Närmast härdsmälta.

07 mars 2019

LONDON: Ett dygn här kan knappast sägas bidra till att man för större klarhet om vart detta land är på väg.

Jag spenderade en del tid i dag med en av regeringens när det gäller hela frågan om Brexit allra mest insatta ministrar, och det var påfallande hur även han famlade om vad den kommande veckan skulle innebära.

I nästa vecka skall det ju till s k meningsfulla omröstningar i underhuset.

Och det kan sluta hur som helst.

Det kan bli så – och det verkar de flesta tro – att regeringen fortfarande förlorar omröstningen på tisdag om skilsmässoavtalet med EU, och det även om man nu sätter in alla krafter för att förhindra det.

Och sedan kan det då bli så att underhuset därefter på onsdag röstar för att ett utträde ur EU utan avtal – med alla de allvarliga konsekvenser detta skulle ha – inte kan accepteras.

På torsdag kan det så bli en tredje omröstning om huruvida man skall gå till Bryssel och behöva att utträdet ur EU skall skjutas upp. Många tror att det förslaget då kommer att vinna, men det finns de som tror att det kommer att tillbakavisas, och i så fall kraschar landet ut ur EU den 29 mars.

En förlängning av processen löser dock inte i sig så mycket.

Vill man ha en ny folkomröstning – vilket premiärminister May är påtagligt mot – torde det inte även om man förkortar alla möjliga procedurer vara möjligt förrän efter sommaren.

Och hur gör man då med valen till Europaparlamentet i maj? Då måste Storbritannien delta i dessa – och finns det verkligen tid för att nu plötsligt förbereda detta?

Frågetecknen lastas på varandra ju länge varje samtal pågår. Och klara vägar ut ur de olika svårigheterna är svårt att se.

Ändå – och det är det skrämmande – handlar det än så länge bara om de relativt sett enkla sakerna vad gäller Brexit. Utträdesavtalet är en långt mindre komplicerad sak än alla de frågekomplex som ligger i den kommande relationen och de kommande avtalen.

Och trots detta är det dessa relativt sett mindre och lätta problem som nu fört det brittiska politiska systemet till randen av en renodlad härdsmälta.

Men ju var det inte främst för detta som jag kom till London.

Dels handlade det om att diskuteras former för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna efter Brexit. Det behovet kommer att vara stort.

Och dels handlade det om diskussion om kommande utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar. På plats för dessa fanns också de norska och nederländska försvarsministrarna plus åtskilliga andra.

Själv hade jag förmånen att diskutera de lite längre perspektiven både bakåt och framåt i en panel med historikern Margaret MacMillan.

Tidigt i morgon bryter jag upp härifrån med Italien som destination för dels en familjehögtid och dels en diskussion om relationerna mellan Europa och Kina.


Skall rätten eller makten avgöra?

05 mars 2019

BRYSSEL: Det kändes lite vår i luften här nere denna dag.

Och som vanligt är det mycket som händer i Bryssel.

Jag ser att Sveriges kung och drottning är på besök och konkurrerar om uppmärksamheten med bl a ordföranden i FN:s generalförsamling, Armeniens nye president och Georgiens premiärminister, och då är det med all sannolikhet någon eller några av betydelse som jag har missat.

Förutom diskussioner om lärdomar som måste dras av de senaste fem åren av EU:s gemensamma utrikespolitik inför de kommande fem åren deltog jag i diskussioner om de invecklade men viktiga naturgasrelationerna mellan Ryssland, Ukraina och EU.

Och de kommer vi med all sannolikhet att höra mer om senare under året.

Det var ju vintern 2009 som vi hade den stora gaskrisen, när Putin stängde av kranarna, vilket ledde till ett avtal mellan Ykrsuna och Ryssland som dels föranlett åtskilligt inrikespolitiskt tumult i Ukraina och dels omfattande legala tvister mellan Ukraina och Ryssland, men som löper ut med utgången av detta år.

Just nu flyter ca 45% av den ryska naturgas som når EU-länderna genom Ukrainas omfattande pipeline-system, men alldeles uppenbart är att Gazprom i Ryssland genom bl a den nya Nordström 2 genom Östersjön vill komma bort från beroendet av transit genom Ukraina.

Och detta leder till en lång rad olika frågor.

Olika skiljedomsförfaranden i Stockholm har alla förlorats av Gazprom, som nu är skyldig att betala närmare 30 miljarder kr i skadestånd, men som envist vägrar att göra det.

Därmed blir frågan om det är makten eller rätten som skall gälla i dessa relationer. Och här står vårt europeiska synsätt entydigt mot det synsätt som Ryssland företräder.

Den kontroversen är viktig. I detta fall gäller det omfattande leveranser av naturgas, men i andra fall kan det röra sig om någonting helt annat. Att upprätthålla respektive för rätten är av mycket stor betydelse.

Nu blir det hemfärd till Stockholm, en halvdag där i morgon, och sedan iväg till London för middag och en dag där.

Och på torsdag är det ju på nytt viktig omröstning om Brexit i underhuset. Frapperande i Bryssel var att man nästan hade slutat att hänga med i de allt mer invecklade och märkliga brittiskas turerna i denna fråga.

Det är inte utan att man har en viss förståelse för det.


Tillbaka i världen.

03 mars 2019

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i den verkliga världen efter en vecka av avkopplande sportlov i de franska Alperna.

I morgon bär det av till Bryssel gör ett seminarium på tisdagen om de olika gaskonflikterna mellan Ukraina, Ryssland och EU. Nordstream 2, som ju diskuteras åtskilligt, är bara en del av denna större problematik, som också påverkar Ukrainas inrikespolitik och åtskilligt mer.

Och efter mellanlandning hemma onsdag bär det så av till London för diskussioner om europeisk säkerhetspolitik framöver, men också relationerna mellan Storbritannien och Nordeuropa.

Därifrån bär det sedan till Italien för en kombination av privata högtider och diskussioner med Aspen Italia om utmaningar för näringslivet i den tilltagande geopolitiska konkurrensens värld.

På den lite vidare globala arenan öppnar i veckan den kinesiska folkkongressen sin årliga session.

Inte för att detta organ har något reellt inflytande i det kinesiska systemet, men inte minst i ljuset av de handelsförhandlingar med USA som nu getts mer tid och tecknen på att tillväxten i den kinesiska ekonomin avtar har det sitt intresse att se vad premiärminister Li Keqiang har att säga.

Det finns ju ett betydande inte minst internationellt tryck i riktning mot en öppnare kinesisk ekonomi.

Som det nu ser ut har den akuta fasen i krisen mellan Indien och Pakistan passerat, men oskrivet är sannolikt bäst. Och fortfarande är propagandakriget mellan dem bägge omfattande, med också påstående som alldeles uppenbart är osanna.

Två grundproblem kvarstår dock.

Dels Kashmir och den politiska situationen där. Ser vi en ny fas med självmordsbombare som vill destabilisera situationen där? Rapporter de senaste dygnen tyder också på strider längs kontrollinjen mellan Indien och Pakistan.

Dels att det i Pakistan fortfarande finns terrorgrupper som är inriktade också på att slå till mot andra länder. Den attack i Kashmir som utlöste den akuta krisen stöddes av en av dessa, och det bör noteras att också Iran var utsatt för en terrorattack av en organisation som opererar från pakistanskt territorium.

När jag var i Delhi i början av året och talade med utrikespolitiska beslutsfattare där sades det mig att när deras parlamentsval är över borde det finnas förutsättningar för att ta upp en dialog med Pakistan.

Låt oss hoppas att så blir fallet, och låt oss hoppas att man i Islamabad inser att det måste till nya krafttag mot de terrorgrupper som fortfarande opererar från dess territorium. Och den pakistanska ekonomin är ju dessutom i ett skick som gör att man är akut beroende av omvärldens välvilja och stöd.

Den gångna veckan gav plötsligt ny dramatik kring upptakten inför det israeliska valet i april i och med att landets högsta åklagare nu förbereder åtal mot premiärminister Netanyahu för korruption.

Mycket kan hända, men just nu ser möjligheterna för Netanyahu att bilda en ny koalition efter valet inte så ljusa ut. Att han valt att gå i armkrok med ett högerextremt parti vars rötter t o m går tillbaka till direkt terrorism är förvisso också värt att notera.

Efter det valet kommer Vita Huset att presentera sin fredsplan för Israel och Palestina, och det kommer säkert att innebära ny dramatik i regionen.

På den europeiska fronten måste noteras att sju medlemspartier i EPP nu begärt att det ungerska partiet FIDESZ skall uteslutas eller suspenderas, och det innebär att frågan måste upp till beslut i slutet av mars.

På sina håll retade man upp sig på en affischkampanj som partiet lanserat i Ungern riktad mot bl a Jean-Claude Juncker, men betydligt värre är det groteska brev som premiärminister Victor Orbán sänt till alla medborgare.

Här hetsas det mot Bryssel med anklagelser och lögner som inte står de värsta populister efter, och det är inte förvånande att åtskilliga partier, inklusive moderaterna hos oss och finska samlingspartiet, inte vill ha med detta att göra.

Möjligen kan sägas att man borde ha agerat tidigare, men med de ytterligare steg som Orbán nu tagit är förutsättningarna för någon typ av resultat onekligen bättre.

Söderut finns det anledning att rikta ökad uppmärksamhet på vad som händer i Algeriet.

Den åldrande presidenten Bouteflika har suttit vid makten sedan 1999, men sedan en hjärnblödning för sex år sedan förefaller hans roll att ha varit tämligen begränsad.

Jag talade för ett tag sedan med en utrikesminister för ett icke-europeiskt land som varit i Alger och haft en kort audiens med honom, men fick konstatera att han inte längre var talbar. Och nu befinner han sig på ett sjukhus i Genève.

Att han nu nomineras för en femte mandatperiod som president uppfattas ty följande som något av en provokation, och protesterna har varit mångtusenhövdade under den senaste veckan.

Vart detta kan leda till är svårt att veta. Algeriet undkom till stor del den s k arabiska våren 2011 mycket på grund av att minnena fortfarande lever efter det långdragna inbördeskrig som torde ha krävt kring 200.000 liv.

Men att det bygger upp en stark protestvåg är inte att förvåna.

Och Algeriet är ett viktigt land inte bara från fransk horisont. Också den italienska energiförsörjningen vilar till betydande del på gasleveranser från Algeriet.