Och vart bär det hän i Storbritannien? Och annat som kommer.

STOCKHOLM: Hösten har sin speciella charm, och en hösthelg hemma ger möjligheter till sällskap och annat som man annars inte riktigt hade hunnit med. Lösa trådar från veckan som gick måste knytas ihop, och veckan och dagarna som kommer måste på ett eller annat sätt förberedas.

Dygnen i Skottland och dialogen på Aurora- konferensen gjorde det naturligt att tala också om det brittiska valet. Till den 12 december är det förvisso långt, och valrörelser utmärkes alltid av att det faktiskt inträffar saker, men några tankar kan trots allt ha sitt värde.

Opinionsundersökningarna visar nu ett massivt övertag för det konservativa partiet i förhållande till den traditionella oppositionen i Labour.

Att denna under sin ledare Jeremy Corbyn har glidit starkt åt vänster, och ingen människa förmått att förstå vad de egentligen tycker om Brexit, har förvisso sin betydelse i sammanhanget.

Men även i denna situation förefaller det sannolikt att de konservativa kommer att förlora mandat till de skotska nationalisterna i Skottland och till de mer moderata och EU-positiva liberaldemokraterna i London och delar av södra England.

Och de måste då vinna tämligen massivt i andra delar av landet för att dels kompensera för detta och dels uppnå den egna majoritet de i dag inte har och som de är beroende av.

Saken är ju den att inget annat parti i det läge som uppkommit förefaller att vara berett att samarbeta med Boris Johnson.

Efter Theresa Mays svaga valresultat 2017 blev det ju en överenskommelse med nordirländska DUP som räddade regeringsmakten för de konservativa. Men med sin senaste överenskommelse med Bryssel ses Boris Johnson av dem nu som en förrädare som inte står vid sitt ord, och ett nytt samarbete förefaller minst sagt mindre sannolikt.

Och med liberaldemokraterna, som ju i motsats till Labour har en klar och tydlig linje mot dårskapen med Brexit, kommer samarbete knappast heller att vara möjligt.

En egen majoritet för Labour framstår som närmast utesluten, men en egen majoritet för konservativa högst osäker, och därmed kan man hamna i en situation där de konservativa förvisso är största parti, men där dess möjlighet att regera och få igenom sin politik, inklusive avtalet om Brexit, framstod som mycket tveksam.

Och vart detta kan leda till finns det tonvis med spekulationer kring. Men till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma för den händelse den situationen uppkommer. Osannolikt är det inte.

Slående som alltid är i hur liten utsträckning man i den brittiska debatten tycks tro att får man bara igenom avtalet om utträde, och därmed bryter upp från bordet i Bryssel, så kommer hela den plågsamma frågan att försvinna.

Så är det inte. Därefter kommer ju den långt svårare frågan om att förhandla fram nya avtal om den nya relationen. Och då uppkommer nya risker för krascher och nya plågsamma diskussioner om nya behov av uppskov. Detta är ett elände utan uppenbart slut.

På den internationella scenen i övrigt må noteras att när Frankrikes president Macron beger sig på ett nytt statsbesök till Kina så har han inbjudit också några främst tyska företrädare att vara med i hans delegation.

I detta ligger måhända ett erkännande av att det är bara genom att uppträda gemensamt som vi kan ha någon framgång med Kina, men i detta ligger självfallet också ett uttryck för anspråk på franskt ledarskap i denna process.

Måhända har man i Elysée-palatset tagit intryck av det lätta obehag som franska solouppvisningar kring Rysslands- och Balkan-politiken under den senare tiden orsakat runt om i Europa.

Min vecka inleds i morgon med att ta mig till Madrid för en middag där som upptakt till en diskussion med Javier Solana – f d utrikesminister i Spanien, generalsekreterare i Nato och Hög Representant för EU – om vart Europa är på väg.

Och innan jag återvänder till Stockholm tisdag kväll blir det också lunch med bl a nuvarande utrikesministern och blivande Hög Representant for EU Josef Borell.

Kommande helg går Spanien till val i ett tredje försök att få en situation som möjliggör en stabil regering. Den nuvarande socialistiska minoritetsregeringen har ju inte kunnat få igenom någon budget, och hamnade därmed åter i ett omöjligt läge som gjorde ett nytt val ofrånkomligt.

Till dessa problemen i parlamentet Cortes i Madrid kommer så hela den mycket inflammerade frågan om framtiden för Katalonien.

Så det blir intressant att höra lite närmare hur det låter inför den kommande helgens viktiga avgörande.

Dessvärre innebär detta att jag missar högtidlighållandet av det Östliga Partnerskapets 20-årsjubileum här i Stockholm, men det är självfallet alldeles utmärkt att regeringen tagit initiativ till detta, och att också Polens utrikesminister kommer att vara på plats.

Men sedan blir det för min del en hel del diskussioner om inte minst Kina-politiken här i Stockholm under veckan. Samt en del media kring min nya bok om ”Den Nya Oredans Tid”.

Och kommande helg kan jag inte motstå frestelsen att vara i Berlin – på lördag kväll är det 30 år sedan Berlin-muren föll och en ny tid och nya möjligheter öppnades.

Det kan man inte missa.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: