Mest om Trump och hans tilltagande tumult.

STOCKHOLM: En underbar försommarsöndag när den är som bäst denna dag. Och jag hade förmånen av också en tur en vitt ut i skärgården under helgen, även om tillgången på den förväntade strömmingen visade sig vara något mager.

Ute i den vidare världen är det Donald Trump som fortsätter att skapa oro.

I handelskonflikten med Kina grävs skyttegravarna allt djupare, och vi ser nu hur konflikten sprider sig också till andra områden med restriktioner på teknologi och annat. Inför G20-mötet i Japan i slutet av månaden kan nog ytterligare upptrappning väntas, och utsikterna därefter ser ju inte heller lysande ut.

I Washington har ju förhoppningen varit att de hårdare amerikanska åtgärderna skulle tvinga fram kinesiska eftergifter, men erfarna bedömare ser nu snarast hur den nationalistiska retoriken i Kina skärps, och någon enkel väg tillbaka till var man var när förhandlingarna avbröts är just nu svår att se.

Hörom dagen förkunnade så Trump att han från 10 juni kommer att börja att slå till med successivt ökade tullar på all import från Mexico om det inte blir stopp på människor från Centralamerika som söker sig till den amerikanska gränsen. Enligt vad media förmedlar fattade han detta beslut mot inråden av samtliga relevanta rådgivare.

Bortsett från att man kan diskutera om Mexico bär ansvar för den besvärliga situationen i Centralamerika är detta en tydligt illavarslande åtgärd.

Rent ekonomiskt kommer höjda tullar här faktiskt att drabba mer import till USA än vad tullhöjningarna mot Kina hitintills gjort. Men än allvarligare är att de visar att den amerikanska politiken i dessa frågor är så gott som helt oberäknelig, och att i stort sett vad som helst kan hända.

Donald Trump berömmer sig av att vara ”the great deal-maker”, men hitintills har han ju mest varit ”the great deal-breaker”.

Med Nordkorea blev det ju hitintills ingenting alls i sak, om än varm retorik från Donald Trump om en diktatur som ny enligt uppgift avrättat den chefsförhandlare han hade vid sin sida vid det misslyckade toppmötet i Hanoi.

Med Mexico och Canada blev det till slut vissa revideringar i frihandelsavtalet NAFTA, men detta är ännu inte ratificerat i något av parlamenten, och så vitt jag förstår strider det han nu utannonserar mot Mexico alldeles tydligt mot vad som finns i detta avtal.

Och med Kina har det hitintills bara blivit en allt allvarligare konfrontation.

Tuffa förhandlingar är en sak. Det är inte sällan en nödvändighet, och det inte minst när det gäller Kina.

Men plötsliga lappkast eller offentliga utbrott fungerar i allmänhet påtagligt dåligt om man faktiskt vill uppnå resultat.

I morgon dimper så denne man ner i London för ett statsbesök som säkert kommer att ha sina särskilda inslag. Redan har han ju låtit meddela att Storbritannien bör lämna EU utan avtal, vägra betala sin skulder och utse Nigel Farage till chefsförhandlare.

Det är oseriöst i kubik, och dessutom direkt förolämpande mot den nation han har att besöka.

Att han vill att Boris Johnson skall ta över som ny premiärminister efter Theresa May torde vara uppenbart, och vart detta skulle leda kan man spekulera över. Sagde Boris skulle sannolikt svänga in den brittiska utrikespolitiken på en Trump-kurs om Iran och Mellersta Östern, och måhända t o m göra det med det uttalade syftet att försvaga EU:s ansträngningar i regionen.

Vi får se vad som kommer ut ur besöket i London, som ju sedan följs av firandet av landstigningen i Normandie den 6 juni tillsammans med andra ledare.

Men veckan som kommer har också andra begivenheter.

Till St Petersburg inte så långt härifrån kommer Kinas ledare Xi Jinping för att besöka Vladimir Putin och den ekonomiska utställningen där. Det blir deras andra besök hos varandra på påtagligt kort tid. Putin var ju uppburen gäst i Peking alldeles nyligen i samband med den stora samlingen om Belt and Road-initiativet.

Hur den relationen i sina detaljer utvecklas saknar sannerligen inte intresse.

Samtidigt fortsätter spänningen att stiga kring Iran och den Arabiska Halvön. I Riyad samlade Saudiarabien sina vänner till ett litet kampmöte, och USA:s John Bolton säger att han nu skal lägga fram bevis i FN:s säkerhetsråd för att Iran var ansvarigt för attacken på de tre tankfartygen för någon vecka sedan.

Att han kommit till denna slutsats förvånar knappast. Mer intressant blir att höra vad Norge, där ett av tankfartygen var registrerat, har att säga. Jag kan föreställa mig att det pågår diskussioner i ärendet i Oslo.

Och noteras bör självfallet också att det på onsdag är dags för val till Folketinget i Danmark. Socialdemokraterna ser här ut att klara sig som största parti, men hur en regeringsbildning skall gå till återstår att se.

För socialdemokraterna SPD i Tyskland gick det som bekant riktigt uselt i EU-valet, och partiordföranden Andrea Narles har nu meddelat sin avgång. Hur detta drama kommer att upplösas saknar inte betydelse för framtiden för den stora koalitionen i Berlin, och det blir rätteligen noteras att eftervalsdebatten inte varit alldeles bekväm för CDU och dess nye ledare AKK heller.

För min del blir det en vecka med besök både i Bryssel och Prag – i det första fallet för en del diskussioner om EU som stormakt när det gäller globala regelverk och i det andra fallet för diskussioner om EU:s Östliga Partnerskap och dess framtid.

Och sedan är det ju nationaldag här hemma i Sverige. Låt oss bara hoppas att vädret står sig.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: