Från Corfu till Lissabon.

CORFU: Mitt ärende på denna fascinerande ö med dess antika grekiska, bysantinska, långa venetianska, korta franska, viktiga brittiska och moderna grekiska historia har varit att i går vara med och högtidlighålla minnet av det EU-toppmöte här för ett kvarts sekel sedan vid vilket också vi skrev på vårt avtal om medlemskap i EU.

Så det har varit dygn av intressanta återblickar men dessutom insikt i mer aktuell verklighet i denna del av Europa.

Grekland går till val den 7 juli, och allt hitintills tyder på att det blir regeringsskifte, om än det är oklart om borgerliga Nea Demokratia kommer att klara sig med egen majoritet eller inte.

Men intressant att notera är att den lilla flora av mer extremistiska partier både till höger och vänster som Grekland brukar hålla sig med i samtliga fall verkar klara sig dåligt.

Landets ekonomiska kris är väl känd. Den var till betydande delar hemmagjord, och lösningen försvårades sedan av de vildsinta populistiska irrfärder som landets politik kastade sig ut i. Krisen blev därmed både djupare och längre än vad som borde ha blivit fallet.

Men nu verkar landets väljare vända populistiska budskap ryggen. Också regerande vänsterpartier Syriza, som ju svarade för dessa irrfärder i ett tidigare skede, har i betydande delar återvänt till verkligheten.

Kanske kommer detta att kunna beskrivas som Europas första post-populistiska val.

Men än är det inte avgjort. Och även om den grekiska ekonomin försiktigt vänt uppåt återser åtskilligt av viktigt reformarbete.

Ett tydligt avgörande blev det dock i gårdagens viktiga upprepade lokalval i Istanbul.

Opposition vann nu med klart stort marginal än första gången, och inom AK-partiet kommer det nu att bli svårt att hålla tillbaka diskussionen om hur man hamnat i denna situation. Att kritisera president Erdogan öppet kan ha sina sidor, men internt är det alldeles uppenbart att det kommer att ställas många kritiska frågor.

Det kommer att finnas all anledning att följa detta noga.

De senaste dagarnas drama mellan Iran och USA har åter visat hur oberäknelig och farlig situationen i den regionen är.

Den amerikanska politiken att lämna det nukleära avtalet med Iran och gå in för en politik av ”maximalt tryck” har mycket riktig höjt spänningarna i regionen påtagligt. Förr eller senare riskerar allt att brista – på ett eller annat sätt.

Och de var ytterligt nära när Iran sköt ner ett avancerar amerikanskt obemannat spaningsplan. Om det var i internationellt eller iranskt luftrum finns det föga förvånande olika uppgifter om. Men nedskjutningen var avsiktlig, och visade en kapacitet som nog förvånade.

Att detta skulle leda till att de mer militanta av Trumps rådgivare skulle förorda militära motåtgärder var synnerligen väntat. Och inledningsvis fattades tydligen beslut om flyganfall mot tre militära mål strax före gryningen.

Men sedan ändrade sig presidenten, och anfallet avbröts.

Det förefaller som om presidenten backade därför att han inte vill glida in i ett krig i regionen. Och även om ett anfall sannolikt inte hade åstadkommit så mycket var risken uppenbar att det skulle leda till en farlig upptrappning med oklara följder.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Vi kan vara alldeles säkra på att det finns de också i presidentens närhet, liksom bland de närmaste allierade i regionen, som skär tänder i ilska över det inställda anfallet.

Men signalen att presidenten inte vill bli indragen i ett större krig är tveklöst positiv. Dock skall sägas att detta alls inte innebär någon garanti mot att han faktiskt blir det. Den grundläggande politiken glider dessvärre tveklöst i den riktningen.

De närmaste dagarna kommer säkert att domineras av upptakten till G20-mötet i Osaka i Japan, och där kommer mycket av fokus att ligga på mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping.

Kommer handelskonflikten att trappas upp ytterligare, eller söker man någon ömsesidigt acceptabel väg ut ur den? Vi kan bara gissa. Alla försöker att tyda de tecken i olika riktningar som finns.

Men man har grävt ner sig rejält i sina respektive skyttegravar, och att kravla sig upp ur dem är inte enkelt. Vi kan hoppas på någon typ av överenskommelse sol undviker en ytterligare upptrappning och som möjligen för partnerna tillbaka till en förhandling.

Men sannolikt inte så mycket mer än så.

För egen del flyger jag denna kväll härifrån till Lissabon med ankomst tämligen sent i kväll.

Och där utbryter i morgon mitt på dagen årskongress med European Council on Foreign Relations med diskussioner över hela brädden av Europas utrikespolitiska utmaningar.

Öppningen missar jag nog dessvärre eftersom jag är bjuden på lunch av en gammal vän som sedan vi sågs senast avancerat till att bli landets president.

Och att besöka det fina lilla presidentpalatset i Belem är alltid en angenäm upplevelse.