Försiktig start i Brasilien.

SAO PAULO: Så här på eftermiddagen brukar det komma rejält med regn, och denna dag här är inget undantag från den regeln.

Men i sedvanlig ordning har det varit intressanta dagar här mitt i den brasilianska smältdegeln.

Delstaten Sao Paulo – en av de 27 i detta land – har ca 42 miljoner innevånare och svarar för närmare en tredjedel av landets samlade ekonomi.

Här finns fler japaner än i någon annan stad utanför Japan, och inslaget även från andra länder är betydande. Man torde väl tävla med Buenos Aires om att vara största italienska stad utanför Italien, och säger stolt att man har fler libanesiska restauranger än vad Beirut kan uppvisa.

Brasilien är ett land som byggts på invandring, och där det också blivit mer av en s k melting post än vad t ex USA kan uppvisa.

Men det är också ett land med skriande sociala klyftor, en ohygglig våldstatistik och en korruption som nu skakat om landets politiska liv i grunden.

Det har varit dagar av intressanta samtal med företrädare för olika delar av det brasilianska samhällslivet.

Epoken Bolsonaro är ju bara i sin linda. I dag har presidenten varit på lunch i Vita Huset och de två herrarna har betygat varandra sin vördnad. Ett antal steg mot bättre relationer har också tagits – förnuftiga och bra.

President Bolsonaro har väl något minskat frekvensen av märkliga, oacceptabla och illavarslande uttalanden sedan han övertog presidentämbetet, och från åtskilliga håll görs bedömningen att de han samlat omkring sig börjat att moderera politiken på en rad viktiga områden.

Men att det finns grupperingar med mycket skilda agendor runt honom är alldeles uppenbart. Reaktionära populister, modererande militärer och liberala reformatörer kämpar alldeles uppenbart om inflytande.

Jag hade möjlighet att träffa vicepresidenten Hamilton Mourão, och han efterlämnade ett gott intryck i de olika frågor vi hade anledning att ta upp med honom – från krisen med Venezuela till klimatutmaningen och respekten för Paris-avtalet.

Signalerna om nödvändiga ekonomiska reformer är i allt väsentligt positiva, men svårigheterna skall inte underskattas. Ett pensionssystem som håller på att ruinera staten måste tämligen dramatiskt revideras, och det måste beslutas i en kongress där det inte finns några klara majoritetsförhållanden.

Men trots detta utgår de flesta från att det kommer att gå.

Och sedan måste det omöjliga skattesystemet reformeras och ekonomin öppnas upp för mer av utländska konkurrens. En skyddad verkstad skapar inget välstånd, och landet har ett akut behov av att komma tillbaka till solid tillväxt efter de senaste årens uppenbara misskötsel och kraftiga ekonomiska nedgång.

Ständigt återkommer situationen i Venezuela i diskussionerna.

Ingen vet hur det kommer att sluta.

I Washington sätter man sitt hopp till att militären skall överge Maduro och skicka iväg honom i någon exil.

Alldeles enkelt är det inte. Betydande delar av militären är djupt nedsjunken i en korruption och kriminalitet som åtskilliga av dem säkert gör goda förtjänster på. Narkotika betyder nog snart mer än olja för dem. Och över allt vakar den kubanska säkerhetstjänstens olika organ.

Risken är nog betydande för att delar av landet sjunker ner i tilltagande laglöshet. Redan sägs det att viktiga gränsområden kontrolleras av olika grupper bortom varje kontroll och ofta med kokain som det bärande elementet.

Att man i de latinamerikanska huvudstäderna är djupt oroade är inte konstigt. Det handlar kanske först och främst om flyktingströmmar, men också om åtskilliga strömmar som riskerar att underminera staters stabilitet.

Hemifrån Europa kommer ständigt nya bulletiner om läget i London vad gäller voteringar, uppskov och dispyter. Nu är det principer för voteringar i underhuset från 1604 som förefaller vara det senaste inslaget i dramat.

Ett centralt slagord i kampanjen för att landet skulle lämna EU var att ”ta tillbaka kontrollen”.

Det lär ju bra, men realiteten just nu förefaller ju vara att man förlorat kontrollen över det allra mesta.