Nato och Sverige – då och nu.

MILANO: I dessa dagar firar Nato sina 70 år med olika tilldragelser i Washington. Jens Stoltenberg talade inför en gemensam session med representanthuset och senaten, vilket för ses som ett uttryck för det stöd alliansen över Atlanten fortfarande har i den amerikanska kongressen.

Och också president Trump uttalade sig utan sedvanliga nyanser, invändningar eller konstigheter.

När Atlantalliansen kom till kom Sverige som bekant att stå utanför, medan Norge och Danmark kom att gå med.

För Sverige handlade det till betydande del om hänsynen till ett Finlands vars läge då var utsatt och känsligt. Landet hade ju varit i krig med Sovjetunionen, först efter det att Stalin gått till anfall efter sin överenskommelse med Hitler 1939, och därefter när Hitler vänt och gick till anfall mot Sovjet 1941.

Och det var mycket knappt som man hade undgått kollaps i samband med den sovjetiska storoffensiven på Karelska Näset i juni 1944. Den finska armén, med icke oväsentlig tysk hjälp, kunde stå emot, och räddningen kom när Stalin behövde sina divisioner bättre för kapplöpningen till Berlin.

Men landet hade fått acceptera en plågsam fred, och i Helsingfors satt en s k allierad kontrollkommission under ledning av Stalins handgångne man och partichef i Leningrad Zjdanov. De s k krigsansvariga skulle rensas ut, och landet ges en ny politisk inriktning.

Och 1948 spekulerades det mycket i en kommunistisk kupp enligt de linjer som man då började att se i en rad andra länder. Inrikesministern var en kommunist, och kontrollen över vapenförråden var en avgörande fråga. Det var oroligt i landet.

Så blev det inte, och än i dag spekuleras det över hur nära det var.

Men många i väst hade redan skrivit av Finland och såg det som närmast oundvikligt att landet inlemmades allt hårdare i den sovjetiska sfären. 1939 och 1940 hade ju Stalin och Molotov mycket uttryckligen i överläggningarna med Berlin begärt att Finland skulle tillräknas Sovjet, och att inte Zjdanov och andra tänkte i samma tankar förefaller osannolikt.

I Stockholm fanns det farhågor för att en amerikansk positionsframflyttning till Sverige skulle riskera att tippa över vågskålen för Finlands del. Och läget var förvisso känsligt.

För Danmark och Norge var det annorlunda. Där framstod ju den neutralitetspolitik som man hade fört fram till det tyska angreppet 9 april 1940 som lika misslyckad och komprometterad som samma neutralitetslinje framstod som lyckad i det Sverige som klarat sig genom att Hitler inte funnit samma skäl att anfalla oss.

Åtskilligt av det han behövde av Sverige fick han ju i alla fall.

Och när ett sovjetiskt hot började att framstå som tydligt under dessa år behövde Norge och Danmark desperat den amerikanska vapenhjälp utan vilken de var alldeles värnlösa. I Sverige hade däremot vid den tiden den upprustning som hade inletts när världskriget bröt ut börjar ge mer substantiella resultat.

Det var framför allt i Norge som behovet av hjälp från USA framstod som överhängande. Sovjet hade mycket lätt kunnat marschera in i landets oförsvarade norra delar, och vi vet att det fanns de i Moskva som argumenterade för just detta.

Men det danska och norska Nato-medlemskapet kom med förbehåll. Inga permanenta utländska militära baser och inga kärnvapen på deras territoriet.

I stort sett kom man att hålla sig till detta.

I all hemlighet gick visserligen Köpenhamn med på att USA fick ha kärnvapen på flygbasen vid Thule på nordligaste Grönland, och i Norge kom det att lagras komponenter till kärnvapen som skulle göra att en insats från de norska flygbaserna med kärnvapen kunde ske snabbare än vad som annars hade varit fallet.

Och för detta planerades och övades det förvisso. Det ansågs att de sovjetiska arméerna inte skulle kunna mötas på något annat sätt.

Detta fanns också med i hemliga svenska krigsspel under de följande decennierna. Man utgick från att man kunde få understöd av amerikanska kärnvapen från baser i Norge. Och när Sverige slutgiltigt avstod från sitt eget kärnvapenprogram skedde det ju uttryckligen också med motiveringen att vi räknade med detta.

Natos försvarsplanering i vår del av världen under det kalla krigets decenniet handlade om att kunna försvara norra Norge och utloppet från Östersjön. Och Nato-försvaret vilade på antagandet att Sverige var tillräckligt starkt för att kunna avvärja ett angrepp.

I norra Norge gick den avgörande försvarslinjen vid Lyngen-fjorden – först där hade man ju Sverige i ryggen. Lyngen-linjen baserades på att den svenska Kalix-linjen kunde hållas.

Sedan föll Sovjetunionen, och allt förändrades.

De främsta sovjetiska positionerna hade legat i utkanten av Lübeck – väl väster om Sverige i dess helhet. Plötslig låg de främsta ryska positionerna nu långt österut på andra sidan Narva-floden.

Och Nato närmast upphörde med att planera för någonting – också efter det att såväl Polen som de tre baltiska staterna blivit medlemmar av Nato. Men efter Ukraina 2014 förändrades allt igen, och åren sedan dess har inneburit framväxten av en verklig västlig försvarsansträngning väl öster om Sverige.

De tre bataljonsstridsgrupper som Nato nu har i de tre baltiska staterna innebär vad gäller konkret försvar den viktigaste förändringen i vår del av världen på decennier. Bakom dem byggs nu steg för steg upp olika nya strukturer som gör ett försvar betydligt mer realistiskt.

Blickar tillbaka skulle jag våga gissningen att Sveriges vägval i slutet på 1940-talet underlättade Finlands situation, och att farhågor för ytterligare amerikansk positionsframflyttning i Danmark och Norge sannolikt också bidrog till att hålla tillbaka eventuella sovjetiska ambitioner.

De nordiska länderna kom att gå olika vägar, men den sammantagna effekten blev entydigt positiv för den nordeuropeiska säkerheten.

Nu lever vi i en helt annan tid.

Och nu tror jag att Nato öster om Östersjön har skapat en påtagligt stabil situation. Inte styrkor av en storlek som rimligen kan upplevas som ett hot, men styrkor som visar att aggression här får långt större och långt allvarligare konsekvenser.

Så åter har vi en situation där Nato är av största betydelse också för Sveriges säkerhet.

I motsats till för sju decennier sedan vore det nu naturligt för Sverige att fullt ut vara med i Nato. När man i Moskva ser på de övningar vårt försvar genomför kan de inte dra någon annan slutsats än att vi strävar efter militär integration.

Nyss var huvuddelen av Brigad Nord från Norge tillsammans med amerikanska och brittiska enheter på övningar i norra Sverige.

Och jag ser att i dessa dagar deltar ett avancerat amerikanskt ubåtsjaktflygplan i marina övningar i Stockholms skärgård, och detta utan att man hör ett knyst någonstans.

Tiderna har förändrats – det är bara politiken som släpar efter.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: