Nu vänds blickarna mot New York.

STOCKHOLM: Sent i går eftermiddag kom jag hem efter dygn i angenäm miljö ute på den engelska landsbygden som ägnades åt att reflektera över de kommande årens olika utmaningar.

Det var ledningen för anrika internationella institutet Chatham House som hade samlat ett tiotal personer med olika bakgrund för att reflektera kring detta. Och det blev påtagligt mycket Kina, åtskilligt teknologi, en hel del dollarns ställning i världsekonomin och förvisso också åtskilligt klimat och dess konsekvenser.

Brexit var ett i stora drag förbjudet ämne, även om vi inte lyckades undvika det helt. Några centrala f d aktörer i dramat tillhörde kretsen.

Men någon större klarhet står knappast att få.

I början på nästa veckan kommer Storbritanniens Högsta Domstol att avgöra om det var lagligt eller ej av regeringen Johnson att hemförlova parlamentet under en period. Eftersom ju landet inte har någon skriven konstitution är det inte så lätt att avgöra vad dom är lagligt och vad dom måhända inte är det.

Men annars tar landet nu politisk paus för först Labours partikongress den kommande veckan och därefter de konservativas dito veckan därefter.

Viss rörelse finns uppenbarligen från London när det gäller ett avtal med EU om utträde, och det som diskuteras är främst frågan om gränsen på Irland. Men det som hitintills presenterats ligger tydligen en bra bit från de minimikrav som EU har när det gäller att värna den inre marknaden.

En fråga som tydligare seglar upp är också den om skillnader i olika regler. Storbritannien säger sig vilka avvika från olika regler dom gäller inom EU, och ju mer man avviker desto mer av gräns måste det ju definitionsmässigt bli. Med denna politik från Londons sida pekar mycket på et tämligen ”tunt” frihandelsavtal som bas för den framtida relationen.

Men det kommer att rinna mycket vatten under broarna i dess frågor under de kommande veckorna.

Veckan som kommer förskjuts dock världens uppmärksamhet till New York. På tisdag inleds den traditionella generaldebatten i FN:s generalförsamling med de stora elefanternas dans, men redan på måndag samlar FN:s generalsekreterare Antonio Guterres till särskilt toppmöte om klimatfrågan.

Att inte bygga några nya kolkraftverk efter 2020 tillhör de krav som han vill att de deltagande länderna skall ansluta sig till. För EU-länderna bör detta inte vara något problem, också i USA minskar kolkraftens betydelse eftersom gas plötsligt har blivit mycket billigare, men för Indien och Kina är detta ett krav som är betydligt mer besvärligt.

Kina bromsar visserligen in sin ökning av utsläppen, men har i alla fall planer på att öka sin kolkraftproduktion med ca en fjärdedel under kommande år. Bara den ökningen är större än hela USA:s produktion av kolkraft.

Det blir nog åtskilligt med vackra tal i dessa frågor i New York på måndag, men det intressanta blir ju att höra om ledande länder kommer med nya åtaganden.

I Berlin enades regeringen dock i fredags om ett nytt klimatpaket som gör att man nu bör klara sina åtaganden för 2030 och 2050. Det är viktigt för Europa i dess helhet.

På tisdag förskjuts så uppmärksamheten i New York till de stora talen i generaldebatten, och föga förvånande kommer Donald Trump att vara i centrum. Detta är ju det årliga tillfälle då han måste säga någonting rimligt samlat om internationella frågor.

Om klimat kommer han med all säkerhet inte att säga någonting. Men hur han lägger orden i konfrontationen med Iran blir dock viktigt. Något möte med Irans president Rouhani, som också kommer att beträda talarstolen, kommer det dock med all sannolikhet inte att bli.

Den konfrontation han skapat har nu försatt honom i ett läge där han tvingas välja mellan ett sannolikt krig – vilket han inte vill ha – och någonting som kommer att uppfattas som en reträtt – vilket han alldeles definitivt inte vill se.

Antagandet att Iran skulle vika ner sig och kollapsa som ett resultat av Trumps politik har inte infriats – i stället ser det ut som motsatsen. Och just nu ser det ut som om det råder betydande osäkerhet i Vita Huset om hur denna situation skall hanteras.

Men den upptrappade konfrontationen har också lett till att Frankrikes försök att mildra spänningarna för stunden har strandat. President Macrons anförande tillhör fick de som säkert kommer att följas med uppmärksamhet. Han har ju påtagligt höjt sitt lands utrikespolitiska profil.

Till de som inte kommer till New York hör Israels premiärminister Netanyahu. Det tillhör annars lite av tradition att han skall leverera ett svavelosande anförande som normalt går ut på att Iran inom kort kommer att ha kärnvapen.

Men nu tvingar valresultatet honom att stanna hemma, och med all sannolikhet kommer det första uppdraget att försöka att bilda en regering i Israel att nu gå till oppositionens Benny Gantz. Men enkelt kommer det nog inte att bli.

Till de bilaterala möten som säkert kommer att följas med uppmärksamhet i New York hör det mellan Trump och Ukrainas nye president Zelensky. Det är planerat till på onsdag.

Relationen mellan länderna är viktig, men har nu dragits in i ett smutsigt spel av Vita Huset och blivit en del av de mörkare delarna av USA:s inrikespolitik. Men för Ukrainas del ligger betydande faror i detta.

Jag bortser från detaljerna – de skulle föra långt in i den trumpska världens konspirationer och fördomar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: