndersprängda resterna av Hitlers bunker under en parkeringsplats.

Där tog det andra världskriget i Europa slut, och vid gränsövergångarna vid Bornholmer Strasse tog det kalla kriget slut. Berlin är mycket av den moderna historien.

I gårdagens Dagens Industri skrev jag lite mer om det som hände här för 30 år sedan och den process som sedan följde. I efterhand framstår allt som enkelt, rätlinjigt och historiskt, men så var det knappast.

Det var åtskilliga hårdföra män som ville ha en ”kinesisk lösning” med stridsvagnar för att rädda vad som räddas kunde. Men upplösningen hade möjligen redan gått för långt, och Kreml tryckte aldrig på knappen.

Och så gick det som det gick. En regim här i Östberlin, och ett välde, som i grunden byggde på våld mot den egna befolkningen, rasade sönder och samman.

Här sitter jag nu på samma hotell som jag bodde på 1989.

Det var det sista av de hotell som uppfördes av svenska företag i det som då var DDR:s huvudstad, men allt sköttes i grunden av ökända Stasi som på detta sätt fick lite bättre kontroll på västerlänningar som tilläts komma in.

Sedan dess har regin, försiktigt uttryckt, förändrats och hotellet är fortfarande min favorit i det som i dag är det förenade Tysklands huvudstad.

Tyskland har att se tillbaka på ett framgångsrikt skede under de senaste decennierna. Under Helmut Kohl kunde den fredliga återföreningen ske, men det blev socialdemokratien Gerard Schröder som fick ta ansvaret för viktiga ekonomiska reformer därefter, och sedan har landet under Angela Merkel seglat upp till en än viktigare position.

Utmaningar saknas förvisso inte.

Hur kommer den för landet så viktiga bilindustrin att klara sig i den nödvändiga klimatpolitiken nya tid? Kan man komma ut ur den politiska skuggan efter den traumatiska flyktinghösten 2015? Tvingas man omvärdera den transatlantiska länk som varit av så grundläggande betydelse för landets utveckling? Hur skall det europeiska samarbetet i eran av Brexit och Macron gestaltas?

Och landets politik förändras.

SPD väljer i en omständig process en ny ledning, men partiets kris är uppenbar för alla och envar.

Men än viktigare än kanske vad som händer med CDU i eran efter Merkel. Partiordförande är hon inte längre, men så länge hon förblir förbundskansler – ett år till? – är det hennes gestalt som dominerar. I de olika sammanhangen i går var det mycket tydligt.

Och vem skall bli CDU:s kandidat till förbundskansler i nästa val?

Den nyvalde partiordföranden och försvarsministern Annegret Kramp-Karenbauer – AKK för enkelhetens skull – förses med allt fler frågetecken, och spekulationerna tilltar om andra namn, men ingenting är självklart eller avgjort. Att det finns kandidater är uppenbart.

CDU:s partikongress i Leipzig i slutet av månaden kan komma att visa hur vinden blåser, men mer konkret kommer man nog inte att ta sig an den viktiga frågan om kanslerskandidat inför ett kommande val förrän om ett år eller så.

För dagen verkar i alla fall den stora koalitionsregeringen sitta kvar. En del uträttas, men en del strider man om, och på sistone har det också gällt delar av utrikespolitiken på ett sätt som varit mindre lyckligt.

Just i dessa dagar sliter man med frågan om en förstärkning av grundpensionen. Viktigt och nödvändigt, säger SPD. Dyrt och omöjligt utan någon form av behovsprövning, säger CDU. Den merkelska kompromissförmågan sätts på nya prov.

Ett är tydligt: Tyskland rör sig mot den stora förändringen efter Angela Merkel, och ingen verkar riktigt säker på vad som skall hända då.

Och det är viktigt – för Europa i dess helhet, och förvisso också för Sverige.

Europasamarbetet är alltid en stor fråga här. Inget europeiskt land har så många grannar som Tyskland. Och därtill skall ju alltid läggas historiens börda och ansvar.

I förgår var tillträdande kommissionsordföranden Ursula von der Leyen här och höll ett linjetal om sin syn, och i dagarna har ju också president Macron lagt ut texten om det mesta i en stor intervju i The Economist.

Till bägge dessa två texter kan det finnas anledning att återvända.

I dag vänds dock blickarna i hög grad mot Spanien och parlamentsvalet där.

Kommer det politiska dödläget vad gäller en stabil regeringsbildning att kunna brytas? Just nu ser det inte ut så, men valresultatet avgör. I kväll vet vi meta.

Men nu återvänder jag till Stockholm.

Dock bär det redan på tisdag iväg till först Santa Monica i Kalifornien och därefter till Abu Dhabi i en annan del av världen.

One Response to Ett Berlin i glädje – och känsla av ansvar.

  1. Jojo p skriver:

    Historiens vingslag. Murens fall och kristallnatten.
    1900 talet ett 100-tal av elände.

%d bloggare gillar detta: