Ett nedslag också i spännande Santiago de Chile.

SANTIAGO: Det är över midnatt här, och har varit påtagligt hektiskt sedan på eftermiddagen anlände jag hit till den chilenska huvudstaden ca 13.000 km från Stockholm i en annan del av världen.

Och det var vackert att flyga in mot staden och svepa förbi Aconcagua som med sina 6.960 meter är den amerikanska kontinentens högsta berg.

Det är mer än 2.000 meter högre än Europas högsta berg Mont Blanc och betydligt mer än tre gånger högre än vårt eget Kebnekajse.

Men trots att detta är långt borta är det europeiska tumultet nära.

Innan jag i dag på morgonen lämnade hotellet i Brasilia för att flyga hit gjorde jag en längre intervju för BBC om min syn på det aktuella Brexit-läget. Det var innan EU-toppmötet i Bryssel hade inletts.

Men kulmen var ändå när jag stod i La Moneda-palatset här i Santiago – säte inte minst för presidenten – och CNN insisterade på att jag skulle göra en direktkommentar i deras sändning från Bryssel i frågan.

Och det gjorde jag också. Det var innan den sena kvällens diskussioner i Bryssel hade nått fram till sina slutsatser.

Det är svårt att undvika intrycket av att tålamodet håller på att ta slut i EU-kretsen. Storbritannien har nu getts besked om vad som skall gälla i olika situationer beroende av de beslut som de förmår att samla sig till, och nu återstår i grunden bara att avvakta utvecklingen i London.

Det är lite av lång dags färd mot natt över hela denna tragiska utveckling.

Men här i Santiago är det angenäm sensommar, och Andernas snöklädda berg avtecknar sig mot horisonten.

Santiago är en på många sätt mycket angenäm stad.

För min del har det blivit en del besök här under åren.

Jag var här ett antal gånger i samband med att vi tillsammans med främst de kristdemokratiska ungdomsorganisationerna mobiliserade mot den Pinochet-diktatur som då började att närma sig sitt slut.

Då var det delvis dramatiska dagar på Santiagos gator.

Sedan kom jag hit på officiellt besök som statsminister på inbjudan av den demokratiskt valde president Patricio Aylwin som Chile då fått.

Jag minns hur jag på den stora banketten i La Moneda-palatset stakade jag mig igenom ett tal som jag hade beslutat att hålla på spanska. Det fungerade.

Men när jag senare talade i parlamentet i Valparaiso blev det på engelska.

Och sedan var jag självfallet också här som utrikesminister. Då handlade det också om dialogen mellan EU och Latinamerika.

Den gången hann jag också med en avstickare till det fantastiska europeiska astronomiska observatoriet Paranal högt uppe i Atacama-öknen i nordligaste Chile.

Det går bra för Chile. Med ca 18 miljoner invånare är man mindre än en tiondel av väldiga Brasilien, men har en BNP per capita som ligger ca 50% högre.

Nu växer ekonomin också påtagligt. Förra året växte man med 4%, och i år räknar man bara med obetydligt lägre siffror.

Goda konjunkturer för den viktiga kopparexporten hjälper till – koppar är lite mindre än 50% av landets export – men det är också ordning och reda i finanserna, och landet har ju utmärkt sig för en tydligt liberal reformpolitik sedan åtskilliga år tillbaka.

Chile har i dag en av de öppnaste ekonomierna i världen, med frihandelsavtal med 64 andra länder runt om i världen.

Under president Pineras andra mandatperiod avser man att förstärka denna utveckling ytterligare. Man ser behov av att reformera skattesystemen och stärka konkurrensen.

Beroendet av koppar skall minskas ytterligare genom en allt mer diversifierad ekonomi. Nytt för mig var att man nu börjat konkurrera med Norge med att vara världens ledande leverantör av lax.

Men den dominerande frågan i politiken här just nu är invandring.

Från sammanbrottet i Venezuela kommer det nu tusentals personer varje dag. Omfattningen av tillströmningen av flyktingar och migranter är tre gånger högre än vad vi hade under den dramatiska flyktinghösten 2015. Under förra året registrerades ca en halv miljon flyktingar och migranter.

Colombia är det land som absolut tagit emot flest flyktingar från Venezuela, men i förhållande till storleken ligger Chile i topp. Och allt talar ju för att situationen i Venezuela kommer att bli värre innan den skulle kunna bli bättre.

Men det är inte bara från Venezuela man söker sig hit. Siffrorna är betydande också för Haiti, Bolivia och Peru. Jag antar att det inte minst är landets goda ekonomi som drar.

Trots avståndet är kontakterna med Sverige goda. Pinochet-åren gjorde ju att åtskilliga sökte sig till Sverige, och många av dem återkom därefter till sitt land.

Mauricio Rojas tillhör dem jag ser fram mot att träffa här under morgondagen. Han har alltid varit värd att lyssna på. Och näringslivskontakterna är också påtagligt goda, Men det blir också andra möten med gamla vänner.

Lite stökigt är det i staden i och med att åtta latinamerikanska presidenter anlänt för ett toppmöte för att sätta upp den nya samarbetsorganisationen ProSur.

Bakgrunden är att man inte längre accepterar samarbetsorganisationen UnaSur som sattes upp av Venezuelas förre president Chavez och som man anser fortfarande domineras av detta land. Colombia var först att anmäla sitt utträde, och är tillsammans med China drivande för den nya organisation som nu sätts upp.

Och dess principer talar tydligt om demokrati, rättsstat, medborgerliga rättigheter och en öppen marknadsekonomi. Alla latinamerikanska stater med undantag av Venezuela har inbjudits till toppmötet där.

I morgon blir det en dag av fortsatta möten här innan det mot slutet av dagen är dags att börja att anträda den långa färden tillbaka till hemlandet där uppe i den nordliga hemisfären.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: