Demokratiskt skifte i Ukraina.

TABIANO CASTELLO: Vårvädret här i norra Italien har konkurrerats med Sverige under de senaste dagarna även om naturen här av lätt insedda skäl kommit en bra bit längre.

Gårdagens presidentval i Ukraina ledde som väntat till en betydande seger för utmanaren Volomyr Zelenskiy. En mer intensiv kampanj av sittande president Petro Poroshenko under den senaste veckan lyckades inte förändra den situationen.

Fredagkvällens stora debatt mellan dem på Olympia-stadion i Kiev var en begivenhet i en kategori för sig. Att den via direktsändningar tydligen hade en stor publik i Ryssland tror jag inte kommer att sakna långsiktig betydelse.

Om en president kan utmanas i Ukraina – varför skulle inte detta vara möjligt i Ryssland?

Den frågan är jag alldeles övertygad om att många ställer sig.

Runt om i världen ställer man sig nu naturligt nog frågan vad detta kommer att innebära. En TV-personlighet utan någon som helst personlig erfarenhet i en konfrontation med Rysslands lindrigt uttryckt erfarne president Putin?

Att det finns betydande frågertecken kring inte minst gruppen kring Zelenskiy är uppenbart. Länkarnas till oligarken Kolomoisky som med sin PrivatBank svarar för en av de största finansiella skandalerna i modern tid är t ex alldeles för täta.

När jag och några andra åt lunch med honom i Kiev för några veckor sedan tog vi naturligt nog upp denna fråga, vilket ledde till en längre utläggning vars grundbudskap var att det handlade om en affärsrelation bland åtskilliga andra.

Men så enkel är sanningen knappast om man tittar närmare på frågan.

Nu inleds en övergångsperiod innan det formella maktskiftet sker de första dagarnas i juni. Efter en demokratiskt imponerande valprocess hoppas jag att det blir en demokratiskt korrekt maktöverlämning också. Och de inledande kommentarerna i går kväll tydde också på det.

Men därefter inleds omedelbart kampen för kontrollen över parlamentet inför valet i oktogoner. Det är i parlamentet den verkliga makten i många frågor ligger.

I Kreml är man alldeles säker nöjd med att Petro Poroshenko försvinner. Han har varit en besvärlig motpart, och var ju i praktiken den person som räddade Ukraina från såväl politisk som finansiell kollaps under den ryska aggressionens mest akuta period det dramatiska året 2014.

Säkert har man förhoppningar om att med Zelenskiy kunna etablera sin bild att det handlar om ett inbördeskrig i Ukraina som Kreml inte har någon direkt roll i, och där lösningen ligger i att Kiev accepterar de olika krav på bibehållen makt som de Kreml-installerade separatisterna i Kreml har.

Så vi kommer med all säkerhet under året se en del ryskt manövrerande med detta syfte. Hur det kommer att hanteras av Zelenskiy och de han utser på viktiga poster i Kiev återstår att se.

Men alldeles tydligt är att Kreml skaffat sig nya instrument i de nya handelsbojkotter mot Ukraina man beslutat om under den gångna veckan. Den totala handeln mellan länderna är numera inte så imponerande, men Ukraina har ett visst beroende av koks från Ryssland, och när dessa leveranser nu stoppas uppstår problem.

Jag skulle tro att dessa nya ryska åtgärder mot Ukraina, liksom ödet för de ukrainska sjömän som sitter fängslande i Ryssland efter incidenten i Kerch-sundet i februari, utgör ryska ”växelmynt” i det manövrerande med Ukraina som man med stor sannolikhet skapar en beredskap för.

I marginalen kan väl noteras att medan den ryska propagandan tidigare alltid talande om Ukraina som dominerat av mer eller mindre nazistiska och anti-semitiska strömningar, och motsvarande ofta återfanns på Aftonbladets kultursida, får Ukraina nu en judisk president och har redan en judisk premiärminister.

Och de högerextrema kandidaterna i valet misslyckades totalt.

EU-ledarna har varit snabba med att gratulera Zelenskiy och lova fortsatt samarbete och stöd. Märkligt vore det annars. Ett toppmöte mellan EU och Ukraina är redan tidigare inplanerat till i början av juli.

Veckan som kommer blir nu upptakten till det viktiga parlamentsvalet i Spanien under den kommande helgen. Socialistpartiet PSOE ser ut att klara sig väl, men det kan likväl bli ett resultat som leder till en högerkoalition under borgerliga Partido Popular, eller en låst situation.

Annars innebär veckan som kommer också toppmöte mellan EU och Japan i Bryssel, med premiärminister Shinzo Abe på plats och ett mer indirekt än direkt fokus på relationerna till Kina i olika avseenden.

Och fortfarande väntar vi ju på utgången av handelssamtalen mellan USA och Kina.

Viktigt i veckan är också att det gigantiska indiska parlamentsvalet, som ju sker i sju olika omgångar, nu går in i en ny fas med avgöranden i den stora delstaten Uttar Pradesh – Indiens största med mer än 230 miljoner invånare.

Först i slutet av maj kommer det totala valresultatet att vara klart.

På andra sidan Atlanten är det annars publiceringen av huvuddelen av den s k Mueller-rapporten som dominerar.

Den visar ingen konspiration mellan Trump-kampanjen och de olika ryska operationer som den militära underrättelsetjänsten GRU förefallit att ha hållit i trådarna för, men den visar i stället hur omfattande dessa, ofta i tätt samarbete med Wikileaks, varit.

Och i detta ligger en nyttig läxa för framtiden för oss andra.

För min del blir det en vecka med Stockholm i morgon, Norge med försvarsfrågor på onsdag och sedan efter nytt kort stopp hemma Paris med styrelsemöte med International Criss Group dagarna därefter.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: