ICG, Venezuela, Libyen och Afghanistan.

PARIS: Två gånger om året samlas vi i den tämligen stora styrelsen i International Crisis Group för att dels diskutera den egna verksamheten och dels diskutera olika utmaningar när det gäller olika globala kriser eller konflikter.

Och denna vår är det Paris som är platsen för mötet. Klagomålen vad gäller det valet har varit mycket begränsade.

Så det har varit närmare två dygn där vi gått igenom de olika kriser och konflikter som på ett eller annat sätt står på ICG:s agenda. Och det har vi blandat med diskussioner med olika företrädare för det officiella Frankrike för att lyssna på de perspektiv Paris har på dessa olika frågor.

Om jag skulle nämna två speciellt skulle det vara dels Venezuela och dels Libyen.

Sammanbrottet för den venezuelanska ekonomin som en effekt av en misslyckad regims misslyckade politik är ett tragiskt faktum, liksom att det i dag finns ett demokratiskt alternativ med omfattande stöd inne i landet.

Men realiteten är att regimen Maduro inte kollapsade i februari på det sätt som det nog fanns rätt omfattande förväntningar om i samband med att Juan Guaidó trädde fram och omedelbart fick ett starkt internationellt politiskt stöd.

Därmed finns det en betydande risk för ett längre skede där olika åtgärder för att strypa regimen på olika sätt kommer att medverka till en utveckling mot en regelrätt humanitär katastrof i landet. Erfarenheten av motsvarande situationer är att regimer stundtals klarar av att överleva, men att det pris som får betalas av samhället i övrigt kan bli betydande.

Cuba efter revolutionen där 1959, och de åtgärder som främst USA kom att vidta, är ett exempel, även om den kubanska regimens överlevnad också var ett resultat av det stöd man fick från Sovjetunionen.

Det internationella stödet för regimen Maduro är begränsat men inte obetydligt.

Kina har investerat mycket i landet, motsätter sig en alltför konfrontatorisk inställning men garderar sig samtidigt för andra utvecklingar. Kreml är nog mer bestämt i sitt stöd för regimen, och har också betydande investeringar i landet, men frågan är vad man ytterst har möjlighet att göra. Venezuela ligger längre bort än Syrien.

Risken är att den nuvarande utvecklingen, om regimen lyckas bita sig fast, förr eller senare leder till en väpnad konflikt. Och risken är att det kommer att söndra landet för lång tid framöver.

Finns det få några vägar ut ur detta? Kring detta kretsade vår diskussion under någon timme, och ett antal möjliga trådar identifierades nog.

Situationen i Libyen har dramatiskt förändrats sedan början av april, och med de kontakter vi har fick vi en så insiktsfull bedömning av läget som över huvud taget är möjligt.

Situationen var på väg mot en bred politisk process, men plötsligt bytte generalen Haftar fot och satte igång en bred militär offensiv. Den delade och rätt betydande makt som fanns för honom i den politiska planen räckte inte längre – han ville ha hela makten, och trodde att han hade möjlighet att erövra den.

Därmed kollapsade hela den FN-ledda politiska processen. Och det skedde rakt i ansiktet på FN:s generalsekreterare Gueterres som var på besök just för att välsigna denna.

Splittring mellan Rom och Paris när det gäller Libyen har förvisso inte varit konstruktivt, men nu var det tydligen politiska signaler från Vita Huset och från Riyadh, framdrivna av Egypten och med Ryssland med på det hela, som var avgörande.

Men även om Haftars offensiv svepte fram över landet förefaller han nu att ha kört fast militärt i Tripolis förorter. Segerpromenaden har fått inställas, och det finns en avgörande risk för att det nu kommer att utbryta strid i och om den stad som huset ca 40% av landets invånare.

En vapenvila förefaller nödvändig. Men när Storbritannien ville att FN:s säkerhetsråd skulle vädja om en sådan blev det stopp från såväl Washington som Moskva. Spelet ä sannerligen inte vackert.

Innan vi bröt upp tidigare i dag hann vi dessutom i en mindre krets med en diskussion om läget när det gäller fredssamtalen om Afghanistan. Stapplande rör de sig framåt.

Avgörande nu har varit att USA faktiskt accepterat det talibanernas krav om att vägra tala med den afghanska regeringen som man tidigare avvisat. USA vill ut ur kriget, och då finns det uppenbarligen hörn som måste rundas.

I regionen i övrigt finns det åtskilligt grymtade över att USA på denna politiskt viktiga punkt gått talibanen till mötes, och förvisso gäller detta i än högre grad i regeringen i Kabul.

Nu förbereds ett nytt möte med talibanerna i Doha, och dit kommer också olika företrädare för det afghanska samhället. Frågan är om det där kommer att vara möjligt att ta steg framåt mot någon typ av politisk uppgörelse.

Stötestenarna är många, och jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till dem.

Men nu bär det hemåt.

I morgon får jag återkomma om olika utmaningar och händelser i övrigt.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: