Världen från Washington.

WASHINGTON: I sedvanlig ordning är den politiska scenen här totalt dominerad av den mycket inflammerade inrikespolitiska agendan. Och nästa åts presidentval börjar att närma sig.

Världen flämtar förbi lite då och då, men inte just ju inte så värst mycket mer än så.

Undantaget är möjligen situationen i Centralamerika, i alla fall som den manifesterar sig längs USA:s södra gräns.

Trump pratar ständigt om krisen vid gränsen, och alldeles fel har han inte i den delen. Trycket har ökat påtagligt på den senaste tiden, till stor del på grund av en allvar situation av laglöshet och våld i delar av Centralamerika, och den politik man har för att hantera situationen ger inte ett alltför imponerande intryck.

Det handlar om hur polariserad denna fråga har varit under åtskilliga åt. En rad administrationer har misslyckats. Jag minns hur den senare Georg Bush gjorde ett stort försök att få en reform genom kongressen, men till slut tvingades konstatera att det inte gick.

Annars handlar åtskilligt om de förväntningar som finns när den s k Mueller-rapporten om Rysslands inblandning i presidentvalet 2016 kommer att offentliggöras i början av den kommande veckan.

Någon ”smoking gun” när det gäller presidenten eller hans närmaste omgivning lär den inte innehålla, men åtskilligt övrigt av betydande intresse kan nog förutses. Sannolikt kommer vi att få än mer detaljer om de olika aktiviteter som ryska aktörer alldeles uppenbart ägnade sig åt.

Och det kan säkert vara lärorikt också för världen i övrigt.

Hur detta kommer att påverka den kommande politiken gentemot Ryssland spekuleras det åtskilligt om. Nu kanske, spekuleras det om, har Trump friheten att göra omfamning av Putin som många anser att han strävat efter länge.

Ett återupprättande av en strategisk dialog om viktiga frågor om rustningskontroll är förvisso angeläget.

Men så värst mycket mer är det svårt att se att det finns utrymme för. I kongressen arbetas det med ytterligare sanktioner mot Ryssland, och till det kommer en betydande motsättning om den situation i Venezuela som ligger tämligen högt upp på den politiska prioritetslistan här.

I veckan som gick var Sydkoreas president Moon Jae-in på besök i Vita Huset, och i några tweet återkom president Trump till sina ansträngningar med Nordkorea. Men de budskap som kommer från Pyongyang är fortfarande tämligen sträva.

Medan Vita Huset säger att ett tredje toppmöte kan komma på fråga, är budskapet från Pyongyang att ett sådant bara är meningsfullt om USA kan mildra sin syn när det gäller sanktioner. Och djärvt säger man att detta måste ske innan årsskiftet.

Samtidigt kommer rapporter om hur Nordkorea på olika sätt kringgår de sanktioner som ju beslutats av FN:s säkerhetsråd.

För Trump var det tveklöst en källa till betydande tillfredställelse att Benjamin Netanyahu ser ut att kunna fortsätta som Israels president. Axeln mellan de två och den politik de vill driva kommer med all sannolikhet att ytterligare fördjupas.

Inom kort kommer rimligen den Trump-administrationens fredsplan för Israel och Palestina som det talats om länge att publiceras. Att den ens skulle ligga i närheten av vad en rättvis fred byggd på två stater sida vid sida med varandra skulle innebära förefaller dessvärre närmast uteslutet.

Sannolikt bygger den på ekonomiska lindringar i den israeliska ockupationspolitiken kombinerat med fortsatt israelisk övergripande kontroll och acceptans av den israeliska bosättningspolitikens erövringar.

Den ursprungliga tanken i Vita Huset var ju att denna skulle kunna stödjas av Riyadh och Abu Dhabi eftersom den ju också skulle kunna innebära att man åtminstone indirekt kunde bilda mer gemensam front med Israel mot Iran.

Hur det kommer att bli med detta återstår att se.

Det finns ju en ny osäkerhet i arabvärlden efter det att åldrade ledare tvingats bort av stora demonstrationer i såväl Algeriet som Sudan under den allra senaste tiden, och försök från respektive regimer att stabilisera situationen med mer kosmetiska förändringar inte förefaller att ha lyckats.

Och det är väl sannolikt att detta gjort ledare i andra länder mindre benägna att ta strid med den allmänna opinionen genom att fullt ut stödja en Trump-plan som det är högeligen sannolikt att palestinska ledare kommer att se som orättvis och omöjlig.

Det amerikanska stödet för den israeliska politiken är mycket starkt. Utrikesminister Pompeo ville t ex på fråga inte på något sätt kommentera eller kritisera Netanyahu senaste uttalande om att annektera delar av den ockuperade Västbanken. Det är en mycket förändras amerikansk politik det handlar om.

Samtidigt strävar man efter att öka trycket på Iran. Länder som handlar med Iran kommer att beordras att skära ner detta än mer, men detta orsakar självklart betydande spänningar i relationerna till inte minst länder som Irak, Indien och Afghanistan.

Vart politiken syftar är inte alldeles klart, men i Teheran har man säkert inte glömt John Boltons uttalande om att välta regimen där helt och hållet över ända. Officiellt förnekas sådana ambitioner, men reellt är det i den riktningen som politiken tydligt rör sig.

Medan man således går till front mot regimen i Teheran, och ständigt talar om den i termer av terrorism, är det i den kommande veckan dags för en ny viktig förhandlingsomgång i Doha med talibanerna.

Och det sker samtidigt som det förefaller som om dessa går till förnyade attacker i Afghanistan, med också amerikanska dödsoffer under den senaste veckan.

Mycket mer skulle kunna sägas. Jag kommer att vara tillbaka här redan om några veckor för att diskutera mer kring utrikespolitiken och utmaningarna framöver.

Då borde handelsförhandlingarna med Kina vara avslutade – och möjligen ett nytt handelskrig med EU under uppsegling.

Senare denna söndag bär det hemåt mot Sverige.

Men innan dess kommer jag med stort intresse att ta del av resultatet av dagens riksdagsval i Finland.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: